Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 25 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 IDUN 1891
icke kunna klaga sin nöd och icke värja sig
för människan. Hvarför skola vi tillåta våra
barn att utan nytta stå pä ångbåtsbryggan
med ett metspö och. draga upp små stackars
mörtar? Hvarför låta dem ändamålslöst fram-
kalla ett lidande och beröfva små oskadliga
varelser lifvet. Ett sådant nöje är rått och
kan alstra råhet i karaktären. Icke utan
vämjelse kan man se små fina barnhänder
träda upp maskar på kroken och sedan helt
hjärtlöst lösgöra fisken och låta den sprattla
på sanden eller stoppas ned i en pyts att
långsamt dö. Och ändå otäckare är gossars
osed att röfva fågelbon! Barnen borde icke
ens få pina eller döda en liten fluga, utan
förehållas, att man ej eger rätt att taga ett
lif, som man ej kan återgifva, så vida det
icke sker för att värja sig för skadedjur eller
för nyttans skull. Låt dem en gång genom
ett förstoringsglas få betrakta denna fluga,
och de skola häpna öfver, hvilket under af
finhet hon är.
Ett annat okynne, som ungdomen gör sig
skyldig till, är att trampa ned de vackra
gräsmattorna, rycka upp blommor och kasta
omkring sig samt, sämre än allt, afbryta
och lemlästa unga träd. Må man göra dem
uppmärksamma på, huru illa sådant är, säga
dem, att »skära käppar» — som strax kastas
bort — är att hugga träd o. s. v. I all-
mänhet duga icke våra svenska trädslag till
käppar. De torka och blifva sköra i rums-
värmen.
Dessa tankar, uppkomna under de senaste
månaderna på landet, hafva vi velat meddela
andra mödrar, då de i all sin anspråkslöshet
innebära några antydningar, som kunna gag
na. Slutsumman af det hela kan samman-
fattas i orden : väck och vidmakthåll hos
barnen kärlek för naturen, ömhet mot djuren!
—1-n.
En utredning.
Af Ave.
n:r 36 af IduD förekommer under rubrik:
Skola eller hem ? en uppsats, hvilkens
^ innebörd väl är värd en närmare utredning.
I fråga om barnens och ungdomens upp-
fostran, undervisning och kristliga upplysning
kunna vi lika litet uppställa ett antingen —•
eller med afseende på hem eller skola, som vi,
med hänsyn till hushållsbestyren, kunna före-
slå alla husmödrar valet emellan att göra all-
ting själfva eller taga så och så många tjänare.
En del familjer kunna undvara tjänarinnan ;
för måDga är detta däremot alldeles omöjligt,
utan de måste hafva en eller flere legda per-
soner till hjälp, antingen detta anses för en
fördel eller »ett nödvändigt ondt».
Hemmet och skolan stå, som bekant, i all-
mänhet ej i något innerligare vänskapsförhål-
lende till hvarandra ; men spörjer man efter
grundorsaken till detta, så får man från båda
parterna helt ytliga upplysningar, och då skol-
frågor offentligt behandlas, framkomma vanligt-
vis blott förslag till små förändringar, hvilka i
och för sig kunna vara nyttiga, men dock ej
äro egnade att grundligt förebygga de allvar-
samma andliga och lekamliga snedvridningar,
af hvilka vår uppväxande ungdom hotas.
Det är med ett folks andliga sjukdomar
som med dess lekamliga bräckligheter: man
kräfver botemedel för dem, men man tål ej,
att någon grundligare undersökning rörande
orsakerna till det onda företages.
Af läkare och reformatorer fordrar man, att
de ej göra allt för besvärande frågor eller be-
lysa sjukdomsorsaker, hvilka kunna vara oro-
ande för samvetet och anseendet.
Barnskolan i sin helhet är ämnad att vara
hemmets trotjänare ; hennes rätta uppgift är
att utföra den del af det andliga såningsarbe-
tet, som hemmet själft icke förmår utföra. Men
det har gått med skolan alldeles på samma
sätt som det gått och går med mången tjäna-
rinna; hon har tagit tyglarne och tillvällat sig
en plats, hvilken ej tillkommer henne i folk-
lifvet. Och hur har detta gått till?
Jo, på samma sätt som när en loj, liknöjd
eller rent okunnig husmor öfverlemnar alla
hushållsbestyr åt legda händer och blott till
namnet är husfru och matmor.
Tillbakagåendets lag har gjort sig gällande;
den slappa viljan har blifvit förkrympt, den
andliga synförmågan allt mer och mer skum,
och den moraliska lättjan har angripit hem-
men, likt en förödande svamp; hvad som är
kvar af känslan för hemmets friborna makt,
det yttrar sig nu blott i ett dolskt, ett stän-
digt frambrytande missnöje med skolan, hvil-
ken regerar med samma olater som en tjäna-
rinna, den där blifvit påtrugad den ena syss-
lan efter den andra, tills hon råder öfver hela
huset.
Hvem bär skulden och det dryga ansvaret
för en dylik förvexling?
Naturligtvis hemmen, hvilka år efter år la-
stat .det ena arbetet efter det andra på sin
medhjälparinna, barnskolan, och det är i hem-
mens lojhet, liknöjdhet och blindhet, som vi
måste söka grundorsaken till vårt moraliska
krankhetstillstånd.
I frågan om kristendomsundervisningen i
barnskolan är det alldeles onödigt att inblanda
statskyrkans vara eller icke vara, utan kunna
vi därvidlag lättare komma till klarhet med
saken, om vi blott hålla oss till hemmen och
se, hvad de under nu rådande förhållanden
förmå att uträtta för barnens kristliga upp-
fostran och undervisning.
