Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 18 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 301
händerna vifta genom det öppna fönstret, och
han viftar en munter helsning tillbaka.
Ack så lyckligt, pappa är i godt lynne!
— Nu bara mycket snälla vid bordet, så —
— Men redan pappas hårda tag i dörren sä-
ger hustrun, att en misstämning hastigt har
inträdt, och hans rynkade ögonbryn jaga
bort hennes leende, då hon ber honom komma
till bordet.
Hon säger till sig själf, att hon ej bör
bry sig om mannens dystra blick; hundrade,
ja, tusende gånger har hon ju förut varit,
utan allt skäl, kvald af den häftigaste ångest
och fruktan för, att något fasansfullt händt,
emedan mannen själf sett ut som en förkropps-
ligad olycka.
Hon försöker att småle vid tanken på, hur
hon en gång varit nära att brista i gråt af
ångest, för att han fått dödsbud från hennes
föräldrahem. Och så var det ju blott en
missräkning: den ökände slarfvern, unge Björk,
bar nämligen en likadan kostym som hennes
ansedde man.
Hon försöker tänka på sitt löjliga misstag,
den dagen då hon trodde, att de plötsligt blif-
vit minerade. Och så nekade han ju blott
att betala räkningen för sina löskragar, af
det skäl att han genast fick afsmak för det
dussin, som han dagen förut utvalt.
Hon sökte intala sig, att han nu möjligen
mött konsul Frank, som han — af outredda
skäl — ej kan tåla. Eller kanske det är
en liktorn, som värker nu igeD, liksom i för-
går då husfadern slängde lille Gustaf bort
från bordet? Hon tänkte på de många,
många andra tillfällen, då mannens misstäm-
ning gjort henne halft sjuk af ängslan för, att
någon sorg eller olycka drabbat honom och
henne.
Men det hjälper henne lika så litet i dag
som eljes att söka betvinga sin ångest, då
hon ser mannens olycksbådande ansikte.
Hon försökte ej numera att få veta or-
saken till hans dåliga lynne, ty hon vet af
erfarenhet, att en fråga kunde föranleda ett
häftigt utbrott eller ett giftigt svar, och att
han, ifall orsaken till misstämningen verkligen
var en obetydlighet, ej skulle tillstå detta.
De matbitar, hon försöker att svälja, hota
att kväfva henne; barnen, smittade af mo-
derns tysta ångest, sitta bleka och stumma,
utan att våga se på fadern; Ella tappar ske-
den i golfvet, och så urladdar sig molnet. . .
En half timme senare öppnade mannen
dörren till sin familjs arbetsrum och frågade
med glädtig röst, om de ej vore färdiga; han
hade tillsagt om en hyrvagn, de skulle åka
ut till farbror Karls villa; var han icke
snäll?
Jo — jo, på minuten skulle de alla vara i
ordning !
Med en innerlig önskan, att mannens ljusa
stämning måtte räcka, tills barnen uppnådde
deras efterlängtade mål, farbrors vackra träd-
gård, rustade hustrun barnen och sig själf
för den beramade lustfärden. Och under hela
vägen vakade hon ängsligt öfver, att ingen-
ting från barnens eller hennes sida skulle in-
verka störande på stämningsmänniskan, som
nu satt småsjungande midt emot henne i
vagnen med det minsta barnet på sitt knä.
Men öfver himlens skyar, öfver vägens
vattenpussar, öfver mötande promenerande,
öfver andras skäWande hundar, förskrämda,
bräkande får eller grymtande grisar hade hon
ju lika litet makt, som hon hade öfver tu-
sen andra saker, hvilka i en blink kunde
framkalla ett skärande missljud från det
ostämda, vanvårdade strängaspelet imakens själ.
Midt i en munter barnvisa tystnade man-
nen.
»Kan du tänka dig, Alma, att grefven —
min blifvande kamrat på kontoret — kallade
mig ni, då jag för en stund sedan talade med
honom i vår trappa — —»
»Åh!»
»Jo, du, vi talade ett ögonblick med hvar-
andra; han försökte att vara nedlåtande —
Ja, berättade jag dig inte detta, eller hindrade
Elias dåliga bcrdsskick oss från hvarje förnuf-
tigt samtal?»
»Du hade just börjat,» ljög hustrun, hjär-
teglad öfver att — ingen värre olycka in-
träffat.
Så har hon ängslats, vaktat och ljugit dag
efter dag, år efter år, under hela sitt äkten-
skap. Och hon skall sannolikt fortsätta där-
med under hela deras återstående samlif, ty
hennes samvete är dödt, liksom hans, mannens
med det vanvårdade andliga musiksinnet och
det därtill hörande osynliga strängaspelet.
Hennes söner skola troligen blifva stäm-
ningsmänniskor af samma art som fadern,
icke till följd af någon ärftlighetslag, utan
genom att insupa hans själfviskhet, hvilken
skaffar honom en massa fördelar i hemmet
och ett slags öfvertag öfver en hel del —
beskedligt folk.
Hennes döttrar skola kanske, liksom deras
mor, gifta sig med unge män, hvilka kunde
blifva rätt stämda, om de ej af hustrurna
jämt få hyenden lagda just under sina sämsta
böjelser och ovanor. Men tillbakagåendets
lag visar icke sällan sina verkningar äfven
inom familjelifvet, så att sönerna af en dylik
stämningsmänniska bli ännu oefterrättligare
än fadern.
Och döttrarna till en sådan mor, som af
oförstånd och samvetsslöhet låtit mannen
förvildas, skola troligen fortsätta hennes gär-
ning, att pjollra, kryssa och ljuga, i den na-
iva föreställning, att de äro ofantligt plikt-
trogna hustrur, som lefva för att »bortstryka
hvarje moln från makens panna».
