- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
278

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 28 augusti 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

278 I DU N 1891
stridig och inom fâ år till och med undan-
tränga denna. I Skåne, där valsen lär ha
förekommit så tidigt som mellan 1805 och
1807, upptogs den af allmogen på vissa or-
ter under benämningen »väggadansen», tyd-
ligen i följd däraf att de valsande paren för-
des stugan rundt. Genom den geometriska
figur, som i den nya dansen beskrefs, skiljde
sig valsen sålunda betydligt från de på den
tiden brukliga danserna. Benämningen vägg-
dans torde dock närmast ha framgått ur en
jämförelse med polskan, i hvilken de dan-
sande svängde om på samma plats midt på
golfvet.
Den vals, som i början af århundra-
det dansades i vårt land, vi kunna kalla
den gammaldagsvals, bör dock noga skiljas
från våra dagars vals. Om själfva dansste-
gen hade man då helt annan uppfattning än
nu. Men äfven till melodi och rytmisk bygg-
nad äro de karaktäristiska dragen för gam-
maldagsvalsen helt andra än. för den moderna.
Vår gammaldagsvals påminde ofantligt myc-
ket om de tyska natioDaldanserna, Ländler
(fr. Tyrolienne), Dreher (fr. Allemande) m.
fl., — allt benämningar på tidigare, hos syd-
tyska allmogen förekommande former af val-
sen, från hvilka, enligt de flestas mening, den
moderna valsen leder sitt ursprung. — »Länd-
lern», skrifver Böhme i sin »Den tyska dan-
sens historia», »är en äkta tysk nationaldans,
i :y.i eller 8/s takt, med lagom hastigt tempo,
hvilken härstammar från Sydtyskland, och
hvilken särskildt på Donaus stränder, i Öster-
rike, Steyermark, Tyroien, Oberbayern, utan
dansskola mönstergillt utföres af folket. Där
har den bibehållit sig hos landtbefolkningen
allt ifrån äldsta tid till den dag i dag är
samt, utan att låta sig påverka af inflytelsen
från franskt eller slaviskt håll, uteslutande
utbildat sig på folklig grund. Dansens ka-
raktär är oskyldig glädje. Därför rör sig
melodien i naturliga, behagliga tongångar, i
ledig rytm, liksom ett vaggande på lätta vå-
gor. I ädel känsla täflar melodien med de
intagande dansrörelserna, hvilka föreställa ett
flyende, ett närmande, en förening af det
dansande paret.»
Angående valsens ursprung göra sig för
öfrigt äfven andra åsikter gällande. Enligt
Czerwinski och Fr. Schubert skall valsen ha
uppstått ur »Langaus», en schwabisk dans,
som fått sitt namn däraf, att »de dansande
paren hade att tillryggalägga en mycket lång
sträcka i så få omsvängningar som möjligt».
Ett försök af franska författare att härleda
valsen ur den gammalfranska »Courante»,
en societetsdans i s/s eller 9/i takt, hvars
melodi rör sig i »sirliga löpningar», veder-
lägga naturligtvis tyskarne med harm och
förtrytelse.
Till de gamla Ländler-melodieraa förekom
ofta text. Så t. ex. var den bekanta visan:
»O, du lieber Augustin» redan på Mozarts
tid en allmänt omtyckt vals. Visan anger
den gamla Dreher-melodiens form och rytmik,
liksom för öfrigt vår »Kom sköna flicka
valsa me’ mej» framställer den enkla urty-
pen för gammaldagsvalsen.
En egendomlig art af vals, som från se-
nare hälften af 70-talet dansats af allmogen
i vissa trakter, är den så kallade »tvåstegs-
valsen» eller »tyska valsen», en oskön, men
lättdansad vals, där danssteg i egentlig me-
ning ej förekomma. De utgöra fastmer ett
hoppande på ömsevis högra och venstra fo-
ten. Kretsvändningen beskrifves genom fyra
steg, fördelade på två takter sålunda, att
under första takten kroppen uteslutande hvi-
lar på högra foten, under andra takten på
den venstra o. s. v. Tvåstegsdansen har
med all sannolikhet, äfven den, införts från
Tyskland och bildar en tydlig motsvarighet
till den tyska »Zweitritt» eller »Schreiter».
