Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 2 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316 IDUN 1891
sig andas ut sedan dess och kommit ifrån
kammarvärmen.
Stackars ni små flickor, som stå och an-
das och andas på den frusna rutan för att
få titta ut i lifvet. Frosten smälter inte, förr
än de där gamla förmultnade fördomarne
om barnslig undergifvenhet och lydnad för-
vittra. »
Hillevi satt stum. Hennes blyga, kvin-
liga väsen berördes pinsamt af denna stor-
mande vårflod. Hon hade tänkt sig något
helt annat. Något, som legat gömdt ända
sedan de allra första ungdomsåren i hennes
själ, och som hon oförfalskadt bevarat.
Hon hade gömt på sina minnen som på he-
liga reliker och tänkt, att de skulle genomgå
dem tillsammans. Nu vågar hon ej framdraga
ett enda. Han hade växt ifrån minnena.
För att ändå säga något frågade hon:
»Har du det bra nu?»
»Bra, ja, det beror på, hur man tar det.
Jag har nog för att hvarken behöfva svälta
eller frysa. Jag kan tillfredsställa en och
annan nyck, men inte är det, hvad jag be-
gär af lifvet. Du talade om våra luftslott
från den tiden, då du var drottning »Wi»
och jag kung Erik. Löjligt ändå, när man
tänker tillbaka på de där barnsligheterna.
Yi skulle bli ett par och ständigt lefva i
lycka och frid, och så skulle vi bli fattiga,
men det skulle inte störa vår lycka. Tänk
ändå, du, så dumma vi voro.»
»Hvarför det?» Frågan kom hastigt, skyggt.
»Därför att det är ju en ren omöjlighet,
bara tanken på att sammanbinda två männi-
skor för ett helt lif är ju vidrig, frihets-
mördande.»
»Du har blifvit en riktig frihetshjälte.»
Hon log, ett leende så blekt och matt som
oktobersolsken.
»Ja, frihet och sanning, det sätter jag högst;
kärlek och vänskap och sådant där slidder
och sladder är bara humbug.«
Det kom en känsla af innerligt deltagande
öfver Hillevi.
»Du har visst lidit mycket, » sade hon vekt,
»du är så bitter.»
»Misstag, kära lilla kusin, jag har blott
blifvit förnuftig och lärt mig, att lifvet är
föga afundsvärdt att ega, men drägligt nog
om man inte styltar upp det på romantiska
fraser. Tror du inte jag har rätt?»
»Jo, kanske.»
»Suckar -du öfver det?» Erik skrattade.
»Nej vet du, tragiskt ska’ man inte ta det.
Men hur mycket är klockan ? Tror du tant
snart kommer hem?» .
»Jag vet inte; är det några affärer du har
att uträtta, så kom igen till middagen.
»Ja tack, får jag det. Farväl då på en
stund.»
Han reste sig upp, lång och ståtlig, och
gick, sedan han hjärtligt tryckt hennes hand,
mot dörren.
När Hillevi blef ensam, satt hon länge,
nästan som förstenad. Det hade kommit så
hastigt, så oväntadt allt detta, och det gjorde
så fruktansvärdt ondt i hennes älskande, tro-
fasta hjärta. Det var, som hade han krossat
det med en sten.
Hon reste sig långsamt och gick fram till
salongsbordet, tog albumet och slog upp
Eriks porträtt, sådan han var som yngling.
Det kom ett passioneradt uttryck i hennes
ögon. Hon slet häftigt ur porträttet och satt
länge ofrånvändt, blickande på det. Barnsligt
ljufva, oskuldsfulla episoder drogo förbi i
hennes hjärna som försvinnande skuggestalter.
Hon sökte ej längre kvarhålla dem. Farväl,
farväl.
Hvad hon gömt på och längtat efter att
få återkalla, egde ej mera något värde. Det
var så tomt och kyligt inom henne. Med
en förtviflad rörelse vek hon tillsammans bil-
den och ref den midt itu, så i ännu mindre
bitar, systematiskt, utan att veta utaf det,
och kastade bitarne i kakelugnen.
