Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 25 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 I DU N 1891
vara hans lärjunge! Dock nu, nu kommer en
ny tid . . .
Det flög solljus öfver hennes ansikte, ögo-
nen glänste, och en skär rodnad spridde sig
öfver kinderna. Hon vände sig litet oroligt
och tycktes lyssna. Hon hörde lätta steg i
trappan, en svag klang frän ringledningen, och
strax därpå öppnades dörren till salen.
»Det är Karl!» Hon strök håret ur pan-
nan. En lätt knackning förnams, och knappt
hade hon ropat sitt »stig in», förr än hon var
omsluten af hans armar och sakta tryckt till
hans bröst.
»Åh, hvad du är skär och vacker, Anny,»
ropade han muntert, i det han hjärtligt kysste
henne. »Du har sofvit godt, inte sannt? Jag
sade till, att ingen fick störa dig, förrän du
ringde.»
»Ja, ja, så godt... jag känner mig så stärkt
och glad,» hviskade Anny, under det hon lekte
med hans mjuka mustasch, »men tyst . . . hörde
du intet, Karl,... jag tyckte ...?»
»Åhnej,» log Karl, »han sofver nog som
en liten stock. Jag gläntade på dörren i för-
bifarten och nickade åt mammas gamla Marie.»
»Nej, jag misstar mig inte,» ropade hon
och reste sig upp på divanen, »han är vaken !»
»Nå, vänta då, älskling, så skall den lilla
skrikhalsen genast få göra sin reverens,» skrat-
tade mannen och skyndade ut; och det dröjde
ej länge, förrän han kom åter i dansande
fart med sin börda, insvept i bländande hvitt.
Det var en vacker grupp, som nu bildades
invid divanen. Den unga modern, som half-
liggande med kärlekstindrande blickar betrak-
tade sin förstfödde, hvilken hvilade på fadrens
arm, där han knäböjde vid Annys sida och vi-
rade sin lediga arm om hennes lif. Och rundt
omkring detta milda solljus, denna tystnad och
balsamiska blomdoft.
Den lille sprattlade och sträckte de knub-
biga händerna framför sig, och de unga ma-
karne simkte sina hufvuden mot hvarandra och •
möttes i en lång kyss.
»Men, min Gud,» skrattade Anny. »Vi veta
iu ej ännu, hvad vi skola kalla honom. Den
lille har ju icke ens ett eget namn.»
»Han skall själf meddela dig, hvad han vill
heta,» log löjtnanten, i det han tryckte något
i gossens lilla knutna hand och på samma
gång fattade Annys venstra, hvarefter han lät
den lille släppa ett glänsande föremål på ring-
fingret.
Anny såg ned på sin hand och gaf till ett
gladt utrop. De två släta ringarne hade fått
en kamrat, äfven den slät, men på hvilken en
vacker turkos var infattad.
Hon såg länge och med rörelse på den blå
stenen och räckte därpå handen med ett gladt
leende till maken.
»Tack, Karl! Just sådan hade jag önskat
mig minnesgåfvan.»
»Men se nu efter, hvilka namn pysen vill
hafva ? »
Anny drog ringen af fingret och läste inuti
namnen Karl Wilhelm.
»Ja,» sade löjtnanten, »ville du det ej så?
Karl efter far och Vilhelm efter sin morfar.
Så är det ju rätt.»
»Ja,» sade Anny allvarsamt, »så är det
rätt. »
Länge höll den vackra gruppen samman, men
alltemellan höjde Anny handen och betraktade
den blåa turkosen i tredje ringen.
Bidrag i alla äinnen mottagas med tacksamhet.
Om kvinnogymnastiken i
Finland.
B
ävern minnes ej den framgång och den
fe sympati, som kom finnländarne till del
vid deras gymnastikuppvisning i våras? De
raska och smidiga turnarne kommo många för
manlig dådkraft intresserade hjärtan att klappa
lifligare, och detta satte tusende händer i fart
med att applådera. Men ännu mer än des9a
väckte den kvinliga gymnastikföreningen från
Finland ett förtjänt erkännande, ty att män
genom uppöfning af sin muskulatur kunna er-
nå en hög grad af styrka och spänstighet,
det har man både sett och tänkt sig; att
kvinnor däremot, och därtill öfverklassens kvin-
nor, kunnat uppnå denna ståndpunkt af kraft
och uthållighet genom vanliga icke yrkesmässiga
kroppsöfningar, det kände man icke allmänt
till, och det är ändå just det, som är förtjänt
af ett större och mera spridt intresse.
En metod, som kan med uteslutande af
hvarje soldatmässig anstrykning och med till-
godoseende af helsa, skönhet, glädje, kvinlig-
het och frivillighet uppnå en sådan kraft, är
värd en närmare uppmärksamhet, än att allt-
sammans efter applådåskornas förtonande skulle
få bli ett minne blott. Kvinnans fysiska ut-
veckling är af lätt insedda skäl att betrakta
såsom en lifssak för nationen och hennes kraft
såsom ett kapital värdt att förvalta.
Det system, som användes i Finland, till
sina allmänna drag detsamma som brukas i
våra öfriga grannländer och Centraleuropa, har
i förstnämnda land under ett kvartsekel ut-
vecklat sig till ett harmoniskt helt, i det att
såväl de manliga som de kvinliga utvecklings-
öfningarna gå efter samma principer, ehuru
enligt metodens hufvudregel detaljerna äro olika
för olika kön, ålder och utbildningsgrad. Denna
gång vilja vi närmare skärskåda den kvinliga
gymnastiken.