Från den enkla urtypen, tvänne åttatak-
tiga repriser, merendels i samma tonart, har
valsen småningom utbildat sig till sin nuvaran-
de gestalt: introduktion, walzer, coda. Till och
med våra klassiska mästare ha komponerat
valser. Af Mozart, som var en ifrig dansör, ha
vi valser i Ländlerstil i behåll. Beethowen har
efterlemnat valser både för orkester och för
piano. Ännu spelade dock valsen såsom mu-
sikalisk konstprodukt en skäligen blygsam roll.
Man nöjde sig med de två delarne, eller också
fogade man samman två eller tre särskilda
valser för att undvika enformighet. Detta
senare tillvägagående blef upphofvet till den
numer häfdvunna formen af vals. Således
består en valskomposition i själfva verket icke
af en utan flere valser i oafbruten följd.
Ursprungligen innehöll en dylik komposition
ej mindre än tolf valser. Efter Lanner och
Strauss, den moderna s. k. wienervalsens ska-
pare, blir femtalet det förherskande. Detta
om valsens yttre gestalt.
I melodiskt och rytmiskt hänseende har
valsen utvecklat sig nästan till oigenkänlig-
het. Af den enkla, något enformiga Länd-
lern har blifvit en musikalisk konstprodukt.
Glädje och lefnadslust, vekhet och vemod,
det burleskt komiska och det allvarliga —
allt kan en valsmelodi tolka. Och i det
rytmiska: hvilken omvexling, men på samma
gång hvilken enhet i all denna mångfald!
Särdeles karaktäristisk är den skildring af
Strauss-valsens rytmik och tonbildning, som
Fr. M Böhme lemnar. »Än», säger han,
draga trenne lika fjärdedelar lugnt förbi, än
omvexla några åttondelsnoter eller en halfnot
med fjärdedelar, än anslå några instrument den
första fjärdedelen pizzicato, samtidigt som an-
dra ha bunden tonföljd; här blixtrar fram en
drill på någon svag taktdel, där störta sig
underliga figurer i djupet; här förklingar en
sång, där bedrifve3 ett lustigt skämt med
efterslagsnoter eller med en upptakt, på hvil-
ken ingen forsättning följer.»
Icke alla smickrande omdömen, som entu-
siastiska beundrare fällt om denna dans, kan
dock den moderna valsen med godt samvete
taga åt sig. Ty i ett hänseende har valsen,
liksom för öfrigt alla danssorter, utvecklat
sig ytterst ofördelaktigt. Tempot har upp-
drifvits till onaturlig hastighet. Från birfila-
ren ända upp till orkestern samma fart. Att
detta menligt inverkar på själfva dansen lig-
ger ju i sakens natur. Valsen såsom dans-
art har förderfvats af detta kraftiga tempo,
har förlorat den prägel af måtta och sansad
kraft, af lugn värdighet, som förr utmärkt
henne. Vår goda, långsamma gammaldags-
vals har fallit offer för modet. Och än en
sak. Det hastiga tempot har till följd, att
de dansande ej förmå »följa takten». I rast-
lös fart rusar man åstad, hvart par efter sin
takt. Det rytmiska i melodien, som skulle
förmedla dansrörelserna, estetiskt förädla dem,
negligeras helt och hållet. Ett dylikt sätt
att i valsen frigöra sig från alla rytmiska
band kan väl ej rimligtvis göra anspråk på
att kallas dans. Och märkligt nog är det
i synnerhet på societetens baler man får se
vals dansas så.
Dessa och andra verkningar af ett allt för
hastigt tempo göra sig naturligtvis gällande äf-
hos öfriga runddanser. Hvari ligger orsaken
till denna förändring? Är det kompositörens
fel? Näppeligen. Ty kan man väl dansa
annorlunda i Ȍngans och elektricitetens tide-
hvarf »? Dansen är ohelsosam, löjlig, oeste-
tisk, säga förkastare af denna konst. Och
de ha delvis rätt. Må man dock komma
ihåg, att dylika anmärkningar, så befogade
de än kunna vara, då de riktas mot en viss
dansart, ett visst sätt att dansa, ingalunda
träffa dansen i och för sig.
