Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 39. 25 september 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312 I D U N ml
makan, som fru Bundberg gaf oss. Sr 0. Byström
sekunderade henne förtjänstfullt som mannen, och
hr Bosckström samt fröken Ahlandcr gjorde i tvänne
biroller ett lustigt gammalt par, som bidrog att upp-
rätthålla munterheten i salongen.
Om Guiseppe Giacosas gripande drama, »Stulen
lycka», ha vi haft tillfälle att yttra oss på annat
ställe i dagens nummer i sammanhang med skildrin-
gen af den kvinliga hufvudrollens innehafvarinna,
fröken Lotten Seelig, hvarför vi dit hänvisa.
Här må endast tilläggas, att herr Hillberg som den
bedragne maken genom ett glänsande och konstnärligt
måttfullt spel i väsentlig mån bidrog till den gri-
pande totalverkan. Hr Skånberg synes oss hvad
man kallar spela alltför mycket teater; det var
nog både värme och färg öfver hans framställning
af den unge Arcieri, men hans medel att vinna effekt
kontrasterade ej alltid gynnsamt mot fröken Seeligs
och hr Hillbergs fint afvägda konst. Hr Personne
gjorde en synnerligen karaktäristisk typ af den gamle
grefven-rouéen ; man nästan beklagade, att styckets
byggnad endast i första akten tillät hans framträ-
dande.
Det nya programmets gedigna halt och det utfö-
rande, det får på Dramatiska teatern, komma helt
visst att betinga det ett långt lif.
Vid pensionen.
Skildringar för Idun
af
Channåh.
(Forts.)
Ti’jSl.ej, fröken von Rathen,» sade lady Threaton,
»nu får ni ursäkta, jag kommer och steglar er
mening. Det är alldeles gifvet, att där flere unga
olika lynnen sammanträffa under flere månader
en del förvecklingar uppstå, hvilka dock kunna
bortförklaras, men jag är icke blind för, att det
är med min ankomst, som denna långa misshäl-
lighet uppstått, och som jag själf omöjligt kan
finna någon grund härför, ämnar jag rättfram
fråga Marthe, hvari jag förbrutit mig, ty huru
obehagligt det än förefaller mig att drabbas af
deras onåd, lider jag dock mer af att se er an-
dra genom mig utsatta för en hel del obehag.»
»Kanhända talade fröken von Rathen rätt och
vist, ty Tyskland är nu en gång filosofernas hem-
land, men jag tror ändå förr, att hon högg i sten.
Lady Threaton får icke anställa några förfrågnin-
gar, däraf skulle Marthe endast känna sig smick-
rad. Jag kan icke heller göra det, ty, som frö-
ken von Rathen tydligt gaf tillkänna, har jag gjort
mig omöjlig genom tungans missbruk. Fröken
von Rathen icke heller; det skulle blifva för sal-
velsefullt — ja ursäkta, nu är det jag, som är
uppriktig. — Där.» — Sonja pekade på mig —
»där sitter det späda lammet, som skall kastas
i lejonens mun. Jag tror knappast ställningen
skall förbättras, men vi skola åtminstone få veta,
hvad som felas. Det vet jag förresten förut, som
jag en gång haft äran säga damerna.»
Min mission var icke synnerligen angenäm, men
jag mottog den dock, själf angelägen att om möj-
ligt. göra slut på den tryckta stämningen.
Ändtligen kom en läglig stund. Det var strax
på eftermiddagen, på middagen hade vi, som norr-
mannen säger, haft det »koseligt». Lady Threa-
ton hade efter öfverenskommelse skrifvit bref hela
tiden, vi andra hade samlats i salongen. Sonja
och jag hade åtagit oss att göra arbeten till en
bazar, där misserna Brook skulle tjänstgöra. Det
hade varit en öfverläggning i all vänlighet om ett
par sockor, och Sonja hade slutligen från sin
egen åsikt om en gul virkad spets upptill öfver-
gått till Marthes åsikt, att ett par röda snodder
med bollar vore mer lämpligt.
En stund därefter skrattade vi så hjärtligt åt en
historia, som Antonia berättade om hr Tayllers,
den reformerte pastorns lilla hund, att madame
kom inspringande för att höra, hvad det var, med
stickningen i hand och nystanet på släp, hvilket åter
gaf anledning till förnyad munterhet och gjorde
det nödvändigt för Antonia att ånyo upprepa hi-
storien. Det var en riktigt treflig stämning, och
stor var därför vår förskräckelse, när madame
plötsligt utbrast:
»O, så trefligt det nu är, det är alldeles som
det var, innan — —––– »
Vi väntade, att de onda andarna skulle skulle
slippa loss. Sonja sökte bortförklara madames
halfva mening och kartade in några djärfva utta-
landen om vädret, liksom om madame i ett ut-
brott af glädje hade sett snö och drifvor borta
och sommarens blomster i stället smyckat mar-
ken. Då såg jag för en sekund ett eget leende
kring Marthes läppar.
