Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 21 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DUN 267
L ifs mål.
På den plats, där man lefver,
göre man sin skyldighet.
Auerbach.
Kvinnan ej kvinna blott, utan
oek människa är.
Atterbom.
»kl ag drömde ljuft, att lifvet skönhet var,
Wß men vaknade oeh fann, att plikt det var»,
har mången ung kvinna haft skäl att utbrista,
synnerligast om hon till följd af dödsfall eller
annan inom hennes familj timad händelse nöd-
gats hos främmande männniskor förtjäna sitt
dagliga bröd, utan att vara rustad med där-
vid erforderliga egenskaper, emedan hon egt ett
hem, där ömma hjärtan tagit till sin uppgift
att hålla lifvets allvarsamma sidor och dess
kraf på individen fjärran från hennes känne-
dom. Och på grund häraf vilja vi till öfver-
vägande framställa följande erinringar rörande
kvinnan och hennes uppfostran.
Med allt erkännande af de förtjänster, vår
tid eger, kan dock icke förnekas, att den äf-
ven har sina lyten, bland hvilka särskildt må-
ste framhållas, att man i allmänhet väl är vil-
lig att uträtta stora oeh berömliga saker, men
under afbidan på tillfällen därtill ingalunda är
benägen att göra de små, trogna och uppoff-
rande tjänsterna, som visserligen icke prisas
af världen, men dock äro oumbärliga i det dag- ■
liga lifvet och gifva åt detta dess största be-
hag; och häraf följer att mången vid mog-
nare år känner sig »obevingad för skyn och
vingelfotad för jorden» samt ur stånd att då
mera fatta, att »människans lif ligger i medel-
punkten för de vanliga plikternas sfer».
Vi tro emellertid, att orsaken till att så få
vilja nöja sig med det enkla framtidsperspek-
tiv att blifva vanliga människor åtminstone
till någon del grundar sig på en från början
felaktig uppfostran, d. v. s. att barnet icke,
så snart det eger tillräcklig uppfattningsför-
måga, bibringas den åsikt, att det har skyldig-
heter i hvardagslifvet, t. ex. att subordinera
under föräldrar och uppfostrare, utan lemnar
vaggan med en föreställning, som under årens
lopp allt mera stadgas, nämligen att det är en
stormakt, inför hvilken alla böra villigt böja
sig, och att det kommit i världen icke för att
i någon mån tjäna andra, utan för att blifva
tjänadt. Och ehuru det gärna medgifves, att
det måste vara svårt att undertrycka egenvil-
jan hos en liten gråtande älskling, då hjärtat
helst hviskar: »Göm dina ögons små pärlor
ännu ! » så bör dock förståndet härvid få råda
öfver känslan, synnerligast som lifvet bjuder en
hvar på uppoffringar och försakelser af många-
handa slag och att först vid äldre år göra be-
kantskap med dessa utan tvifvel är mera kän-
bart och påkostande än i barndomen ; dessutom
är det ytterst vanskligt att hoppas, det plikt-
känsla och förmåga af egen försakelse fram-
deles skola såsom färdiggjorda dygder falla
ned på barnet. »Kärlek till plikten», säger
Lobstein, »är dess fulländning, men aktning
för plikten har också sitt värde»; och skulle
det någon gång kännas tryckande att ständigt
behöfva tänka på sina skyldigheter, så under-
lättas dock detta genom en från barndomen
inpräglad vana.
