Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 4 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 i DU N 1891
och hon hade intet mer än sitt enda, sitt
afgudade barn att lefva för.
Och nu skulle hon förlora äfven detta!
»Nej, nej,» ropade hon och pressade förtvif-
lad händerna mot det oroligt klappande hjär-
tat. »Ack, Gud i himmelen! Tag ej från
mig mitt barn! Du kan ej vara så hård!
Hvarmed har jag förtjänt att straffas så hårdt?»
Led hon verkligen oförtjänt?
Var det hennes skuld, att mannen lemnat
henne? Var icke han i stället den skyldige?
Det kännes dubbelt tungt att lida för en annans
fel, helst om denne är egensinnig och ej vill
erkänna sin skuld!
Stackars Ada! Hon hade ju endast fordrat,
att Edvard efter hennes föräldrars död skulle,
på samma gång han öfvertoge affären, äfven
antaga svärfaderns namn eller åtminstone göra
allt för att vinna adelskap. Framstående per-
soner hade gifvit löfte om bistånd härvid, och
Ada hängaf sig med hela sin själ åt tanken
på ett adligt namn. Ensamt för barnets skuld
hade Edvard varit skyldig att uppfylla hen-
nes önskan i detta fall, men han gjorde det icke.
Då började misstämningen mellan Ada och
honom.
Icke långt därefter dog Edvards far, hvilken
såsom förut fortfarit med sitt handtverk i en
liten landsortstad. Djupt bedröfvad återkom
Edvard från begrafningen och bad Ada inner-
ligt att få taga till sig sin gamla mor, som nu
var alldeles ensam. Men Ada afslog hans be-
gäran. Hon förklarade sig villig att tillfreds-
ställa den gamla fruns behof; men taga henne
till sig i sitt eget hus — nej, aldrig!
Edvard bad och besvor sin hustru att visa
honom denna kärlekstjänst. Förgäfves! Hon
blef obeveklig, äfven då han hotade att lemna
henne. Kallt hånleende svarade hon:
»Välan! Gå! Återvänd till din fattigdom,
till ditt armod och försök, huru det smakar!
Jag är säker på, att du snart kommer igen.
Gif din mor ett rikligt underhåll, skaffa henne
en treflig boning och sörj för henne på bästa
sätt; men att här i huset presentera henne
som svärmor, det kan jag verkligen icke. Det
måste du själf inse!»
Men han insåg det icke. Han höll det
för en sons heligaste plikt att förljufva sin
mors sista lefnadsdagar, och hur skulle han
kunoa göra det bättre än genom att taga henne
till sig och själf sörja för henne, själf vårda
henne, såsom hon i sin kärlek gjort med ho-
nom. Och så blef han fast i sitt heslut att
lemna sin hustru, hvilken genom sitt högmod
så ofta gifvit honom anledning till bekymmer,
och som nu senast genom sin hjärtlöshet stött
honom ifrån sig. Med bittert sinne gick han
från Ada, men afskedet från sonen förorsa-
kade honom djup smärta. Åter och åter be-
täckte han det lilla ansiktet med kyssar, han
smekte ömt de runda armar, som omslöto hans
hals, och hviskade de hjärtligaste smeknamn i
gossens öron.
Skilsmessan kändes äfven för Ada bitter,
men hon ville ej vidgå det, utan väpnade sig
med sitt högmod mot själfförebråelser och hop-
pades bestämdt, att Edvard skulle komma till-
haka. Men då vecka efter vecka förgick, utan
att den djupt kränkta mannen återkom, till-
slöt hon mer och mer sitt hjärta för honom,
och icke ens Willys stumma smärta öfver förlu-
sten af fadern förmådde böja hennes styfva sinne.
Barnet hängde med all den hängifvenhet,
dess lilla hjärta var mäktigt, fast vid sin gode
fader. Ingen förstod såsom han Willys tankar
och känslor, ingen kunde berätta så härliga
sagor eller sjunga så vackra visor som han,
ingen förmådde så leka med barnet som den
man, hvars högsta glädje var hans son och
hans maka. Därför sörjde Willy sin far så
djupt, att intet kunde förströ honom, sedan
fadern ej mer var hemma, och då han till
följd af moderns hårdhet slöt sin sorg inom
sitt eget bröst, blef smärtan honom slutligen
öfvermäktig och lade honom på sjukbädden,
ja, förde honom till grafvens rand.
Midnattstimmen var inne, och klockans slag
väckte Ada ur hennes drömmar.
Förskräckt spratt hon upp. Hon hade
försummat att i rätt tid ge Willy medicin. Hon
hade hvarken märkt, att betjänten ansat om
brasan eller ställt på bordet en beslöjad lampa,
hvars matta röda sken nu föll på det sjuka
barnet, som i feberyrsel kastade sig af och an
på bädden och slog vildt omkring sig med
händerna. Febern tycktes hafva nått sin höjd-
punkt, och dödsångest bemäktigade sig den
stackars modern. Och ingen hade hon hos
sig, ingen som kunde hjälpa och trösta henne;
till och med Gud syntes hafva öfvergifvit
henne.
Krampaktigt sluter Ada barnet i sin famn
och beder; det är första gången på många,
många år. Ifrigt heder hon för sitt barn. Det
är, som hade hon svårt att finna ord i början,
men det går snart lättare, och hon slutar med
att lugnt framsäga den aftonbön, hon plägat
läsa som barn, hvilken, förut bortglömd, nu
fallit henne i minnet. Och Willy förstår
henne och beder med, och då hon slutat, sä-
ger han sakta, under det han med handen sme-
kande öfverfar hennes kind:
»God natt, lilla, älskade pappa! I morgon
leker du ju åter med lille Willy och går sedan
aldrig mer ifrån honom? Hör du det, pappa,
lemna aldrig mer Willy ensam!»