I samma ögonblick kom modem in. »Hvad
gör du, barn? Här är ju nyss skjutet, det
blir os utaf det där.»
»Tror mamma.» Hillevi såg upp med en
underligt frånvarande blick.
»Ja visst. Har det varit någon här, me-
dan jag var ute?»
»Ja, Erik.»
»Erik, åh är han i Stockholm?’ — Nå,
du barn, är han mycket förändrad?»
»Ja.»
»Är det inte till sin fördel?»
»Jo, han ser bättre ut.»
»Det var fasligt, hvad du låter likgiltig,
Hillevi lilla, är du så glömsk mot barndoms-
vännen?»
Hillevi satt med hufvudet stödt i handen.
Hon svarade sakta: »Ja, jag tror, jag har
glömt alltsammans nu.»
Hon böjde sig ned för att taga upp en
bit af porträttet, som fallit på golfvet, och
kastade den häftigt, liksom rädd att modern
skulle se hvad det var, in i glöden. Hennes
hand, som darrade af sinnesrörelse, kom lik-
väl vid den ovarsamma rörelsen för nära de
brännheta luckorna. Hon drog hastigt undan
den och började nervöst gråta.
»Hvad är det, Hillevi?» frågade modern
ängsligt.
»Jag brände mig!»
Det var ett bortklemadt, misshandladt barns
hejdlösa smärta i Hillevis bittra snyftningar.
Öfver hennes väg hade plötsligt bredt sig en
mörk skugga af svikna förhoppningar, gäc-
kade illusioner, och det var därför hon grät.
Det lilla brännsåret fick dölja det stora, som
sved inom henne, och hvilket kanske ej skulle
läkas, förrän åren lagt sin förslappande tyngd
öfver det unga sinnet.
Ett skönhetsmedel.
S
emma, verkligen hemma igen, jublade jag
förtjust, då jag efter min sommarutflykt
åter befann mig hemma i min stilla, bekvämt
inredda lilla bostad. Nu kunde lifvet åter börja sin
gamla vanliga gång med sina behag och små be-
kymmer.
Åh, hvilka ansträngningar och obekvämligheter
hade jag ej fått. underkasta mig under min »rekrea-
tionsresa» ! Att klättra i bergen i 35 graders värme,
att dricka mjölk ur osnygga kärl, framräckta af ännu
osnyggare händer, ty många vidtberyktade säterjän-
tor, som förstå att jodla så melodiskt och koka så
aptitligt, äro som mycket annat blott en skön illu-
sion. Och har man ändtligen med yttersta energi
oeh kraftansträngning arbetat sig upp ^till toppen af
en gigantisk bergkoloss och hoppas, såsom handbo-
ken lofvar, att finna en öfverraskande romantisk, för-
tjusande utsikt, hvilken håller en skadeslös för all
möda ... så hvad ser man väl: dimma, endast dimma.
I sanning öfverraskande romantiskt. Och sedan det
tidiga uppstigandet, den sönderbråkade kroppen!
Men nu var jag återigen hemma. Allt omak var
öfverståndet, och snart skulle minnet blott framkalla
de angenämaste bilder, de mest förtjusande episoder.
Men i morgon skulle jag då alldeles säkert sofva
— sofva tills — ja, tills jag vaknade, och ingen
soluppgång eller klockringning skulle hindra mig att
hängifva mig åt den så länge försakade njutningen
att ligga länge pä morgonen.
Det närbelägna, högljudda tornuret väckte mig lik-
väl morgonen därpå ur en djup, välgörande sömn.
Jag räknade ett, två, tre, fyra, fem. Fem var under
min nyss förflutna martyrtid den timme, jag enligt
mina eljes så älskvärda reskamraters grymma beslut
hvarje morgon återkallats till medvetande om min
tillvaro. Hvadnu? Skulle jag redan upp? — Bevare
mig väl! Dagen hade redan börjat sitt regemente,
och att somna om var ej att tänka på — men ändå
kunde jag ej riktigt besluta mig. Med armarne öfver
hufvudet blickade jag drömmande på solskenet, som,
trots vildvinet som tätt omslingrade mitt fönster,
i tusen guldgnistor och strimmor visste att stjäla sig
in i rummet. Därute sjöngo och kvittrade fåglarne ;
från gatan hördes hästgnägg och rastlös människoid,
i mitt fönster surrade flugorna; korteligen, en frisk
verksamhet och lif öfver allt. Till en början retade
mig denna högljudda munterhet därute, men så små-
ningom blef jag fundersam. Till och med djuren
kände ett behof att stiga upp tidigt, måste inte denna
deras instinkt lära dem att skilja mellan helsosamt
och skadligt. Hur mycken ej anad kraft och lifslust
måste ej ligga i morgonluften, då så många af Guds
skapade varelser frivilligt sökte njuta af den !