Och om man än på det bestämdaste prote-
sterar mot det yttrande, som Cato den äldre
haft, nämligen att »alla kvinnor äro mycket
besvärliga och högfärdiga,» så nödgas man lik-
väl tillstå, att en del flickor, ännu i dag, upp-
växer med ytliga begrepp, att endast personer,
som hafva lust och råd att pryda sig med
dyrbara och efter tidens senaste smak tillskurna
kläder, böra aktningsfullt bemötas, under det
att bärarne af enkla, tarfliga dräkter saklöst
kunna göras till föremål för det mest tydliga
och ogrannlaga skämt. Att emellertid flickor
med sådana skefa föreställningar urarta till
»högfärdiga» unga kvinnor, som icke äro till-
freds längre, än alla deras önskningar om vackra
kläder, nöjen m. m. uppfyllas, faller af sig
själft; och om dessa icke hafva förmånen att
ega enskild förmögenhet eller lyckas ingå
äktenskap med män, som äro i besittning af
Jobs tålamod och en outtömlig kassa, komma
de säkerligen att äfven anses för »mycket be-
svärliga», hvadan det är af vikt, att den unga
flickan tidigt göres uppmärksam på, att männi-
skovärdet icke ligger i klädedräkten eller annat
sådant, och att små fordringar och enkla seder
i alla afseenden mycket bidraga så väl till hen-
nes eget som till andras väl, ty dessa dygder
skola bevara henne från att i framtiden miss-
bruka de jordiska gåfvor, som en mild försyn
möjligen beskär henne; och blir hennes lott
fattig och ringa i världen, så kan hennes an-
språkslöshet och förnöjsamhet sprida ett gläd-
jeskimmer öfver den tarfligaste boning och göra
denna till ett hem, hvari icke minst den af
dagens arbete uttröttade mannen, han må nu
vara fader, make, broder eller son, finner hvi-
lan ljufvare och mera vederkvickande än annor-
städes.
En annan missriktning, som icke bör lem-
nas obeaktad, är det vanliga antagandet om
små flickor, att de, såsom fullvuxna, skola
bortgiftas, hvilken förutsättning, snart nog, af
barnen uppfattas oeh långt mera upptager de-
ras tankar än nödvändigheten att inhemta kun-
skaper, hvaraf händt, att man om mången
flicka i pensionsåldern kunnat tillämpa den be-
skrifning, som Lars Dilling lemnat öfver hjäl-
tinnan i en af sina berättelser, nämligen att
hon »elsket en masse unge maend — paa
afstand, svoret dem evig troskab — i sine
dromme og boet samman med dem — i luft-
kasteller.» Och att sådana inbillningar men-
ligt inverka på flickans sanna barnslighet och
oskuldsfullhet är tydligt, äfvensom att de slut-
ligen komma henne att betrakta äktenskapet
som en försörjningsanstalt, hvars portar förr el-
ler senare måste upplåtas för henne; lika godt
af hvem detta sker.
Då emellertid en sådan förväntan kan för-
blifva ouppfylld, och då det, i och för sig
själft, är illa, ja, syndigt att så uppfatta äk-
tenskapet, är det helt visst föräldrars och upp-
fostrares plikt att förnämligast söka dana den
unga flickan till en god och ädel människa, i
stånd att försörja sig själf.
Fransmannen Legouvé skrifver i sin afhand-
ling om kvinnan följande: »I den unga flickan
ses och uppfostras endast den blifvande ma-
kan. Hvad kan den eller den talangen blifva
henne till nytta, då hon blir gift, hör man
oupphörligt sägas. Hennes personliga utveck-
ling är medel, aldrig ett mål. Eger då kvin-
nan ingen själfständighet i sin tillvaro? Är
hon icke Guds barn annat än i egenskap af
mannens följeslagarinna? Har hon icke en
själ såsom vi, odödlig liksom vår, skapad för
oändligheten genom sin förmåga af obegränsad
fulländning! Måste icke kvinnan själf bära
ansvaret för sina fel? Och förtjänsten för
de dygder, hon utöfvat, tillkommer den icke
henne? Högt öfver benämningarna maka och
moder, förgängliga, tillfälliga namn, som döden
kan bryta, som frånvaron kan upphäfva, som
kunna tillkomma den ena kvinnan, men icke
den andra, finnes det för kvinnan en benäm-
ning, som varar i evighet, som aldrig kan af-
händas henne oeh som råder öfver och före-
går hvarje annan benämning, det är den af
mänsklig varelse. Välan, såsom sådan är hon
berättigad till sitt förstånds och bjärtas mest
fullständiga utveckling. »
Och en annan auktoritet, f. d. norska stats-
rådet Hertzberg, yttrar i sin bok »Kvinnans
kallelse och uppfostran»:
»Huru ofta drifver icke fruktan för att ligga
föräldrar eller andra närskylda till last en
kvinna till att — utan kärlek, utan sympati,
ofta till och med utan aktning — mottaga en
mans anbud endast och allenast för att blifva
försörjd. I samma mån som denna frestelse
för kvinnan aflägsnas, skola hennes motiv för
att knyta sitt öde vid en mans blifva renare
och värdigare. Det finnes på detta område
flere tragiska kvinnoöden, än man i allmänhet
tror. Äfven mannen är bäst betjänad med att
kvinnans val är mera fritt eller oberoende af
försörjningsberäkningar.»