—Jl.
Husmoderlig almanack.
Med september börja husmoderns höstgöromål.
Storskurningen undangöres helst nu, innan man
är tvungen att sätta in innanfönsterna, så vida
man ej i och för stundande pigflyttning vill dröja
därmed. Gardintvätt, tvättning af gångmattor och
sängtäcken företages äfven bäst nu. Möbelpole-
ring är nästan viktigare nu än på våren, emedan
flugorna hjälpt till med nedsmutsning. Rottings-
stolsitsar rengör man bäst med endast såpskum
och vatten; man borstar duktigt och sköljer klart
med vatten och återställer glansen genom gnid-
ning med torrt linne. Är rottingen mycket gul-
nad, användes svafvelpulver medan sitsen är våt.
Naturligtvis aktar man noga poleringen rundt om-
kring. Under behandlingen töjer sig flätningen,
men man kan vara lugn — den blir stram, så
snart stolen är torr.
Före skurningen har man låtit granska alla
kakelugnar (så framt detta ej skett på våren vid
eldningens slut) och därvid tänker man på att
skaffa sig sitt förråd af bränsle för vintern.
Dagarne bli allt kortare — man reder sig ej
längre utan lampor, utan iordningställer dessa
med nya vekar (resp. brännare). Mattor, pels-
och andra vinterkläder framtagas ur kistorna och
vädras samt piskas vederbörligen. Vinterstrum-
porna underkastas noggrann granskning.
Syltning fortgår — nu särskildt med plommon,
pippling, lingon, päron, kvitten, gurkor, pumpor
etc. Vid kokning af fruktmos kan man i nå£on
mån undvika vidbränning om man smörjer sylt-
grytan med hvit vax, —■ dock är därmed ej sagdt
att man slipper röra flitigt! Inläggningar äro
mångahanda: gurkor (hvilka dock ej stå sig om
man till deras nedläggning begagnar krukor, i
hvilka förut ister eller annat fett förvarats), pic-
kles, bönor, blomkål, tomater, berberis, pumpor,
lingon i vatten m. m. Septembersmör är ännu
dugligt till nedpackning för vintern. Äfven ägg,
som man undvikit under rötmånaden, äro nu åter
säkra.
Grönsakskällaren städas och ventileras ordent-
ligt, innan trädgårdsskörden ditföres. Fin, torr
sand har man i beredskap för rotsakernas ned-
läggning. Den, som ej har egen trädgård, gör nu
på höstmarknaden sina uppköp af kål, rotsaker
och frukt. Ju fastare kålen är, desto bättre är
han. Allt för stora blomkålshufvuden äro dock
ibland sega — man må välja medelstora, fasta,
hvita. Runda kålrötter föredrager man framför
de aflånga. Mycket fina till smaken äro sådana
med blåaktigt skal. Rödbettor måste vara pur-
purröda och köttiga när man bryter isär dem.
Sellerirätter böra vara jämna, d. v. s. med så få
utväxter som möjligt. Bladen bör man akta, d.
v. s. laga att de ej ruttna bort, ty de äro ett ut-
märkt medel att desinficiera kreaturstarmar vid
slakt. Den, som har tillfälle att köpa mycken och
billig frukt, torkar en del däraf — af skalen go-
res fruktättika. Om potatisen redan upptages be-
reder man potatismjöl af den, som ej ser ut att
kunna stå sig länge. Dessutom vill jag påminna
om sättet att förvara pressgurkor till jul genom
bestrykning med ägghvita (jfr Idun). Ett annat
sätt kan också försökas : Gurkorna afklippas så
att en stjälkbit stannar kvar. De utläggas ett
dygn en och en på ett bräde, som placeras på
skuggigt ställe. Sedan blandar man 2 gr. bor-
syra med 1 liter vatten, bestryker gurkorna med
denna lösning och lindar hvar och en i läskpap-
per, som man förut doppat i samma borsyrelös-
ning. Nedpackade i träkol-stybb stå gurkor sig
äfven en lång tid. Stenia.
*5

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free