Då vårt nuvarande skolväsen organiserades,
upptogos blott några få läroämnen i skolpla-
nen, och då man ännu satt fast i den före-
ställning, att kunskapen om den rena läran
var af långt större vikt än lifvet i Gud, så
föll det då af sig själft, att skolan skulle med-
dela kunskap om kristendomens läror, samtidigt
därmed att hemmen uppfostrade barnen i en-
lighet med kristendomens ande.
Det är nog sannt, att skolan redan då miss-
brukade sin förtroendepost genom att bokstaf-
ligen slå in stendöda lexor i barnen ; men
detta kunde ju omöjligt fått ske, om det ej
redan varit sed i hemmen att egga barnens
minnesförmåga eller fåfänga och utmärkelselust
medels björkris, rotting eller mutor.
Skolan är alltid och allestädes blott en »rund-
målning» af lifvet och tankegången i tusentals
hem.
Ju mera man nu känner trycket af den till
herrskarinna vordna tjänarinnan, dess lifligare
visar sig begäret att öfverhopa henne med nya
sysslor för att få sak med henne och så möj-
ligen kunna åt hemmen förvärfva skenet af
maktegande gent emot henne.
Hemmen kunna alltid få sak med barnsko-
lan, då fråga är om denna senares sätt att
söka gifva barnen en kristlig uppfostran, ty
detta förmår icke skolan. Men är flertalet af
hem ens villigt att göra detta? Kunna vi,
som tro och veta, att blott det samfunds- och
folklif, som är grundadt på en lefvande kri-
stendom, i sig innebär förutsättning till ett
framåt- och uppåtskridande, nu räkna på, att
flertalet bland föräldrar upptager kristendoms-
undervisningen som hjärtpunkten i all kunskap?
Det är först när vi kunna besvara dessa
två frågor jakande, som tiden är inne att hop-
pas på en grundlig reform af barnskolan och
befria henne från sin falska ställning.
Hvad här först och främst måste arbetas på,
är att få allt flere och flere hem till att inse
faran af sin nuvarande vanmakt gent emot
en uppväxande själfrådig och otyglad ungdom,
af hvilken man fordrar, att den skall hörsam-
ma tjänarinnan, sedan den vant sig att sak-
löst trotsa föräldramyndigheten.
Här måste göras allt, hvad göras kan med
föredöme, med tal och skrift, för att få hem
och skola i den rätta, den naturliga ställnin-
gen till hvarandra, så att de förra återtaga
hvad dem tillkommer — den uppfostrande de-
len af barnavården — och åt skolan blott lem-
nas en del af undervisningsarbetet.
Men denna del af arbetet kan dock aldrig
tänkas som lösryckt från den kristna grunden
och lifsåskådningen, om ej den sista villan
skall bli värre än den första, ty det bör vara
klart för hvar och en, som vill tänka sig in i
saken, att det är lärarens ståndpunkt, som för-
länar form och färg åt de taflor, han vill
framställa för sina lärjungar.
Står undervisaren på hedningens ståndpunkt,
så blir det läroämne, han behandlar, färgadt
af hedendomens tankar, antingen han vill det
eller icke.
Hvar och en människa, som af verklig krist-
lig välmening yrkar på, att kristendomsunder-
visningen må borttagas från skolan, bör inse
detta och akta sig för att göra gemensam sak
med dem, som »vilja utkasta barnet med bad-
vattnet» j utkasta själfva kristendomen ur folk-
lifvet genom att göra barnskolan till ett byte
för hedniska tankeströmningar.
Eå vi bara en lefvande kristendom i många
hem, så blifva vi snart kvitt den döda lexan
i skolan, ty hemmen forma skolan, icke tvärt
om.
Hvems är väl skulden, att barnen äro så
öfverlastade med skolämnen, att de bli så godt
som främmande för hemlif och ej i nämnvärd
grad ega förmånen af tuktande och stödjande
föräldravård?
Likt en lättjefull husmoder har det sven-
ska hemmet nu och dä under den tid, som
förflutit sedan barnskolan blifvit så att säga
lagstadd, fått anfall af en feberaktig verksam-
hetslust — på skolans vägnar; barnen måste
lära att bruka sina händer till annat än odygd,
skolan skall lära dem slöjd och allehanda ar-
beten, skolan skall lära flickorna att koka mat,
tvätta och städa, och den skall skapa kommu-
nalmän, kemister, geologer och andra lärda af
tolf- à trettonåriga pojkar. Hon skall med
ett ord göra underverk i ett folklif, som är i
sjunkande, emedan hemmen sålt sin förstfödslo-
rätt till denna sin tjänarinna samt svikit sin
plikt.
Så slö har föräldrablicken därigenom blifvit,
att den tror sig se framsteg, där tillbakagån-
gen är tydlig. Ty nog är det en tillbaka-
gång, när barnen, just vid den ålder då de
under föräldravårdens tuktan skulle med kropp
och själ danas till lifskraftiga personligheter,
infösas dag efter dag i skolsalar och trälbindas
vid arbeten, för hvilka deras sinnen, själ och
håg äro främmande, och hvilka man dock plug-
gar i deras minnen.
Man tror sig packa in en andlig matsäck,
som skall räcka för barnets hela lif, och blun-
dar för det faktum, att barnet kastar bort den
allra största delen af denna påtvingade vägkost,
så snart skoltiden är förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
