Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 40. 2 oktober 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
1891
IDUN
rakare, hon gjorde ögonskenligen bemödanden att
ej låta sig besmittas af den profana världen.
Blott en liten skötesynd kunde hon icke gå
ifrån : i tysthet besökte hon då och då köket och
hade små konferenser med Katharina.
Att någon och i all synnerhet en fröken von
Rathen kunde sjunka så djupt, hade icke fallit
den nogräknade kusinen in, och därför fortgingo
dessa visiter en lång tid oanmärkta, — men bla-
det skulle vända sig.
Bland oss andra hade det länge varit en offent-
lig hemlighet, att fräulein plägade afprofva Ka-
tharines mer konstrika rätter, innan vi vid bor-
det gjorde deras bekantskap. En dag strax före
middagen sticker Katharine, denna präktiga väl-
villiga tjänstflicka, in hufvudet innanför dörren,
strax därefter blir handen synlig, hon kröker lång-
fingret, det var som sagdt i middagstiden, fingret
var icke alldeles hvitt, och gör några inviterande
rörelser.
Hon hade understundom gjort det förr, men
aldrig så tydligt, aldrig när en nogräknad kusins
argusöga vakade öfver godt skick och fina seder.
»Hvad vill människan?» frågade hon i ilsken,
förvånad ton.
Fräulein var förfärligt röd och förlägen.
»Hon vill kanske tala vid — vid madame de
Lassarre,» stammade hon till slut.
Kusinen var icke nog enfaldig att tro, det en
schweizisk tjänstflicka skulle taga miste på sin
matmor och en pensionär, hon anade oråd.
»Din förklaring är idiotisk, hvad har du för
gemenskap med denna banala tjänstepiga, som
understår sig att gifva dig hemliga tecken?»
Fräulein behöfde ej svara, Katharine tog själf
ordet.
Att vara »en banal tjänstepiga» gjorde henne
intet, men att rent ut kallas »människa», det
stötte henne förfärligt, det hade ännu aldrig före-
kommit i madames hus, fastän där varit många
fröknar, äfven de, som i hemlighet smakat på
maten. Det senare tillädes med en hänvisande
blick; något skulle gifvas för fegheten nyss. Så-
dant var innehållet i Katharines försvarstal, starkt
kryddadt hade det äfven varit.
Kusinen behöfde ej förbjuda, Katharine hade
själf smällt igen sin dörr.j
Stackars fräulein vann alldrig mer hennes be-
vågenhet för sin feghets skull och förlorade ett
stort nöje för sin osjälfständighet.
* *
*
»Nu skall ändtligen den stolta nacken böjas,»
sade Marthe med en ton, uppfylld af skadeglädje,
en dag, när jag inträdde i salongen. Hon räckte
mig en tidning, en blick på hennes ansikte sade
mig, att hvad hon i lång tid väntat på, hade kom-
mit, däri speglade sig den lägsta och sämsta af
alla känslor, glädjen öfver nästans ofärd. I tid-
ningen stod med fet stil:
»Lord Threaton, earl till Threatonhill »afled»
hastigt natten till idag på sitt gods. Ingen af
hans närmaste var hos honom. Han efterlemnar
maka född *** från Sverige, en dotter samt en
späd son. Närmare detaljer saknas ännu.»
Bladet var icke synnerligen välkändt.
»Håller ni denna-tidning?»
Marthe rodnade lätt :
»Nej, men jag ,har fått detta nummer hitsändt.»
»Hvad ämnar ni nu göra?»
»Naturligtvis låta lady Threaton läsa notisen.»
»Jag hoppas det ej är ert allvar. Det vore minst
sagdt grymt.»
»Då bedrar ni er. Familjeunderrättelser bruka
ju dessutom intressera.»
Jag ref tidningen i bitar.
»Hvad vågar ni,» hon blef mörkröd af vrede
och sprang emot mig, »min tidning, gif mig den
genast.»
»Så lågsinnad trodde jag ej m var, miss Brook,
där ligga spillrorna på golfvet, och en så illa an-
sedd tidning vill ni tro.»
»Ba, ni kan vara viss om, att denna gang är
det ej så lyckligt, att den ljuger. Lord Threaton
och hans ädla maka, er landsmaninna, hafva allt
för länge arbetat på sin undergång. Times skall
snart berätta detsamma.»
Vi behöfe ej invänta Times ankomst; den sorg-
liga nyheten bekräftades genast pä förmiddagen,
då ett telagram lemnades till lady Threaton. Jag
såg henne öppna det; medan hon läste det, vek
färgen från ansiktet, till och med läpparne blefvo
hvita. Så lade hon tillsammans papperet med
skälfvande händer, som hon förgäfves sökte göra
stadiga, och gick upp för trappan till sitt rum.