Af Sonja eller ej, men situationen blef räddad.
Tyskan och Katharine lagade en förträfflig mid-
dag. Förrätten kom in, det befanns vara engelsk
köttpudding med deg omkring.
* *
*
»Ni önskar tala med mig,» sade Marthe, »var
så god och stig in.»
Vi sulto midt emot hvarandra. Jag hade aldrig
förr tänkt på, huru klara och genomträngande
hennes ögon kunde vara, de måste vara etter fa-
dern, sådana kunde behöfvas för att genom affärs-
lifvets skär och blindskär kunna styra kosan rätt.
Medan jag letade efter ord, sade hon lugnt :
»Hvilket budskap var det ni skulle öfverbringa?»
Jag kunde icke undertrycka ett leende: »Här
sitter jag och undrar, hur jag skall börja, och ni
läser mina tankar. Vill ni ej hjälpa mig litet
mer?»
»Trodde ni verkligen ej,» sade hon allvarligt,
»att jag skulle kunna uppfatta er forcerade vän-
lighet på förmiddagen och uppskatta den efter
förtjänst. Och nu, då vi hafva den saken klar,
kunna vi ju utelemna alla omsvep.» j
Och så sade jag henne då, hvad jag hade pa
hjärtat, huru vi alla ledo af den kyla och det
tvång, som kommit in bland oss, och hur vi ön-
skade att nu, här julen, fridens tid stod för dör-
ren, vi skulle få tillbringa den i endräkt och utan
split och agg samt bad henne till slut uppriktigt
säga, om hon på något vis ansåg sig förfördelad.
»Har ni något att anmärka mot mitt uppföran-
de mot er?»
»Nej, mot mig har ni förblifvit er lik.»
»Lider furstinnan Sonja? Fröken von Rathen
tala vi ej om — —»
»Lider tänker jag ingen gör» — jag började
blifva het, hon satt där som en ransakningsdo-
mare — »men det är odrägligt, när vi nu en gång
äro nödgade att se hvarandra och dagligen um-
gås, vore det enligt min åsikt bättre att göra det
som vänner.»
»Så,» sade hon med tonvikt på hvarje ord,
»lady Threaton, den förnäma, engelska aristokra-
tiska damen kan icke längre uthärda att se sig
förbisedd af pappersfabrikörens dotter, dotterdot-
tern till en lumpsamlare, ty ni vet naturligtvis,
hvilken ställning min farfar innehade här i värl-
den?»
Sonja hade således haft rätt.
»Ja, miss Brook, jag visste det, innan ni nu
sade det, men om ni tror jag fått underrättelsen
från lady Threaton, så bedrar ni er.»
»Ni vill därmed säga, att när hon slungade oss
i ansiktet de orden om den själfgjorde engelsman-
nens skam öfver det arbete, som bragt honom
till rikedom, så gjorde hon det omedvetet?»
»Ja, fullkomligt; hon talade icke om ett person-
ligt, utan om nationens lyte.»
»Så kan ni tala, ty ni känner dem ej, dessa
våra stolta engelska ladies, men jag skall säga
er, hurudana de äro. Uppfostrade äro de på sina
väldiga slott, omgifna endast med bugande under-
hafvande, och så få de grunden till sin tro, att
de stå så högt, så högt öfver alla andra, och att
folket krälar så djupt under dem. De förakta
icke folket, men ur folkets led stiga några och
arbeta i anletets svett. Det är parvenyerna, upp-
komlingarne, borgaradeln med väfspolen och sy-
nålen i vapenskölden, dem förakta de och frukta
dem äfven, ty dessa ega nyckeln till världen —•
penningen. Uppkomlingen köper deras slott, här-
mar deras fester, öfversvämmar turistvägarne och
sänder sina döttrar till pensionerna, där de måste
tålas, ty de betala bra, till och med bättre än de
öfriga.»
Marthe hade rest sig upp, hennes ögon glödde
af en förbittring, som i många månader, ja kan-
ske år jäst och jäst och nu med ens bröt för-
dämningen och stormade öfver hennes läppar.
»Ni sade hon ej visste, hvem jag var, då skall
jag säga eder, att deras känsel är så fin, att de
aldrig misstaga sig, riled hvem de ha att göra,
och så skulle jag straffas, därför att jag ej var
en ibland dem, utan en ur de djupa leden, en
rik uppkomlings dotter.»
