- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
317

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 2 oktober 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1891 IDUN 317
Körner-museet i Dresden befintlig miniatyrmäl-
ning å elfenben af Monsorno, hvilken benä-
get ställts till värt förfogande, meddela vi of-
vanstående porträtt af skaldens »Toni».
Antonie Adamberger härstammade frän en
gammal i Wiens teaterhistoria välbekant konst-
närsfamilj. Hennes fader var operasångare
och äfven medlem af hofkapellet, hennes mo-
der en mycket framstående skådespelerska vid
Hofburgteatern. Hon -— modern — dog re-
dan 1804 och lemnade sitt enda, den 30 de-
cember 1790 födda barn, dottern Antonia, i
vård hos en äldre kvinlig släkting, i hvars
hus den unga flickan växte upp, kärleksfullt,
men strängt, »i tukt och Herrens förmaning»,
fostrad. Hennes medfödda anlag och brin-
nande håg för scenisk verksamhet drogo henne
emellertid till scenisk verksamhet — mycket
mot tantens och fostermoderns önskan — och
snart blef hon en af de mest framstående ar-
tisterna vid samma scen, där före henne mo-
dern firat triumfer. Hennes skönhet, hennes
älskvärdhet och hennes .talang, i förening
med hennes fläckfria rykte —- de elaka skval-
lertungorna i Wien kunde aldrig få något
dåligt att prata om henne, men hämna-
des genom att spefullt kalla henne »dygde-
dragonen» — införde henne i den österriki-
ska kejsarstadens högre sällskapskretsar.
Theodor Körner hade, efter sin studentikosa
»Sturm- und Drang-Period» i Lepzig oeh
Berlin, 1811 kommit i Wien, där han redan
var känd såsom en af det unga Tysklands mera
bemärkta personligheter och mest lofvande
skalder. Wiens förnämsta teaters främsta
dragningskrafter blefvo hans sorgespel »Zriny»
och hans lustspel »Die grüne Braut». Under
en repetition å teatern i januari 1812 af
hans lustspel »Der grüne Domino» sam-
manträffade Körner personligen för första
gången med Antonie Adamberger. Deras
blickar och händer möttes, och snart äfven
deras hjärtan. Det första omnämnandet af
henne, hvilket förekommer i hans bref, är af
den 12 januari: »Toni Adamberger behöfver
blott öppna munnen för att sprida förtroll-
ning omkring sig.» Den 20 maj samma år
underrättade han sin fader om sin ingågna
trolofning. Körners föräldrar och enda syster,
Emma, voro i början ej särdeles förtjusta öf-
ver Theodors förbindelse med en aktris, men
sedan de alla tre, och med dem den Körner-
ska familjens hela orakel, gamla »tant Dora»,
under ett besök i Wien lärt personligen känna
henne, delade de snart hans förtjusning öfver
»Toni» och slöto henne med glädje i famn
såsom en kär blifvande anförvandt. D:r Kör-
ner sade till och med om henne, att hon
»tydligen var af himlen bestämd till Theo-
dors skyddsengel. » Förlofningen eklaterades
offentligen, och samtidigt utnämndes den unge
teaterförfattaren till »k. k. Hoftheaterdichter»
med ett årligt arvode af 1,500 floriner. Allt
stod nu för skalden i de ljusaste förhopp-
ningars skimmer, och de från denna tid här-
rörande dikterna tolka ock hans känslor om
dessa förhoppningar, men de genomglödgas
på samma gång af den manliga pliktkänsla,
som snart skulle rycka honom ur den trolof-
vades armar till en annan brud ■—- »die
Eisenbraut».
Sin lefnads lyckligaste födelsedag upplefde
skalden den 23 september 1812. Ȁnnu al-
drig» — skref han till de kära i hemmet —
»har jag varit så lycklig som den 23:dje
september. Kärlekens krans är slingrad om
mig, och alla blommor, som framspirat i
mina heligaste känslors solsken, kysser min
Toni till en evig vårs blomstring.»
WàÊËËÊËÊÈm
É.. ... i
. .
/.‘.’.»»BKtw/f:
Antonie Adamberger.
Denna födelsedag blef hans sista.
I början af 1813 utbredde sig Napoleons
krigarskaror åter öfver Tysklands slätter.
Konungen af Preussen utfärdade sitt bekanta
upprop »till mitt folk», och bland de förste
som lystrade till denna vapenkallelse var
den 22:årige Theodor Körner. Till sin fader
skref han :
»Tyskland står upp, den preussiske örnen väc-
ker i alla trogna hjärtan stor förhoppning genom
sina djärfva vingslag. Min konst suckar efter
sitt fädernesland, låt mig vara dess värdige son !
