Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 4 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 [DUN 1891
Säg icke allt hvad du vet, men vet alltid hvad du säger.
JA. pLAUDIUS.
Det är ej hvem som helst, som kan hoppas
fä några sidor af Jules Simons hand såsom
inledning till ett literärt arbete, men Claude
Yignon var icke heller, såsom man af det
föregående kan förstå, »hvem som helst». Och
huru framstående hon än var som författarinna
och artist, så skulle dock ’kanske hennes egen
lefnads roman ha kunnat erbjuda ej mindre
spännande episoder än någon af dem, som hen-
nes fantasi eller världserfarenhet skapat.
Det var under »Salonen» 1851, som man
första gången inom literära och konstnärskret-
sar i Paris fäste uppmärksamheten vid en
följd af artiklar öfver denna utställning i en
af de stora tidningarna. •— Låtom oss i för-
bigående säga, att om det — af naturliga or-
saker — är stor skillnad på en konstutställ-
ning i Paris och i Stockholm, så är det nä-
stan ännu större skillnad på sättet att redogöra
för och kritisera densamma. Man läser sig ej
till att bli konstkritiker i Prankrike ; den
som egnar sig däråt har i stället så mycket
mera utprägladt sinne, medfödt eller genom
åskådning förvärfvadt, för formens och färgens
skönhet och harmoni samt för detta sanna i
det sköna, som är kärnan i all estetik. Och
sina idéer härom bör kritikern förstå att fram-
lägga på ett sådant sätt, att han intresserar de
bägge motsatta polerna i sin läsevärld: arti-
sterna och publiken. Vanligen lyckas han här-
uti ; och han lyckas så mycket bättre, ju mera
han inlägger sin egen personlighet i sina om-
dömen och hela sin framställning. Man lefde
då ännu under romantismens aftonrodnad, och
blott några få egde mera en aning eller obe-
stämd förkänning än en medveten idé om den
nya konst, som snart skulle slå ut i så här-
liga blommor. I Noemie Constant artiklar
spåras likväl drag af denna förkänning om en
annalkande ny konstperiod.
Följande året, 1852, hördes åter samma namn,
men nu på dubbelt sätt, såsom både utställare
och konstkritiker. Hon utställde inom skulp-
turafdelningen en staty, »Bacchi barndom».
Hvem var Noëmi Constans ? Ingen annan
än vår Claude Vignon, en tjuguårig ung dam,
i konsten elev af den store Pradier. Hon
var vacker som en dag, spirituel som få, och
hennes ungdom var därtill omgifven af ett visst
romaneskt skimmer. Hon var hvarken ogift,
gift eller enka, — hon var skild vid sin man,
en mycket märkvärdig företeelse, som börjat
sin bana såsom prest, men lemnat detta äm-
bete och från sina teologiska studier ledts in
på filologiska, därifrån på talmudistiska, där-
ifrån på »de hemliga vetenskaperna» och slu-
tat med la haute magie. Han hade under
någon tid sökt att grunda en ny religion, men
förmodligen ej funnit lämplig grundval för den-
samma, och lefde ända in på 1870-talet såsom
ett slags privatiserande trollkarl, ställde horo-
skop efter Tycho Brahes regler, kunde fram-
mana andar och i nödfall ge anvisningar och
råd om konsten att göra guld. Det skall vara
i Paris, som man midt upp i nittonde seklet
träffar sådana original1
Huru som helst var denne uppenbarligen ej
den man, som passade för den unga konst-
närinnan och författarinnan, och hon hade ock
rätt snart fått sitt äktenskap med honom upp-
löst. Namnet Constans behöll hon dock länge
neg i »Salonen», eller ända till dess att hon
såsom författarinna skapat sig själf ett namn
genom den pseudonym, hvilken för den stora
mängden gällde såsom hennes verkliga namn,
och hvilken hon ännu såsom madame Bouvier
bevarade i sin artistiska och literära produk-
tion. Här var och förblef hon Claude Vignon.
Hvarje biografiskt lexikon har en lista på
hennes verk, och ingen konstkännare i Paris
saknar kännedom om de dekorativa skulptu-
rerna af hennes hand i en af Louvre-palatsets
monumentala trappuppgångar, om hennes bas-
reliefs på S:t Michel-fontänen, om hennes fyra
evangelister öfver hufvudingången till kyrkan
S:t Denis du S:t Sacrement, om hennes tre
barngrupper i Square Montholon, om hennes
Fiskare med sitt nät i Louvre-muséet samt om
hennes många byster och medaljonger af sam-
tida statsmän och andra celebriteter. — Hennes
literära arbeten skall jag ock nöja mig att
blott och bart uppräkna; de börja med »Jeanne
de Manguet, moeurs de province», som utkom
1861, hvarefter följde slag i slag »Bécits de
la vie reelle», »Victoire», »Les Complices»,
»Tin Drame en province» ; och efter någon tids
mellanskof »Un naufrage parisien», »Château
Gaillard», »Elisabeth Verdier», »Les Drames
ignorés», »Bevoltée» och ännu flere, de sista
från 1880-talet.
