Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 38. 18 september 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 IDUN 1891
behöfva vi väl knappast framhålla. Det faller af
sig själft. I båda operorna har hon ock på ett
synnerligen förtjänstfullt sätt biståtts af sina med-
spelande; i »Mignon» särskildt af fröken Karlsohn
samt hrr Ödmann och Nygren, af hvilka båda den
förstnämndes härliga stämma tyckes klinga bättre
än någonsin; samt i »Traviata» likaledes af hrr
Ödmann och Lundqmst. — Orkestern under direk-
tör Nordquists egen ledning har likaledes stor
heder af dessa föreställningar.
Att alla, som nu haft tillfälle få njuta af fru
A.-F:s nobla och tilltalande sång, lifligt önska
henne välkommen åter, är gifvet, Vi instämma
däri ock af hjärtat. •
K. Dramatiska teatern, som under såväl förra som
innevarande vecka nästan hvarje afton för fulla
och goda hus gifvit Blumenthals roliga »Dubbel-
spel», är redan färdig med ännu ett nytt program
— »En varning» och »Stulen lycka» —, som gif-
ves första gången i afton.
Vasateatern, å hvilken fortfarande lustspelet»Adam
och Eva» utöfvar god dragningskraft, har under
inöfning »Den sköna Helena» i Frans Hedbergs
bearbetning, sådan den gafs å Dramatiska teatern
1866. HeleAas roll kommer att ulföras af fröken
Gerda Grönberg.
Yid pensionen.
Skildringar för Idun
af
»Skall fröken gå bort?» Katharine spärrade upp
ögonen.
»Nej, jag skall åka, — farväl!»
* *
*
Snart därefter kom Sonja tillbaka lika lugn, som
hon farit.
»Furstinna,» utbrast madame, »hur skall jag
kunna tacka er nog, för hvad ni gjort för mig,
min oro, för att låta vår lilla vän resa ensam,
kan jag icke uttala, men jag kunde icke uthärda
till slut med att se henne förtäras af längtan,
hur det än skulle gå.»
»Ja madame, det finnes verkligen personer, och
icke minst bland italienare, hvilka kunna små-
ningom längta sig till döds ; hon var en bland
dem. Kanhända,» tilläde hon för sig själf, »kom-
ma dagarne i hennes lif att blifva färre efter en
sådan resa i köld och snö, men dubbelt ljusa och
soliga blifva de dock, och det är ju godt för den,
som såsom hon älskat solen och ljuset.»
Madame de Lassarre steg upp och gick fram
till Sonja och tryckte hennes hand:
»Sonja Petrowska,» sade hon sakta, »jag har
trott er vara kall och känslolös. Förlåt mig, nu
vet jag, att ert hjärta är af guld.»
»Àtt ni ej dröjde längre på er resa,» sade lady
Threathon, »på hemvägen måste ni hafva rest
både natt och dag, efter som ni redan är här
igen?»
»Ja,» sade Sonja, »hemfärden gick med ilfart,
ty jag trodde jag skulle hafva någon, som väntade
på mig här. Jag har en kusin, ryss såsom jag,
hans fars och vår egendom gränsa till hvarandra,
och öfver vinterns snö och sommarens blomster
bar oss vägen till hvarandra, och sedan han var
så liten, att han körde sitt första par hästar, har
han aldrig underlåtit att uppsöka mig denna dag,
Channåh.
(Forts.)
Ê
!e korta stunder hon sof, drömde hon om
honom, de ljufvaste namn och kärleksful-
cy laste ord gaf hon honom — och så kom
i. uppvaknandet med all sin bitterhet. Han
var icke där, allt hade varit en villa, den stackars
sångaren var bunden vid sin plats, han kunde
ej komma till sitt kämpande barn.
»Bara jag kommer upp, reser jag genast, det
är orätt att vara så långt skilda, det kunde ju
hända honom något illa, medan jag är borta.»
»Förrän det blir varmt, får ni icke resa,» sade
doktorn, — »det vore döden,» sade han sakta
till oss.
Det var fåfängt, — hon kom upp, och hvarje
tanke vände sig kring hemresan. Hon bönföll
doktorn, madame och oss alla. All den bråd-
skande oro, som den svårt sjuka lägger i dagen,
framträdde allt mera hos henne, rädslan att icke
hinna, medan tid är.
Och så skulle hon då resa. Tåget skulle gå
tidigt på morgonen. Vi voro alla uppe för att
bjuda farväl åt vår sångfågel. Vi kände alla tyd-
ligt. att det gällde för lifvet, att en kort, men ren
lefnadsdag led mot sin afton, och därför var af-
skedet så tungt och så allvarligt. Vagnen körde
fram. Nu hördes furstinnan Sonjas steg i trap-
pan, hon kom in i resdräkt med en lätt resväska
i handen och sade så lugnt, som om det varit
den enklaste sak i världen:
»Nå Marina lilla, är du färdig nu, så kunna vi
följas åt.»