Ja, älskade fader, jag vill bli soldat, vill med
fröjd kasta bort det här vunna lyckliga och sorg-
fria lifvet för att kämpa mig till ett fädernesland,
vore det ock med mitt blod. Kalla det icke öfver-
mod, lättsinne, vildhet! — För ett par år sedan
skulle jag låtit det kallas så; nu, då jag vet hvil-
ken salighet som kan mogna i lifvet, nu, då alla
min lyckas stjärnor lysa ned på mig i ljuflig
mildhet, nu är det, vid Gud, en värdig känsla, som
drifver mig, nu är det den mäktiga öfvertygelsen,
att intet offer är för stort för det högsta mänskliga
goda: ens folks frihet. Kanske säger ditt faders-
hjärta, att din Theodor är född till större ändamål,
att han hade kunnat på andra områden lemna
något viktigare och mer betydande. Men, fader,
min åsikt är, att till offerdöden för sin nations
frihet och ära är ingen för god, men väl många
för dåliga. Om Gud värkligen skänkt mig en mer
än vanlig ande, som lärde att tänka under din
vård, när är det ögonblick, då jag bättre kan göra
den gällande? En stor tid kräfver stora hjärtan,
och om jag känner krafter i mig att vara en klippa
i dessa folkens bränningar, så måste jag ut och
trycka mitt bröst emot vågornas storm. Skall
jag i feg hänförelse vefva fram mitt jubel i hälarne
på mina segrande bröder? Skall jag skrifva kome-
dier på en skämtteater, då jag tilltror mig mod
och kraft att tala med på allvarets skådebana?»
Den 14 mars 1813 tryckte Theodor Kör-
ner afskedskyssen på sin Tonis skälfvande
läppar, redan den 17 mars tumlade han sin
stridshäst i »Lützows wilde verwegene Jagd»,
och den 26 augusti störtade han, dödligt träf-
fad af en under striden vid Gadebusch fient-
lig kula, ned från hästens rygg. I en ek-
dunge, i närheten ’ af den plats, där hans
hjärtblod rann för hans fosterlands frihet, hvi-
lar hans stoft vid sidan af hans några år
därefter aflidna systers. Då den-26 augusti
1863, den 50:de årsdagen af skaldens hjälte-
död, de då ännu kvarlefvande af Lützowska
frisbaran samlats kring hans graf, framträdde
en af veteranerna, hofrådet Friedrich Förster,
och nedlade därpå en lagerkrans —■ från
Toni. . .
Är 1817 ingick Antoinette Adamberger
ett lyckligt äktenskap med en framstående
österrikisk vetenskapsman, von Arneth. Hon
dog, 77 år gammal, i Wien d. 25 december
1867, högt ärad såsom en af sitt köns »äd-
lasta representanter», och sedan hon i 54 år
öfverlefvat Theodor Körner.
Birger Schöldström.
Små bilder ur lifvet.
i.
Jungfru Källström.
on var en storväxt, gammal gumma och
bodde i ett rum, något större än en byrå,
i samma hus som vi. Hvad lefde hon af?
Af inkomster, sådana vi understundom se dessa
gamla kvinnor på outgrundliga vägar hafva,
för hvilka det vi lefva upp på en vecka är
ett kapital, som kan sträckas, tänjas, förlängas
öfver all fattlighets gräns. Hon hade lefvat
ett arbetsamt lif och väl gjort några små be-
sparingar. Hon hade sytt, hon hade gått i
hjälphus, hon hade klädt brudar, hon hade
odlat alla dessa »petites industries», som i en
stor stad stå att finna för dem, som passa på
och efter hand blifvit kända i några kretsar.
Hennes egentligaste yrke hade till sist blifvit
det att svepa lik. Nu orkade hon knappt med
det heller, men ej olikt den gamle italienske
röfvaranföraren, som på sin ålderdom roade
sig med att öfversätta tyska röfvarromaner,
hade jungfru Källström till nöje att gå om-
kring och se på lik. Det var ett visst fack-
intresse, som utbildat sig hos henne. De fina
anordningarna med »bättre lik» beredde henne
en ogemen fägnad. Efter sina besök i sorg-
husen berättade hon, sittande på ett gung-
bräde på den stora gården, för grannkvinnorna
om linnets finhet, händernas magerhet, ansik-
tets fridfulla uttryck m. m. med ett intresse,
som kunde locka en förbigående att för sig
med skalden utbrista:
»Ett lik det är en syn, som roa kan så mången!»
Men detta nöje var för henne icke nog,
utan hon eftersträfvade ett dagligt, stundligt
nöje af sin specialitet. Hennes rum var öfver-
fullt med dödens hemska emblem ; på väggarne
sutto papper från begrafningskarameller, en
dödskalle grinade i ett hörn, och öfver ett
bord låg hennes egen svepning, färdig att an-
vändas. För henne hade allt detta icke det
ringaste hemskt. »Förskräckelsens konung»
hade för henne blifvit förvandlad till en leende
Eros. Om sin död talade hon som om en fest.
Från det sublima till det löjliga är det, som
bekant, blott ett steg, men satsen kan någon
gång omvändas, oeh hos den gamla jungfrun
var det ett kort stycke från det löjliga till
det sublima. När man först gjorde bekant-
skap med detta svärmeri för döden, fann man
däri icke så litet komik, det var en gammal
afsigkommeu kvinnas besatta vurm ; men vid
närmare påseende låg tätt invid denna vurm
något af den odödliga andens triumf öfver
den, "som har sken af att vara hans fruktans-
värdaste, obevekligaste motståndare.
Och där gick hon i ett och annat år fort-
farande på besök att inspektera någon död,
och hemma sysslade hon med sitt hemska
museum. En dag fick jag höra, att hon var
sjuk. För den, som var så väl beredd, kunde
döden icke vara ovälkommen, och så gammal
hon var, var det ju sannolikt, att befriaren
skulle komma.
Men den .gången kom han icke; efter en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free