Men det var ett annat författareskap, som
gjorde Claude Vignon om ej mera uppburen,
dock mera bekant än det rent literära. Hon
var nämligen en af »1’Indépendance beige’s»
politiska korrespondenter i Paris under de se-
nare åren af kejsardömet och de första af re-
publiken, och hon var tillika »Moniteur uni-
versel’s parlamentariska referent i Corps légis-
lativ under åren 1868—1870. »Hon utförde
detta värf,» säger Jules Simon, »med mycken
lätthet och stort behag samt med en mycket
säker politisk takt. L’Indépendance belge var
dà det liberala Frankrikes förnämsta organ i
Europa och till och med ibland oss själfva.
Tidningarna i Paris voro, utan all fråga, ut-
märkt redigerade. De räknade bland sina re-
daktörer sådana namn som Prévost-Paradol,
Emile de Girardin, Eugène Pelletan, Bigault,
Weiss, Schérer» — Jules Simon nämner ej
sitt eget namn, som borde stått främst 1 —
»men de stodo under en lag, strängare än
den gamla censuren, och de fingo hvarken di-
skutera kejsardömets färd eller ens redogöra
därför.» — L’Indépendance» kunde visserligen
ej få inträde i Frankrike utan polisens med-
gifvande, men dess redaktörer riskerade i allt
fall icke dagligen sin frihet och kunde något
så när få säga sanningen. Hvilken fin takt
det fordrades för att under sådana förhållan-
den vara tidningens politiske korrespondent,
behöfver ej sägas.
Något af de första åren efter kriget gifte
sig Claude Vignon för andra gången. Hennes
make blef den dåvarande helt UDge deputera-
denfrån Marseille i Nationalförsamlingen Maurice
Bouvier. Få statsmän ha gjort en hastigare
lycka än han; gång efter annan minister, har
han till och med under en viktig period varit
konseljpresident och innehar för närvarande
finansportföljen i herr de Freycinets kabinett.
Den, som skrifver detta, var under flere år
nära granne till den förtrollande villa vid Eue
de la Tour i Passy, där monsieur och madame
Bouvier residerade, och där hon samlade om-
kring sig eliten af hvad Gambetta kallade »den
atheniensiska republikens» illustrationer. Men
hon tärdes af en bröstsjukdom, hvilken för ett
par år sedan kallade henne hädan från sin
make och sin son, Louis Vignon, arftagaren
till ett namn, adladt genom snille och hjärta
i förening.
Renhohn.
När jag skall dö.
Ijjfär jag skall ib, jag leija vill
en flicka vii min dödsbädd stå,
att, innan natten jag hör till,
en sista blick, af dagen få.
%n sista blick ur ögonpar,
som sluter inne solens glans
och gömmer allt hvad härligt var
och hvad i lifvet ljufvast fanns.
-Och i ett vin, som gnistrar skönt
i solnedgångens gpllne brand,
jag tackar för allt godt jag rönt
af hvarje trofast brodershand.
jag tackar för hvar vänlig ros,
som blommade bland törnesnår,
och finns ett annat lif, som tros,
till detta vid en kpss jag går.
Daniel Fallström.
Skola eller hem?
En synpunkt i en viktig fråga*.
B
et har alltid synts mig som ett helge-
rån mot hemmen, da jag sett religion
> upptagen som läroämne pä skolornas
lektionsplan. Hvar, om ej i hemmet, skola
barnen lära sig fatta Guds kärlek? Där
hafva de ju den bästa jordiska bilden däraf
i föräldrarnas kärlek till barnen. I hem-
met, i det dagliga lifvet är det tillfälle att
ständigt tillämpa religionens ädla bud, och
det är väl så religionen skall läras, ej i
torra frågor och svar på skolbänken. Re-
ligionsundervisningen i skolorna har emel-
lertid vunnit sådan häfd, att den svårligen
mera kan bortlemnas, ja, kanske hela vår
* Ehuru icke redaktionen i allo delar de åsikter,
förf. till föreliggande uppsats framställer, ha vi dock
ansett dem vara beaktansvärda och ej velat under-
trycka dem. De kunna måhända gifva uppslag till
vidare diskussion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