Plötsligt rann mig i minnet hvad en gammal dam
sagt, som aldrig under hela sitt lif varit sjuk och
äfven bibehållit sig förunderligt väl. »Hemligheten
att alltid vara frisk och ända in i ålderdommen be-
hålla en ungdomlig, frisk hy äro torra fotter, tidigt
uppstigande och friskt, mjukt tvättvatten.»
För öfrigt kom jag att tänka på, huru mina be-
kanta vid min återkomst förvånat sig öfver att min
hy undergått en så fördelaktig förändring, och ändå
hade jag försummat att gifva den den vanliga sorg-
fälliga vården. Ingen orientalisk liljemjölk eller dy-
likt hade följt mig i min själfvalda landsflykt. Klart
källvatten och oskyldig mandeltvål utgjorde alla mina
rekvisita beträffande den högviktiga kosmetikfrågan.
— Allt detta kom jag att tänka på och -— hoppade
ur sängen. Allt sedan dess håller jag med järn-
energi fast vid min hudvårdsmetod och låter ej mera
af de grannaste puffar förleda mig att köpa några
s. k. skönhetsmedel. — Den inbrytande morgonen
finner mig alltid regelbundet på en liten promenad,
från hvilken jag munter och frisk återvänder hem
för att stärkt gå till mitt dagsarbete.
En elegant ask, fylld med prydliga rosafärgade
tvålar, som jag en gång förde med mig från Paris,
står försmådd, nästan glömd i deD mest undangömda
vrån på mitt toalettbord. Undrar just om kunderna
blefve så många, om på det prydligt målade locket
stode i stället för det lockande » Savon de rose» —
»Savon au mercure» ? Och ändå vore detta den enda
riktiga benämningen, ty från rosen kommer visser-
ligen den ljufva parfymen, men en sådan färg ger
endast det giftiga kvicksilfret. Men att detta skulle
kunna verka fördelaktigt på huden, kan väl ingen
vilja påstå.
Alltså mina damer, bort med alla kosmetiska två-
lar ! Tvätten er med en stor porös svamp och friskt,
klart, mjukt vatten, på det högsta blandadt med
något mandelkli, och torka er sedan noga genom att
sakta trycka handduken mot ansiktet. Jag är säker
på, att resultatet skall tillfredsställa er.
Ja, friskt vatten och en stunds promenad göra
underverk, som blott den trolldomsmäktiga modren
naturen förmår åstadkomma. Blefve dessa medel
blott mera erkända och ifrigare använda, skulle
det förekomma färre klagomål i kosmetiskt, saväl
som i sanitärt hänseende! Gudrun.
Theodor Körners brud.
—. — — Min unga brud, godnatt!
Jag måste bort, förrin gryning skym-
tar matt.
Förr’n solen flammar öfver österns bryn,
har marken högre purpurfärg än skyn.
Snoilsky : Den frivillige.
I hela Tyskland har i dessa dagar firats
100-årsminnet af Theoder Körner, ett af de
ädlaste minnen, som stråla i fosterlandskärle-
kens, bragdens och diktens förenade belysning.
Och öfverallt i den bildade världen ha gen-
ljud häraf förnummits.
Körners vackra bild, iförd den klädsamma
mörka husaruniformen frän det tyska »befrielse-
krigets» tid, är säkerligen för de allra flesta
af Iduns läsarinnor välbekant, men säkerli-
gen ej så bilden af hans trolofvade brud,
Antonie Adamberger. Efter en kopia af en i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