Och samme författare tillägger: »Det är
ingalunda alltid de bästa kvinnorna, som blifva
gifta. Om ieke den kommer, åt hvilken hon
kan gifva det bästa hon har, sin aktning, sitt
fulla hjärta och sin hela själ, då väljer den
ädla, högsinnade kvinnan hellre att vandra sin
väg ensam. — Likasom sådana kvinnor äro
förtjänta af vår högsta aktning så äro de också
förtjänta af hjälp för att vinna ekonomisk själf-
ständighet. »
Skall emellertid den unga kvinnan genom
eget arbete nå ekonomiskt oberoende, måste
flickans uppfostran lämpas efter hennes anlag,
d. v. s. att, om hon har s. k. läshufvud, bör
hon få studera, på det att hon i en framtid,
om sådant befinnes önskligt, må kunna egna
sig åt lärarinnekaWet; skönjer man hos henne
en särskild lätthet för att förvärfva de kun-
skaper, som fordras för att sköta en kontors-
plats, bör man låta henne inhemta sådana,
emedan det ju numera icke alldeles hör till
ovanligheten, att fruntimmer få anställning vid
postkontor, bank eller annan dylik inrättning,
ehuru vi här påminna om, att den flicka, som
önskar att vinna en sådan befattning, måste
förskaffa sig så grundliga insikter, att de ovil-
korligen berättiga henne att erhålla plats, ty
en eller annan tjänsteman fasthåller gärna den
gamla fördomen mot att använda kvinliga bi-
träden.
Det är säkerligen äfven i sin ordning erinra
om, att ju mera en kvinna har förmåga och
tillfälle att verka i det offentliga, desto mera
tillbakadragen bör hennes person vara.
För den praktiskt anlagda flickan finnes ju
många vägar att beträda, och för det ömma
hjärtat oeh tålmodiga sinnet, som särskilt ma-
nas att gå människokärlekens ärenden, stå ju
barnvårdarinnans och sjuksköterskans visserli-
gen ansträngande, men ädla kall tillgängliga.
Vi hålla emellertid fast därvid, att den unga
kvinnan under alla förhållanden bör lära sig
att med möjligast minsta biträde uträtta de
inom ett enkelt hem vanligast förekommande
göromålen, ty en sådan förmåga behöfva de
flesta kvinnor, oafsedt om de därmed skola
förtjäna sitt dagliga bröd eller icke.
För öfrigt säga vi ännu en gång: låten flic-
kornas anlag, för så vidt de gå i god och nyt-
tig riktning, komma till sin rätt, äfven om de
visa på den ringa skattade lifsgärningen, ty de
stora och lysande gåfvorna äro icke gifna åt
alla och äro kanhända, ganska ofta, blott an-
ledningen till frestelser och faror; dessutom
veta vi, att allas vår Herre ser mera på vil-
jan än förmågan, och att han icke glömmer
den, som är trogen i det lilla eller låter de
små, hvardagliga tjänsterna och själfuppoffrin-
garne gå spårlöst förbi, om det än stundom
synes så. Vi afsluta alltså denna uppsats med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
