Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 38. 18 september 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 1891
I DU N
Ej hvad vi hafva, är vårt förnämsta,
Det som vi äro, är vår bästa skatt.
y/. Jordan.
de mig sina små blomsteranläggninger i den
gamla trädgården, där båda täflade att om-
hulda sina doftande skyddslingar. Under ti-
den spetade ett par yngre bröder i bigarå-
träden. Dufvorna kuttrade på altanen, sva-
lorna kvittrade under taklisten. Det hela
företedde en angenäm bild af landtlig trefnad
och okonstlad glädtighet, som gjorde på mig
ett oförgätligt intryck.
Tiden rullade sina år.
Jag läste med ökadt intresse följetonger,
signerade Claude Gérard, och kunde, jag som
andra, omöjligt misstänka, att denna eleganta
och kraftiga penna fördes af den lilla blonda
flickan, som jag en gång träffat vid Bråvi-
kens strand. Slutligen, då anonymiteten var
bortryckt, fattade mig en oemotståndlig lust
att återse den nu berömda författarinnan, som
sedan länge varit gift och bosatt i Stockholm.
Och jag gjorde därför ett besök i hennes kom-
fortabla hem och blef vänligt mottagen. Många
år hade förflutit, sedan jag sist sett henne.
Jag hade blifvit gubbe och fann, att jag ej
bibehållit mig så väl som hon. Hon hade
det blonda håret utan ett grått strå, utan
en tillsats. Sedan hon påmint sig min per-
son och vi kommit på tal om gamla östgöta-
minnen, så återfann jag äfven’ den forna,
ungdomligt lifliga tonen, ehuru nu omdanad
genom vanan att kläda hvarje uttryck i vackra-
ste dräkt.
Hvad jag af denna, för mig allt för korta
visit kunde finna, var en bekräftelse på hvad
jag i Publicistklubben och annorstädes hört,
nämligen att Claude Gérard är lika själfstän-
dig i sitt författareskap som i sitt umgänge.
Andra författare söka gärna stöd och bekant-
skap hos kamrater och publicister. Claude
Gérard känner ingen, och ingen känner henne.
Hon lefver blott för sin familj, sina literära
studier, sina resor och sitt författareskap.
Hennes umgängeskrets är ytterst inskränkt.
Somrarne tillbringar hon sedan ett trettiotal
år å ett litet landtställe invid Lofö kyrka,
strax utom Drottningsholmsparken, och har
där så godt som med egen hand uppdragit alla
de planteringar, som ej förut funnos, eller ock
företager hon dessa resor, som göra henne i
stånd att med förvånande säkerhet ofta för-
lägga sina berättelser på utländsk botten.
Hvad jag från hennes skrifter återfann i
hennes samtal under dessa intressanta stunder
var denna charité, som omfattar alla, de dyg-
dige såväl som de fallne, det vanvårdade
barnet, det obemärkta lastdjuret, den lockade
lättsinnige, den af olycka förledde likaledes
som den af lycka vilseledde. Alla äro hen-
nes skyddslingar, som behöfva vård, kärleks-
full varning, tröst, framförallt öfverseende.
Hon ville, om hon kunde det, taga hela
världen i sin famn.»
* *
*
Till det här ofvan sagda, hvilket benäget
lemnats mig, har den, hvilken skrifver dessa
rader — alldeles personligen obekant som han,
liksom nästan hela vår literära värld för
öfrigt, är med Claude Gérard — ej att till-
lägga mer än meddelandet af några biografi-
ska data öfver den berömda författarinnan,
hvilken i dessa dagar ingått i sitt 70-de
lefnadsår.
Aurora Lovisa Hjort föddes i Karlskrona
den 2 september 1821. Hennes föräldrar
voro majoren vid flottans konstruktionskår
Georg Leonard Hjort och dennes maka, född
Fredrika Älf, båda tillhörande familjer, som
fäst sina namn i våra kyrkliga samt lärdoms-
häfder. Majorskan Hjort var brorsdotter till
den lärde latinske skalden, domprosten Sa-
muel Älf i Linköping, och hennes båda ku-
siner voro den unge lofvande, men i tidiga
år bortgångne skalden Erik Älf, docent vid
Lunds universitet, samt fänrik Adolf Älf, en
af hjältarne från Svensksund, den lärde Gjör-
wells fosterson; äfven mer än en af den gamla
skånska prestsläkten Hjort har gjort sig känd
som vitterlekare* — en poetisk ådra har Clau-
de Gérard således ärft från både fäderne- och
mödernesidan. Efter det familjen efter major
H:s svärfar, öfverjägmästaren Älf, 1835 ärft
egendomar Krusenhof, belägen i en af Öster-
götlands mest romantiska trakter, omgifven
å ena sidan af Kolmårdens höga stalper och
dystra skogar, å andra sidan af Bråvikens
vatten, flyttade den dit, och här uppväxte
Aurora Hjort, äldst af fyra syskon. Hon
erhöll af sina högt bildade, literatur och konst
varmt hängifna föräldrar den förträffligaste
uppfostran, desslikes handledd af församlin-
gens kyrkoherde, den lärde och vittre prosten
Mobeck i Qvillinge. Hennes tidigt röjda an-
lag för författareskap sökte dock modern, som
ej ansåg, att en kvinnas namn borde indra-
gas i den offentliga literaturen, att kväfva;
detta lyckades väl ej, men häraf kom sig
emellertid till ej ringa del Auroras skygghet
att sätta ut sitt namn under de literära al-
ster, medels hvilka hon beredt sig ett namn
inom vår literatur, jämnbördigt med Sophie
von Knorrings och Anne Charlotte Cajanel-
lo’s — sans comparaison för öfrigt i flere
fall mellan den svenska literaturens tre snill-
rikaste författarinnor.