Mitt öga sökte Marthes. En sekund tyckte jag
mig se något af blygsel däri.
Med undantag af Sonja, som på ett par dagar
rest till en grannstad för att sammanträffa med
några vänner, voro de öfriga ute för att plocka
violer, dessa vårens blyga doftande barn.
Jag gick i ovisshet, om jag borde gå upp till
lady Threaton eller ej.
I hela huset var så tyst och stilla, allt vittnade
om lugn och frid, och dock kämpades däruppe en
den svåraste kamp, dock frätte sorgen på ett ungt
ensamt hjärta. Skulle hon mottaga mig, skulle
hon anse mitt besök föranledt af deltagande, i
hennes sorg eller af kall nyfikenhet, då hon ju
icke kunde veta, att jag kände den sorgliga hän-
delsen.
Efter ett par timmar, när ännu intet ljud för-
nummits, gick jag upp och knackade på hennes
dörr.
»Jag skulle önska att få vara ensam,» ljöd sva-
ret i afvisande ton.
Jag gick åter ned.
Fram mot middagen kommo de öfriga hem. På
deras glada prat och skratt kunde jag höra, att
Marthe ingenting sagt. Katharine sändes efter
lady Threaton.
»Lady Threaton kommer icke ned till middagen.»
Times kom och gaf äfven de öfriga del af hän-
delsen. En tung, dyster stämning utbredde sig,
vi talade saktare till hvarandra, och allt högljudt
skratt och prat var bannlyst.
Madame gick upp, men hon blef ej insläppt.
Stackars lady Threaton, hon ville kämpa och lida
ensam.
Vi sade omsider godnatt åt hvarandra för att
åtskiljas.
Då gick jag åter till lady Threatons dörr:
»Cecilia, visa icke bort mig, låt mig komma in.»
Intet svar.
»Jag kan inte längre låta er vara ensam med
er scrg, stöt mig icke ifrån er.»
Jag väntade länge. Där inne utkämpades stri-
den mellan ett svidande hjärta, som söker ett an-
nat att dela sin sorg med, och ett stolt sinne,
som ej vill visa det sår, det fått.
Så öppnades dörren. Ansiktet hade samma
bleka färg, som när hon läste telegrammet, hennes
ögon med mörka ringar kring voro onaturligt stora
och torra. Hon hörde till dem, för hvilka tårar
äro en lisa.
»Cecilia, jag vet den förfärliga sorg, som drab-
bat er; om ni har behof af en vän, för hvilken
ni kan tiga eller tala, hvilket ni vill, så låt mig
stanna.»
Hon räckte mig handen med ett stilla tack. Vi
satte oss i soffan, hon var trött och förbi. Hon
lutade hufvudet mot min arm och så småningom
böjde sig den motspänstiga anden i hennes själ
och hon förtalde sitt lifs historia. Hon var ej
längre den stolta kvinnan, som ensam vill kämpa
sin strid, det var en själ, lidande intill döden,
som fann lindring i ett annat hjärtas deltagande^
Det var ingen vanlig historia. Den började på
det gamla stamgodset Threatonhill, då de två,
som hon älskat högst af allt på jorden, ännu
lefde, hennes far och mor. Hon hade en guver-
nant, till börden svenska, men nyss kommen från
Frankrike, som gaf henne undervisning. Då hon
var sjutton år, dog modern och guvernanten, som
emellertid flyttat, kom då tillbaka för att hjälpa
och bistå henne. Inom ett knappt år var den
förra lärarinnan lord Threatoas andra maka. Huru
det tillgått, hur hennes snart sextioårige fader,
som älskat sin förra maka så ömt, kom att taga
ett sådant steg, var oförklarligt.
Den unga frun trifdes icke på det gamla herre-
sätet och för lord och lady Threaton börjades
nu en vallfärd kring Europa, en jakt från nöjen
till nöjen, tills efter tre år lorden ej stod ut längre.
Nästan med våld reste han med sin maka tillbaka
till England.
Hans dotter, som under tiden hade vistats pa
Threatonhill, hade skilts från sin styfmoder på ett
sätt, som gjorde ett återseende omöjligt. Hon
reste till Schweiz till madame de Lassarres pen-
sion. Faderns sista bref hade varit hopplösa.
»Hon vill icke blifva kvar här längre, hon vill
åter ut, men jag står ej mera ut med en ny hets-
jakt kring Europa. Aldrig mer kommer jag att
lemna Threatonhill.»