»Sonja, skall du... för min skull..,» rösten
kväfdes af tårar. Marina kastade sig i Sonjas
armar och lutade hufvudet mot hennes bröst.
»Ämnar ni följa med till Italien?» utbrast frö-
ken von Rathen. »Det må jag säga var uppoff-
rande, både kostnad och besvär.»
Sonjas ögon sköto blixtar.
»Tala icke om en sådan bagatell ! Om vi skulle
gå hela vägen eller rida på strutsar, då skulle det
vara besvärligt och uppoffrande, men att åka b >
kvämt i en kupé och sofva hvar natt på hotell,
däri finnes ingenting märkvärdigt.»
Så lutade hon sig ned till Marina, och jag hörde
henne sakta hviska:
»Min egen älskling, trodde du jag skulle låta
dig fara ensam ut bland is och snö,» — och hon
smekte sin sjuka vän, som om hon hade varit
ett litet svagt barn, medan ett outgrundligt djup
af kärlek lyste ur hennes mörka ögon.
Det varade ett ögonblick, därefter var hon sig
själf igen. Hon gick nedför trappan, tittade i
förbifarten in genom köksdörren till Katharine
och sade lugnt :
»Ni behöfver icke duka till frukosten åt mig,
Katharine.»
min födelsedag.
Vi hafva firat den tillsammans i Paris, da jag
ännu var barn och han öfverhopade mig med
bonbons. I London, då jag var föga äldre och
för första gången fördes ut i stora världen med
en juvel, en gåfva af honom, som glänste öfver
alla de öfrigas, utan att jag själf ens anade ste-
nens värde. Intet har dock öfverträffat min glädje
då, när han i hemlandet vid min sida körde fram
öfver de ändlösa snöslätterna under bjällrornas
klang och piskans muntra smällar. Här, där ber-
gen stängt hvarje utsikt, kan man ej ens ana,
hvad en obegränsad vidd vill säga.»
På eftermiddagen ljöd plötsligt bjällerklang utan-
för på vägen.
Sonja sprang med ett rop till fönstret, det flög
ett skimmer af glädje och stolthet öfver hennes
ansikte. En hög smärt man trädde strax därefter
in genom dörren. *
»Sonja!» — »Paul!» — ljöd det samtidigt. Rys-
sen böjde sig ned och kysste hennes hand. Sonja
besvarade kyssen på hans panna.
»Jag visste, att du skulle komma, Paul, men
hvad har du gjort?»
»Jag hörde snön låg på härnere, och då trodde
jag, du ville profva, om mina fålar ännu kunna
springa, och därför tog jag dem med mig. Det
är icke längre väg än senast från Paris.»
Han svepte in sin kusin i pelskappan och hon
sprang lätt ned för trappan och fram till de svarta
glänsande djuren, som oroliga skrapade i snön
och skakade de långa manarna. Med moderlig
ömhet smekte hon deras vackra hufvuden, lyftes
så in i slädan, och så bar det af utefter vägen.
Fröken von Rathen måste först sätta sig på en
stol, innan hon kunde tala.
»Det är icke furstligt, det är för litet sagdt, det
är kungligt. Det är icke som verklighet, utan
som en saga. En riddare, som slår ned som en
meteor med hästar och släda och kusk bakpå,
tänk en sådan väg! Från Parts och hit, bara
därför att hennes nåd tycker om att åka. Tänk
så mycket pengar det skall kosta!»
Hon såg sig en stund omkring, alldeles öfver-
väldigad. »Det måste bara vara i Tyskland, nå-
got sådant förefaller märkvärdigt, efter ingen an-
nan än jag tycks förvåna sig.»
»Tvärtom,» sade lady Threaton, »är det troligen
endast af en ryss, något sådant låter sig göra,
åtminstone har jag aldrig hört talas om något
liknande i England, — eller hur, miss Brook?»
Marthe mumlade på sitt vanliga älskvärda sätt
något om, att hon ej gärna kunde veta, hvad lady
Threaton hört talas om eller ej, men hon trodde,
att om tio ryssar ej strödde ut sitt guld som sand
för en nycks skull, så skulle tusen andra kunna
gå mätta och klädda.
Andra dagen kom fursten för att taga afsked af
sin kusin.
»Och du vill ännu icke följa mig, Sonja?»
»Nej, Paul, jag kan icke, vänta icke på mig.»
»Så länge lifvets gnista icke slocknat, väntar
jag på dig.»
»Nej, res hem till Ryssland, där har du ditt
allt, där gå dina dagar lätt och fort.»
sJag kan icke, Sonja, jag fryser.»
»En ryss bland snö?»