Det lär varit bekantskapen med den spiri-
tuelle publicisten och kvasi-diplomaten Gu-
staf Lallerstedt,som först införde AuroraLjung-
stedt i tidningsvärldens följetongsafdelning.
Här syntes Claude Gérard — denna signatur
är vald på grund af författarinnans ungdom-
liga beundran för en af Eugen Sue’s ädlaste
och bäst tecknade karaktärer i hans roman
»Martin, hittebarnet» — först i Aftonbladet,
sedan i Bore, så under loppet af ett tiotal
år i Nya Dagligt Allehanda. År 1872 bör-
jade hennes berättelser utkomma samlade i
bokformat. De förnämsta af dessa äro: »En
jägares historier», »Psykologiska gåtor», »Järn-
ringen», »Inom natt och år», »Onkel Benja-
mins album», »Den försvunne hökaren» (hen-
nes mest humoristiska berättelse), »Den
svarta kappan», »I tomma rymden».
År 1846 ingick hon äktenskap med d. v.
kamreraren, s. m. departementschefen i fång-
vårdsstyrelsen Victor Ljungstedt.
Birger Schöldström.
* En af dessa är n. m. jägmästaren i Kisa,
Richard Hjort, medlem af Publicistklubbeu i Stock-
holm, äfven han känd inom literaturen, ehuruväl
ej så ofta nu som för ett 20-tal år sedan. Cermis’
originella och satiriska penna är synlig i Norr-
köpings tidningar. Anm. af B. S.
Spåret.
tTag gick. en höstdag vägen fram
och såg mig utan tankar om,
fjj.å fältets skyl och skogens rand
och fästets sky, som gick och kom.
’Och stundom sänkte sig min llick
mot markens grus till något kryp,
Som, njutande sin Icfnadsdröm,
ur lifvets mångfald gaf en typ.
jDet hade regnat kort förut,
och vid en lerig fläck jag såg
jEtt spår utaf en näpen fot,
som än med vatten hräddfylldt låg
’Och speglade ett snöhvitt moln,
som scan i himlens azurfärg.
Kanske en älfva trampat där,
kanske en liten vänlig dvärg,
fjag stannade och såg därpå,
men ej försänkt i grubbleri,
fjag såg, som när man lyssnar gladt
till någon vacker melodi.
jDet lilla märket väckte upp
cn visas genklang i mitt bröst,
dj)ch hur jag lyssnade därtill,
så glömde jag, att det var höst.
jDet sjöng om steg, bevingade,
vid början af dt vandringslopp,
djm muntra små i regnets skur,
som se mot molnen solljust opp.
3 sorglöst lätta larnafjät,
3 rena spår i vägens dam,
jtlvad ro att lemna tankars tyngd
och följa edra stigar fram!
Amalia, Fahlstedt.
Några allvarsord för dagen.
Den helga sömnen, den oskyldiga,
Som löser upp bekymrens hårda knutar,
Hvar lefnadsdags välkomna död, det bad,
Som friskar upp en kropp, af mödan krossad,
Den balsam, som åt själens sår ger lisa,
Naturens egen ro,
Och bästa rätten uppå lifvets bord.»
Macbeth. 2,2.
®
ox et amor vinumque nihil moderabile
suadent. (Natt och kärlek och vin,
till intet sansadt de råda.)
Dessa ord, som jag en gång såg citerade
och med tillhjälp af min franska lyckades
öfversätta, hafva i dessa dagar åter kommit
mig före. Själf moder, vänder jag mig till
andra mödrar. Hafven I en natt farit hem
från en bal eller en supé — redan det,
med förlof till sägandes, ett nattsöl — så
hafven i säkert mött raglande unge män?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0306.html