I Finland, där genom kulturförhållandenas
makt allt svenskt i stort och smått, i seder,
bruk, samhällsordning, skolförhållanden och
lifsåskådning slagit så djupa rötter, där har
den svenska gymnastiken icke visat någon lifs-
kraft. Den har dock burits fram af en per-
son med namnet Ling, en brorson till den sven-
ska gymnastikens oförgätlige grundläggare och
därtill en sympatisk person med ett vin-
nande väsen och stor hängifvenhet för sin sak.
Särskildt ifrade han för kroppsöfningars infö-
rande i flickskolan. Han var någon tid lä-
rare i den förnämsta »fruntimmersskolan» i lan-
det, fröknarna Blomqvists privata läroverk.
Någon tid senare införde trenne personer all-
deles oberoende af hvarandra den i Tyskland
begagnade metoden, nämligen först den store
pedagogen Uno Cygnæus, den finska skolans
fader, som valde densamma för folkets barn,
därmed ådagaläggande sin kärlek till de små,
som äfven de, tyckte han, skulle åtnjuta denna
glada, vackra konst, omvexlande i lek och all-
var. Att hvarje specialämne inom folksko-
lan, där samma lärare och lärarinnor måste
undervisa i alla, icke kan bli fullt tillgodosedt
faller af sig själft; därför har man äfven nui
städerna börjat yrka på att anställa en särskild
lärarinna i gymnastik för nämnda skolor. Den
andra som införde den Spiess’ska metoden i
Finland, var fröken Soldan i sin högre skola
för flickor i Wiborg samt slutligen den
tredje, fru M. Asp, som 1868 börade kurser
i Helsingfors, hvarifrån densamma spridt sig
till alla landets flickskolor såväl statens som
privata, äfvensom till föreningar för unga
kvinnor öfver skolåldern. Fru Asps lära-
rinnekurser ha på senare år varit besökta
af ända till några och tjugu deltagarinnos,
hvika nu verka dels i skolornas tjänst, dels
såsom familjemödrar, spridande intresset för och
insikten om turnöfningarnas nytta. Sin ana-
tomiska och fysiologiska kurs ha de gjort vid
universitetet.
Senare ha manliga gymnaster arbetat för
samma metod på gosskolans område, alla efter
en noggrann pröfning af de olika systemens
bärvidd inom sina hemland. Därigenom har
en enhetlig utbildning af systemet vunnits, som
för framtiden måste garantera landets unga
blomstrande turnväsen så inom som utom skolan.
Utom andra barnavänner har Z. Topelius
varit en varm vän af den unga finska gym-
nastiken. Yid dess införande voro hans dött-
rars namn de först antecknade på den li-
sta för deltagarinnor, som utställdes af fru
Asp, och alltsedan har han varit en gynnare
af samma system, mest i egenskap af ordfö-
rande för skolrådet i statens »fruntimmers-
skola».
Men, frågar man, hvari bestå de principiella
olikheterna i de skilda systemen, ty de yttre,
uppvisbara, ådagalades vid gymnastikfesten i
Stockholm? Ja, fråga är lätt, men svara med
trycksvärta är icke lika lätt. Gymnastikens
språk är lefvande lif, bokstäfver, om man så
vill, af rörlig plastik, besjälade af lefnadslust
och ungdomsmod, detta språk måste åskådlig-
göras i praktiken och meddelas från person
till person, icke på papper. Här om Dågon-
städes tillämpa sig Göthes ord: »grå är all te-
ori». Dock må man icke tro att härom icke
blifvit teoretiseradt; det finns hela bibliotek af
böcker och tidskrifter öfver detta tema, men
vi vilja förskona Iduns läsarinnor från denna
öfversvämning. Yare det nog att framhålla
följande enkla grundprinciper
Det bör och får ej finnas några stadfästadt
schema, som läraren har färdigt att taga från
hyllan. Det ställes därför stora kraf på den
ledande, som fullt själfständigt skall beherrska
sitt ämne med tillhjälp endast af de många
reglerna, gifna för olika åldersstadier, kön
och utvecklingsgrader. Öfningsmaterialet är
därför oändligt rikhaltigt, såväl inom friöfnin-
garna som inom redskapsafdelningen, där for-
merna kunna omvexla i det oberäkneliga.
Dessutom finns en stor möjlighet till använd-
ning för lärarekrafternas fantasi och själfverk-
samhet i de s. k. ordningsöfningarna, upp-
marscher i olika tågordningar, ofta regelbundna
symmetriska eller geometriska figurer. Detsamma
är äfven fallet med den afdelning af lektioner,
som bär namn af lek, och som intar en domi-
nerande plats i de lägre klasserna, fullt ut
lika allvarlig såsom sundhetsmedel, fastän de
små i sitt behof af fröjd och frihet icke ha
en aning om lärarens afsikter och beräkningar
i detta syfte. Barnens intresse måste vinnas
genom lekfull omvexling, och för alla friska
måste kroppsöfningen vara en rekreation, icke
»kur». Begreppet kur alstrar tvungenhet och
enformighet och innebär i sig själft en abnor-
mitet. Det är ju lyckligtvis så, att vetenska-
pens fordringar på helsans vård låta sig för-
ena med omsorgen om barnens psykiska va-
relse, deras sinne för skönhet, glädje, frimo-
dighet och naturlighet, och därför ansluter sig
den nyare gymnastiken till förädlande och lif-
vande konst: musik, formskönhet och liniernas
inbördes harmoni.
Den verklige pedagogen, som är den upp-
växande ungdomens vän och förtrogne, gör
dessa kroppens och själens rekreationstimmar
lika litet till militärisk exercis som till kur,
och han låter icke den reflekterande metodi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