Det bief en lång tystnad. Jag tänkte på, hur
man här i lifvet går sida vid sida, utan att ens
ana de bråddjup, som finnas fördolda i medmän-
niskans hjärta, tills af någon händelse förlåten dra-
gés bort, och man får skåda ner på och se en
skymt af lidelsernas kamp på djupet.
Denna synbart kalla och otillgängliga natur
kunde således äfven brinna, och den tystnad, hon
hittills iakttagit, hade slutligen med ens brutits,
kanske mot hennes egen vilja, och blottat hennes
innersta tankar och känslor mer, än hon kanske
från början själf tänkt, af den enkla naturliga
grunden, att ingen mänsklig känsla finnes, som
ej trängtar till och slutligen söker sig väg till ett
annat mänskligt hjärta.
Mitt öga sökte hennes. Det låg trots, förbitt-
ring, men äfven ångest däri, en inbunden varelses
ångest öfver att hafva förrådt sig själf.
Jag reste mig.
»Miss Brook, mina ord kunna ingenting förmå,
jag kan endast djupt beklaga er, såsom en lidan-
de, för hvilken lidandet icke tager slut, förrän
edra tankar vexlat, förrän själfva ert hjärta för-
ändrats. Det är icke personlig ovilja mot en viss
person, som ni hyser, och som kan förklaras och
blifva bra igen. Det är hatet mot en helfolkklass, som
efter mänsklig rangskala anses stå högre, hvilket
i eder fått en representant, och tillåt mig säga
det, en fanatisk sådan. Lady Threaton är åter
en representant af den senare, däraf er motvilja
för henne, en motvilja, som drabbar henne -där-
för, att hon eger hög börd och rang, men ej, som
det skenbart kan tyckas, därför att hon fällt nå-
gra kanske orättvisa och tanklösa ord.»
»Och därför skall hon lära sig att ej fälla tank-
lösa omdömen; men det lär hon sig ej förr, än
den stolta nacken böjes så djupt, som den nu är
rak, och därför skall det blifva min bästa dag
här, om jag fär bevittna, att lady Threaton en gång
sjunker så djupt, som hon nu står högt, och det
är icke omöjligt, då hennes far låter sin unga fru
ila mot bråddjupet.»
»Efter en sådan uttalad önskan vill jag ej
längre stanna här. För allas, men mest för er
egen skull, hoppas jag, att ni en gång skall se
tingen ur annan synpunkt. Ej längre klass mot
klass, utan individ .vid individ som bröder, dit
kristendomen vill leda folkens tänkesätt. Då
skall ni inse, hur ni farit vill.»
För mina väntande vänner omtalade jag så litet
som möjligt af vår förhandling.
»Hette jag Brown,» sade lady Threaton, »skulle
jag således finna nåd, men nu är det omöjligt.»
Vi gjorde inga vidare försök till förlikning, för-
hållandet förblef oförändradt.
* *
Tyskan gick omkring med rödkantade ögon, hon
skulle resa hem. Sina älsklingsnöjen, hushålls-
bestyren, odlade hon med bästa flit in i det sista,
och madame lemnade henne fria händer de sista
dagarna.
»Kanhända kommer jag ej tillbaka,^ kanhända
ser jag er allesammans nu för sista gången! Ma-
dame, jag skall aldrig glömma min vistelse här,
och jag skall försöka skaffa er några bra pensio-
närer.»
Hon kysste oss allesamman, begynnande med
madame och så hela vägen utefter, och därefter
var bon borta.
(Slut i nästa n:r.)
äro från denna dag flyttade till Klara
vestra kyrkogata 7, 2 tr. upp (i Afton-
bladets nya hus) samt hållas öppna kl.
10—3 hvarje sökendag.
På samma ställe öppnas äfven i dag
Frithiof Hellbergs förlagsexpedition.
Undertecknad träffas å byrån endast kl.
12—1 alla sökendagar utom tisdagar och
onsdagar.
Den 25 sept. 1891.
Frithiof Hellberg,
redaktör o. utgifirare af Idun.
Innehållsförteckning:
Lotten Seelig ; af Johan Nordling. (Med porträtt.) — Några
tankar från sommarnöjet; af —l—n. ’— En utredning; af Ave.
— Tredje ringen ; skiss af Adolf Hellander. — Om kvinno-
gymnastiken i Finland ; af Fack. — Till harsäsongen ; af
Stenia. — Iduns frågor; af Snorre. — Teater och musik. —
Vid pensionen. Skildringar för Idun af Channåh. (Forts.)
JPörlofnings- ocli vigselringar
ständigt lager bos
Z ■q^jLvu -.I «1»« u. J gammalt guld, sllfver ocb juveler uppköpas kon-
f eruiMS taut eller tagas 1 utbyte mot moderna arbeten
Om gamla saker Insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order från landsorten expedieras omgående.
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0320.html