»Sonja, det är icke min kropp, som fryser, utan
mitt hjärta.»
»Och därför värmer du dig vid de parisiska eld-
brasorna.»
»Grönländaren uppe i norden kör hunden, ty
hästen trifves icke hos honom.»
»Du har rätt, Paul, huru ofta få vi icke lefva
på surrogat.»
Hon följde honom med ögonen, så länge han
syntes. Så vände hon sig plötsligt om.
»Nå, hvad säger ni om honom?»
»Han tycks likna ert land, skuren i stort och
väckande undran, men äfven beundran.»
»Ja, hans hjärta är stort och godt. Han ville
hafva mig till brud.»
»Jag kunde förstå det.»
»Nå, hvad säger ni därom?»
»Jag tror, att för er betyder en hög och ädel
karaktär, som ni aktar, mer än för många andra.»
»Kanske har ni rätt, kanske är det därför jag
är så rädd för, att han skall förkolna framför de
parisiska eldbrasorna.»
Hon stod länge tyst och stirrade ut ; men inom
mig blef den tanken visshet: en gång skall han
ej komma förgäfves.
* *
*
Dagarne kommo och gingo, vi närmade oss ju-
len allt mera. Från mr Brook kom underrättelse,
att han i följd af inträffade vedervärdigheter ej
var att hemvänta före jul för att, som ämnadt
var, hemta sina döttrar och med dem återvända
till England.
Af oss öfriga pensionärer emottogs denna under-
rättelse med mycket litet glädje. Misserna hade,
som jag förut nämnt, icke synnerligen lyckats er-
öfra våra hjärtan. Deras tvärhet, inbundenhet och
märkliga uppfattning af saker och ting, som i bör-
jan gifvit anledning till harmlösa debatter och
ordkrig, hade alltmera, och särskildt efter lady
Threatens ankomst, öfvergått till en rent af fiendt-
lig hållning, som icke försummade att cm möjligt
bereda oss, och isynnerhet henne, en eller annan
förtret, hvars upphof man dock endast kunde ana
sig till, aldrig med bestämdhet veta.
Hvilken obehaglig stämning häraf skulle uppstå,
kan hvar och en förstå, som med fullkomligt rent
samvete vis à vis en person af denna endast be-
mötes med köld och vresighet.
Vi hoppades i det längsta, att mr Brook skulle
anlända och afhemta sina döttrar, men när detta
hopp svek oss, samlades vi en dag till krigsråd i
salongen, medan våra tankars föremål voro ute i
staden.
»Något måste göras,» sade Sonja och tände
en cigarrett samt lade upp fotterna på en pall.
»Se icke så förfärad på mig, fröken von Rathen,
spisröken, som ni ganska gärna trifs i, är icke
en smula bättre. Något måste göras, säger jag.
Ytligt betraktadt, ser det ut, som vi lefva som
änglar, så stillsamt och sedesamt är det, men än-
då känner hvar och en, att åska ligger i luften,
och misserna se på oss, som om vi vore de sju
dödssynderna.»
»Det var något skarpt tilltaget,» opponerade sig
tyskan, »jag vet mig aldrig hafva blifvit betrak-
tad som något sådant, nej, furstinna Sonja, jag
kan icke hjälpa det, men jag anser, att denna
sorgliga misshällighet, som hotar att störa jul-
friden för er — jag reser då lyckligtvis hem, så
mig gör det detsamma, — från början uppstått
däraf, att — ja, ursäkta jag säger rent ut — där-
af att ni från första stund varit litet obehagligt
uppriktig emot misserna Brook, så att — för att
använda ett mycket drastiskt uttryck — deras
meningar blifvit halshuggna och steglade, innan
de ännu hunnit fram till punkt.»
(Forts.)
Innehållsförteckning:
Claude Gérard (Aurore Ljungstedt) ; af Birger Schöldström.
(Med. porträtt.) — Späret; dikt af Amalia Fahlstedt. — Några
allvarsord för dagen; af —l—n. — Styfdottern; skisserad!
genmäle till uppsatsen »Styfmödrar» i Idun n:r35 ; af Amanda
Leffler. — »Stämningsmänniskor» ; af Ave. — Annu några ord
om drottning Margherita : af G—g N. — När jag skall dö ;
svar till Daniel Fallström, med anl. af hans poem i n:r 36,
af Homo sum — Hon har icke glömt det; holländsk skiss af
J. C. de Dos. öfvers. för Idun. — Smånotiser från kvinno-
världen. — Teater och musik. — Yid pensionen. Skildringar
för Idun af Channåh. (Forts.)
IF*örlo£ni3tigfS3 o>olx v
ständigt lager hos
duvelerar HALLBERG Stockholm. „
Order från landsorten expedieras omgående. "
_ i __ J gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon-
JrOfAJUSUiS D3.HCt, tant eller tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0312.html
