Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 28 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1893
280
1er annat område, om han i vetenskapen eller
konsten har frambragt något, som gläder hans
medmänniskor, som väcker deras sympati och
bifall, kan du då utan en skymt af afund,
fritt, generöst och varmt känna för din väns
lycka och uttala dig för honom?
Jag kände en gång utomlands två komposi-
törer, som båda voro gifta. Man uppförde en
gång en komposition af en af dem, som gjorde
stor lycka; hela salen var i uppror af ett bän-
ryckt bifall. Den dam, som var gift med den
firade kompositören, var närvarande och såg
bort till sin väninna, som var gift med den
andre kompositören. Pion väntade kanske att
hos sin väninna, se något tecken till missnöje
eller afund, då hernies man denna afton icke
blef bemärkt, — men hon öfverraskades af
att denna unga dam, vacker och liflig som hon
var, med de vänligaste nickningar och hand-
klappningar visade, hur varmt hon deltog i
sina vänners triumf. Det var segerherrens
hustru, som berättade mig detta, och som til-
läde: »Jag tyckte det var så värdigt af henne,
ty jag kände, att i motsatt fall jag icke kunde
ha kännt eller handlat så.»
Hennes ord slogo mig som något otroligt.
Kunde det verkligen vara möjligt, att någon
icke gladt och gärna skulle kunna glädja sig
åt en väns framgång, om den än aldrig så
mycket fölle inom hans eget område. Det var
något så förfärligt.
Men lifvet har lärt mig, att det är ett utom-
ordentligt allmänt fel. Människor kunna icke
tåla att andra, icke en gång deras vänner, ha
framgång. — Konstnärerna och konstnärernas
hustrur och väninnor äro svartsjuka och afund-
sjuka på den framgång, som kommer andra
till del, och icke n»g därmed, utan människor,
som själfva icke skulle kunna ha förmåga att
skrifva ett musikstycke eller en bok, aldrig
skulle kunna måla en tafla eller sjunga en
aria, de kunna icke bära, att deras vänner ha
sådana anlag, och allra minst att de på något
sätt bli hedrade därför. De hämnas genom
att visa sig så tysta, så kalla och så obarmher-
tiga som möjligt mot den stackaren, som har
haft lyckan med sig, den’ enda sanna lyckan,
den att för en gång bli förstådd.
Du är väl icke en af dem?
Du kan väl säga till dig själf: »Min väns
lycka är min, hans framgång är min glädje,
och jag vill föröka den genom att visa mitt
innerliga deltagande därför.»
Det är godt och väl. Jag anser detta vara
det mest egoistiska beviset på en sann vän-
skap.
Och nu kommer det sista prof, som du kan
sätta din vänskap på.
När du är riktigt glad och lycklig en gång
— livem längtar du då efter? — Där har
du din vän — eller dina vänner. Det är de
vänner, som du behöfver för att göra harmo-
nien fulltonig, för att känna, att nu är du i
den andliga omgifning, hvari du först riktigt
lefver och andas.
Skola vi vara stränga, ja, endast rättvisa
mot oss själfva, måste vi erkänna, att hvad jag
här har talat, om att vi äro skyldiga våra
vänner, det skylla vi egentligen alla våra med-
människor.
Hjälp i nöden, deltagande i sorgen, sympati
i glädjen, bifall i framgången.
Det är endast en sak vi icke skylla dem,
det är att längta efter dem.
Man längtar endast efter en vän, och den
vän man i glädjen längtar efter, han bör kunna
förstå, att han eger vår äkta och djupaste vän-
skap.
tM-
Yid pensionen.
Skildringar för Idun
af
Channåh.
(Forts.)
»^B?ion är naturligtvis lång?»
»Ja.»
»Ljus ?»
»Ja.»
»Mager?»
»Ja.»
»Ser ni, jag kunde det förut, alla engelska mis-
ser äro sådana utvärtes; invärtes äro de icke all-
deles så lika, alla äro lyckligtvis icke som Broo-
karna, fast än en stor del. Alla äro de envisa,
en stor del dumma och vurma för tefester, barn-
skolor o. d. Punkt, nu skola vi tala om något
annat.»
Ryskan hemtade andan.
»Madame har varit ond hela dagen, mest på
mig, men inte vågat säga något, utan låtit de an-
dra umgälla i stället. Middagen var bedröflig.
Det var sådana där sorgliga, seglifvade hönsbarn,
som dansat ut sin sjätte saison och därför voro
temligen tunna på benen, och Brookarnas sätt att
leta efter kött på barskrapade ben är verkligen
nervretande. Jag tog mig friheten säga något,
hvarpå något svarades, som i sin tur besvarades,
så att kriget flammade upp, innan ännu soppan
burits in, hvadan mycket hann med att sägas.
Brookarna gingo emellertid på hindufesten, Marina
kände sig djupt olycklig öfver världens ondska,
men madame gaf mig mörka blickar. Stämningen
var mindre god, endast tyskan höll modet uppe
och bakade tekakor till allmän bespisning vid
kvällsbordet, där hon, Marina och jag bildade ett
vackert klöfverblad; madame envisades nämligen
att vänta på er, och såg med stoiskt lugn de fär-
ska kakorna alltmer förflyktigas.»
Här andades furstinnan å nyo ut ett ögonblick.
Jag satt och log för mig själf åt hennes interiör,
hvilken jag mycket väl kunde tänka mig. När
hon såg det, utbrast hon på nytt.
»Hvad i all världen 1er ni åt, jag ser då ingen-
ting roligt i saken, tvärt om!»
»Jag skrattar heller hvarken åt den dåliga mid-
dagen eller de öfriga olyckorna, utan åt er. Skulle
jag få använda en liknelse, så skulle jag likna er
talförhet vid vattnet i en sjö, som af någon orsak
fått sitt aflopp afslängdt. Under tiden stiger vatt-
net åt alla kanter, tills ändtligen stängslet ryckes
bort, och vattnet med ens rusar ut.»
Hon skrattade och räckte mig handen till afsked.
»Godnatt, tack för att ni kom och blef aflopp
för min talförhet; ämnar ni blifva den nya solens
drabant?»
»Jag tror inte det; drabantskapet behagar mig
ej.»
»Förlåt min fråga, jag glömde att ni var fran
den fria norden, och född bland ett fritt folk. Jag
är slav som ni vet», tilläde hon leende.
Hon följde mig ut i korridoren, då jag vände
mig mot henne, slog prakten i hennes skönhet
mig så som aldrig förr, hon stod lutad mot den
mörka väggen, och skenet från ljuset, som hon
lyfte högt öfver sig, flödade öfver det lössläppta
mörka håret, som täckte största delen af den låga
pannan, och kom de friska kinderna och läpparna
att glöda, medan slavens vemod drog öfver hen-
nes väna ansikte.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