Stundom händer det dock, att döttrar från
hem, hvarest en stämningsmänniska forödt
lifsglädjen och hemtrefnaden, liksom bryta
tillbakagåendets lag genom en kraftutveckling,
hvilken vanligen yttrar sig i djup ringakt-
ning för deras egen make, ifall hustrun hos
honom skulle upptäcka något andligt släkt-
skap med sin egen svaga, undfallande mo-
der eller fader. I ett sådant hem får man
då vanligen se, hur den unga, kraftfulla kvin-
nan utvecklar sig till en oefterrättlig stäm-
ningsmänniska, lik sin far eller mor, medan
hennes make allt mer och mer öfvertager den
pjollrande, molnbortstrykande partens roll.
Det är djupt upprörande att se hustru och
barn lida och — andligen dö under samlef-
naden med en själfvisk, nyckfull och oefter-
rättlig man. Det är upprörande att se dessa
rädda, rådvilla blickar; dessa rörelser, på-
minnande om vettskrämda djur, när han, stäm-
ningsmänniskan, inträder i familjekretsen.
Man anar — om man ej vet det — att
denne man är, på sitt sätt, mera redlös än
sitt lilla förskrämda barn, ty han kan, hvil-
ket ögonblick som helst, hemfalla åt råhetens
och brutalitetens dämoner och då säga eller
göra saker, hvilka han sedan i tysthet ång-
rar, och vid minnet af hvilka hans själstill-
stånd än ytterligare förvärras.
Men om det kan djupt uppröra hjärtat att
se en man hemfallen åt misstämningens hemskt
gycklande andar och lemnad utan hjälp af
henne, som är hans rätta, hans enda jordiska
hjälparinna, så är det däremot rent af harm-
ligt och ömkligt tillika att se, huruledes nyck-
fulla (det vanliga namnet på kvinliga stäm-
ningsmänniskor) hustrur tillåtas att drifva sitt
ofog med man, barn och öfrig omgifning.
Ja, det är harmligt, ty prata och skrifva
om likställighet hur mycket man vill, så är
dock mannen den, som skall vara familjens
hufvud, den stödjande och styrkande kraften,
regenten med råds råde och väktaren öfver
lag och rätt i sitt lilla konstitutionela konun-
garike.
Och liksom det är hustruns oafvisliga plikt
att väcka maken till insikt af nödvändighe-
ten att få sitt eget sinne i makt, att få sin
själs försummade strängaspel väl stämdt,
lika oafvislig är mannens plikt att med fast
hand tygla och leda hustruns sinne, när han
märker, att hon ej har dessa tyglar i sin egen
hand.
Det är ömkligt att se en man fegt smyga
sig undan, just då han märker hustrun stå
i fara att öfverlemna sin själ och kropp åt
mörka dämoner; han är den starke, han be-
höfver ej frukta för de svåraste yttringarna
af detta mänskliga elände. Må ingen mena
— eller skrymtaktigt säga — • att råhet och
brutalitet ej kunna förekomma i så kallade
bildade hem; man skall lefva likt snäckan
för att tro på en sådan mening. Brutala och
råa äro de män och kvinnor, som gifva en
misstämning luft mot oskyldiga personer el-
ler döda föremål och i dylika stunder ej
veta, hvad deras tungor säga.
Samvetslös och rå i hjärtegrunden är hvarje
människa, som, utan ett ord till afbön, gång
efter gång låter sin omgifning lida af sitt
otyglade lynne för att, sedan utbrottet däraf
är förbi, med själfviskt välbehag emottaga
hvarje offer, som denna omgifning bringar
denna kvinliga eller manliga dåre.
Dårar? — Ja, hur mången stämningsmän-
niska slutar ej med ett rent af förmörkadt
förstånd? Och månne icke det faktum, att
vansinne och själfmord år för år tilltaga bland
oss, just har sin rot däri, att ett så stort an-
tal af vår ungdom går ut i lifvet med utbil-
dade anlag till att bli stämningsmänniskor ?
Må vi blott komma ihåg, att kunskapstill-
egnan i och för sig ej stämmer själ och
hjärta harmoniskt, utan tvärtom uppblåser
månget sinne, när kunskapen ej begagnas som
medel för att fostra människor till karaktär,
i enlighet med skaparens tanke och vilja med
hvarje människobarn.
Ingen skola i världen kan ensam både upp-
fostra och undervisa; men tack vare begrepps-
förvirringen och förvexlingen af ord, just i
fråga om kunskap och uppfostran, svika så
otaligt många hem plikten att fostra barna
själar. Däraf följer, att vi nu få se så stort
antal oefterrättliga stämningsmänniskor drifva
sitt ofog både i det enskilda och offentliga
lifvet.
Dressyr, konvenans och disciplin äro de tyg-
lar, som hindra den unge mannen och den
unga kvinnan från att gifva sitt lynne fritt
lopp ute i världen. Det är ofta blott veder-
börande ungdoms närmaste omgifning, som
vet, att en redlös själ bor i den korrekta
sällskapsmänniskan, eller att denna yngling och
jungfru med mogenhetsbetyget i fickan äro att
likna vid lätta skyar, drifvande för hvarje
vind.
Detta förklarar det sakförhållande, att
mången ung man och kvinna, »som skött sig
bra» på underordnade platser samt varit älsk-
värda mot personer, hvilkas goda omdöme de
önskat vinna, framträda som fullfjädrade
stämningsmänniskor i samma stund, som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