Ada sjunker ned på knä och gömmer an-
siktet i barnets bädd. Hennes hjärta är all-
deles förkrossadt. Snart reser hon sig åter
och sträcker längtansfullt sina armar efter Ed-
vard. Hennes stolthet är bräckt, och hon
känner behof af ett trofast hjärta, hvilket hon
kunde delgifva sin ångest, och vid hvilket hon
kunde gråta ut sin smärta. Nu känner hon
först, hvad hon skjutit från sig.
Med feberaktig ifver väcker hon en tjänare
att vaka vid Willys bädd, befaller i en tyst
bön sitt barn i Guds beskydd och skyndar ut
på den mörka, folktomma gatan. Med raska
steg skyndar hon till det hus, där Edvard bor
med sin mor. Hans fönster är ännu upplyst,
och hans skugga rör sig därinne. Kanske har
han af längtan efter maka och barn ej kunnat
finna ro i sömnen utan vankar oroligt fram
och åter på sitt rum.
Hon klappar på, och liksom hade han anat
hennes besök, står han ögonblickligen i dörren
och öppnar famnen för henne. Lycksaliga
sluta de hvarandra i sina armar.
Men endast några korta ögonblick njuta de
denna länge försakade lycka. Hon fattar hans
hand och för honom skyndsamt till bädden,
där hennes -—• där hans barn hvilar.
Det börjar slutligen dagas. Här och där
blir lif och rörelse i husen och på gatorna.
De tjocka damastgardinerna i Willys sjukrum
genomsläppa redan en och annan solstråle, men
gossen sofver ännu lugnt och ljuft. En lätt
svett betäcker hans panna. Febern har vikit,
krisen är lyckligt öfverstånden, och då Willy
ändtligen slår upp sina klara, men matta ögon,
hvila de med ett lycksaligt leende på far och
mor, som hand i hand sitta vid hans läger
förenade med kärlek, som aldrig mer skall
svikta, emedan den nu blifvit luttrad i lidan-
dets skärseld.
Apropos senaste simpromo^
tionen för damer.
§
dun har en gäng förut denna sommar ytt-
rat några ord angående simkonstens be-
tydelse äfven för kvinnan. Det var dä vår
afsikt att endast gendrifva några af de van-
ligaste invändningarna från fruntimrens egen
sida mot denna kroppsöfnings lämplighet för
deras kön samt lemna några anvisningar om
sättet att förskaffa sig tillfälle till inhemtande
af konsten.
Att vi nu återkomma till detta område har,
såsom öfverskriften antyder, sin närmaste orsak
i den nyligen vid Stockholms stads bad- och
siminrättning hållna stora simpromotionen, där-
vid, såsom våra läsarinnor sannolikt redan
veta, äfven ett stort antal kvinliga elever er-
höllo magisters- och kandidat-graderna.
Yi skola nu ej — hur frestande det än vore
— gifva oss in på en skildring af den vackra
festlighetens förlopp, ty därom ha väl damerna
redan läst i de dagliga tidningarna. Det af
promotor, pastor primarius d:r Fehr hållna,
djuptänkta och förträffligt framförda inlednings-
talet, verserna till jubilarerna (de för 50 år
sedan promoverade åldringarna), namnen på
såväl dessa som alla årets manliga och kvin-
liga magistrar och kandidater — allt detta
måste vi gå förbi, liksom herrarnes djärfva
och kraftiga hopp med enkla och dubbla vol-
ter och damernas smakfulla dräkter och gra-
ciösa simprestationer. Yi endast hänvisa, för
den händelse saken skulle undgått någon in-
tresserad läsarinna, till de stora stockholms-
tidningarna för den 27 sistlidne augusti.
Däremot ha vi ansett, att några ord om
våra kvinliga simpromotioner i allmänhet och
de stockholmska isynnerhet skulle intressera
våra läsarinnor och kunna för åtskilliga af
dem innehålla något nytt och väckande. Vi
skola då först för dem, som äro vänner och
kanske äfven utöfvare af simsporten, berätta
litet, hur en eklöfs- eller pillöfskrans — tecken
till simmagisters- eller simkandidatsvärdig-
heterna — vinnes af en kvinna här i Stock-
holm. Då vi nu och i det följande säga
»kvinna», inDefatta vi däri alla kvinliga ål-
drar, äfven småflickornas. Finner någon detta
olämpligt, så ursäkta vi oss med, att på promo-
tionsprogrammet alla de kvinliga promovendi
kallas »damer», liksom alla de manliga få
heta »herrar», ehuru åldersgränsen på båda
hållen går ned ända till — 11 år.
Fordringarna, som förut voro ganska höga,
nedsattes enligt beslut af Stockholms Simsäll-
skaps styrelse — skälet skola vi längre fram
meddela — till följande:
För kvinlig magister:
Utmärkt
skicklighet
Berömlig Godkänd
(3 betyg) (2 betyg) (1 betyg)
Sträcksimning––– 1080 met. 720 met. 450 met.
Ryggsimning ––– 450 » 270 » 150 »
Klädsimning ........ 360 » 180 » 150 »
Flytning ................. 180 » 90 » 45 »
Y;attentrampning... 150 » 90 » 30 »
Längddykning........ 12 » 9 » 7 »
Djupdykning –––
Stenföring (större
3 ggr 2 ggr 1 gang.
sten)............ ........ 14 met. 11 met. 6 met.
För kvinlig kandidat:
Utmärkta
framsteg
(1 betyg)
Sträcksimning –– ................... 300 meter
Ryggsimning–––-
Klädsimning–––- .............. . 90 »
Flytning_________ .................... 30 »
Vattentrampning . ................. - 15 »
Längddykning — .................... 4 »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