I telegrammet stod att båda ämnade afresa till
Paris. Lady Threaton hade en dag förut afrest
till London, där hon skulle invänta sin mans an-
komst. Den inträffade icke. Lord Threaton lem-
nade aldrig mer Threatonhill, han befanns död
några timmar före sin tillämnade afresa.
Ljuset hade brunnit ned. En blek dager började
lysa in, när lady Threatons berättelse var slut,
ett ensamt hjärtas sorg var uttalad, och nu, nu
ändtligen kunde hon gråta.
Den i början våldsamma gråten lugnades om-
sider, det blef så tyst och stilla, jag lutade mig
ned, ändtligen hade hon fått en stunds glömska
och ro, hon hade somnat.
* 3?
*
Fyra veckor därefter skildes lady Cecilia Threa-
ton och jag i Köln. Mitt år i madame de Lassarres
pension hade gått till ända. Jag hade tagit afsked
af denna vänliga, älskvärda dam, som öppnat sin
famn för mig, barnet från norden, liksom för så
många andra nationers barn. Jag hade känt den
första och troligen sista kyssen af furstinnan
Sonja Petrowska tryckas på min panna och mera
sett än hört, att jag lyckats eröfra en del afhennes
rika och varma hjerta. Jag hade tryckt den heder-
liga Katharines hand, och hon hade lofvat att
gömma mig i vänlig hågkomst, fastän mitt namn
var omöjligt att få öfver tungan — och nu, nu
vände jag åter till mitt hem och mitt land.
Lady Cecilia hade icke återsett England, ingen-
ting band henne längre därvid. Det gamla Threa-
tonhill skulle tillfalla hennes styfbroder, när denne
blef myndig, och där skulle styfmodern vistas,
medan sorgåret gick tili ända. Af lord Threatons
förmögenhet återstod intet mera.
Furstinnan Sonja hade erbjudit lady Threaton
allt, hvad hon sjelf ägde och hade att gifva. Det
fanns för lady Threaton något, som vägde mer än
penningen och hem — själfständighet.
Hennes lefnadsmål var bestämdt, hon ingick
som elev vid en tysk skola för utbildande af sjuk-
sköterskor.
Vår vänskap hade smidits vid sorg och lidande,
vi visste, att den skulle förblifva fast. Vårt afsked
var icke ett sådant, som tages, när man vet, att
man i morgon får återses, det togs med tanken
på, att vi troligen aldrig mer skulle mötas.
Tåget satte sig sakta i _ gång^ mot norden, och
dock såg jag icke framåt, jag såg tillbaka för att
in i det sista uppfånga de yttre konturerna af den
mest helgjutna, mest ädla kvinna jag någonsin
träffat.
äro från denna dag flyttade till Klara
vestra kyrkogata 7, 2 tr. upp (i Afton-
bladets nya hus) samt hållas öppna kl.
10—3 hvarje sökendag.
På samma ställe öppnas äfven i dag
FritMof Hellbergs förlagsexpedition.
Undertecknad träffas endast å byrån kl.
12—1 alla sökendagar utom tisdagar oeh
onsdagar.
Den 25 sept. 1891.
Frithiof Hellberg,
redaktör o. utgifvare af Idun.
Oktobernumret af Iduns Mode- och Mönstertidning med-
följer Iduns nästa nummer till vederbörande pre-
numeranter.
Innehållsförteckning:
Mrs Potter-Palmer. (Med porträtt.) — Tvä par ; dikt af
Emil Schiött. — Ogräs ock hvete ; af H—s L. — Frän kvin-
nans arbetsfält; studier från Stockholms horisont af G. Gull-
terg. VII: Kvinnan i sjukvärden; kvinliga sjukgymnaster och
gymnastiklärarinnor, fältskärer och tandläkare m. fl. — G-öm
kvar ; af S— XJ—n. — Brännsår ; af Elisabeth Kuylenstierna.
— Ett skönhetsmedel; af Gudrun. — Theodor Körners brud;
af Birger Schöldström. (Med porträtt.) — Små bilder ur lif-
vet; af —l —n. — Husmoderlig almanack : oktober; af Stenia.
— Smänotiser från kvinnovärlden. — Teater och musik. —
Vid pensionen. Skildringar för Idun af Charmah. (Slut från
föreg. n:r.)
Förlofntugs- ocli visselrinsar
ständigt lager bos
»SJ1 A gammalt guld, silfver ocli juveler uppköpas kon-
tant eller tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker insändas frän landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order från landsorten expedieras omgående.
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0328.html
