Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 41. 9 oktober 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 I DUN 1891
mest veckrika mantel och se mycket förnär-
made ut.
Kvinnan ledes af sina känslor och sympa-
tier, ja, äfven det skarpaste och klaraste
kvinnoförstånd är underkastadt hjärtats befall-
ningar i sista hand. Hur skulle man kunna
begära, att hon, känslig och ömtålig, skulle
kunna lotsa sig fram i det politiska lifvets alla
bränningar, hur skulle hon, utan att vara loc-
kad af andra, kunna framträda till valurnan
och aflemna sin röst, hvem vet, kanske en
afgörande för fäderneslandets väl eller ve.
Jag tror icke den kloka, eftertänksamma kvin-
nan vill åtaga sig ett dylikt ansvar. Mä det
vara en börda, som mannens samvete ensamt
må bära på.
Jag sade, att kvinnan ledes af sympatier.
Hon är ärelysten och stolt, hon älskar och
tilltalas af det sköna och starka, hon lyssnar
med välbehag till en klangfull stämma och
hennes sinne smekes af allt, som eger en po-
lityr af det fina vettet, och hon tror gärna,
att under all vacker yta äfven det rätta och
sanna gömmer sig. Det hårda, sträfva, det
på ytan skrofliga framkallar lätt hennes anti-
pati, det svarar ej mot hennes vanor och stän-
diga omgifning, och hon har hvarken lust eller
vilja, kanske icke heller förmåga, att göra en
sträng och logisk analys.
Hur är det möjligt, att hon, under här blott
lätt antydda förhållanden, skulle kunna deltaga
i det politiska lifvet? Hm — jag minnes en
gammal gladlynt fru, som på tal om kvinnans
politiska rösträtt, yttrade:
»Tokerier I Då skulle våra damer rösta på
en ung, kunglig hofpredikant, en gardeslöjtnant
eller en första tenor.»
Den gamla frun var kanske litet elak, men,
hvem vet, om hon hade alldeles så orätt.
Sympatien ! Sympatien !
Kvinnan nu för tiden med sina vida verk-
ningsfält har sannerligen nog för sin dådlust.
De politiska striderna och det bittra kifvet må
vara för männen, hvilka hafva bredare skul-
dror och mindre ömtåligt skinn. När de komma
hem från valkampen och de heta debatterna
få de nog på fint vis erfara, att damerna ha
sin politik för sig, en politik, i hvilken her-
rarne vanligen draga det kortaste strået.
Adolf Hellander.
Huru ämna parisiskorna klä’
sig i vinter?
Paris den 26 september.
»!!!»
Ni förvånas.
En herre tala om moder? En herre hålla
damerna au courant i en fråga, som, om nå-
gon, är detas egen, absolut deras egen från
början till slut?
Ja, jag medger det, det har just aldrig
varit min afsikt heller, lika litet som jag
hädanefter kommer att drömma om någon
auktoritet på detta område, det heligaste af
alla heliga.
Men då jag så där på lediga stunder
ströfvat omkring och boulevardens utsökta
modelyx eller den gedigna prakten i Avenue
de l’Opéras butikfönster hejdat mina steg,
så har det händt, att jag dröjt och studerat.
Jag har öfverraskat mig med att ha blifvit
modefilosof, och då jag sedan, djupt gripen
af de intryck, jag på hemvägen medfört,
kommit att utbyta idéer med en eller annan
dam, som i fråga om modevexlingarna anses
vara »dans le mouvement», såsom det heter,
så har jag sagt till mig själf:
Hvarför, efter alla dessa studier, låta ditt
ljus stå under en skäppa? Hvarför i all
världen ej ställa dig till damernas förfogande,
om du så kan?
»Figaro här, Figaro där!» är ju en lösen,
som Beaumarchais’ barberare gifvit oss jour-
nalister i arf!
Och jag griper mig an.
*
Låt mig då först säga, att naturligtvis
ingenting är färdigt ännu.
Teaterlifvet med sina premièrer har väl
börjat, liksom för öfrigt ett och annat som
brukar markera »säsongen», men ännu så länge
får denna dock bära epitetet »mörten, och det
dröjer en rund månad, innan den förnäma
världen sliter sig från festlifvet på de gamla
landtborgarne.
Men det förberedes.
Det förberedes i Lyons jättefabriker, det
förberedes i conturière-etablissementen i Paris,
där flitiga fingrar från morgonen till sent på
kvällen nervöst knåpa med sömnad och stick-
ning i konstfulla mönster, med monteringar
och garneringar i arabesker, i ringar och zig-
zag, i Louis XVI och i empire.
Och allt efter som arbetet fortskrider, dess
bestämdare blir tonen i de parfymdoftande
modeprofetior, som tidningarna få sig tillsända
från madame la comtesse den och madame
la marquise den eller den — det är nämligen
alltid en dame du monde, som sköter mode-
croniquen.
N:r 1 är naturligtvis kjolen.
Jag begagnar här tillfället att anmärka,
det modet i allmänhet är mindre nyckfullt
och parisiskan mer konservativ, än man vanli-
gen föreställer sig. Men säsongen anses nu
en gång för alla behöfva något karaktäristiskt
kännemärke, de damer, som vilja anses comme-
il-faut — och hvem vill inte det? — måste
förnya sin garderob och, framför allt, —
skrädderietablissementerna måste förtjäna pen-
gar. Och så gör man i modernas symfoni
en och annan variation för att slutligen, efter
ett par säsongers förlopp, återkomma till huf-
vudtemat.
Då man därför till vintern beslutit öfver-
gifva den platta kjolen, den enkla, odraperade,
från lifvet slätt nedfallande kjolen, som blif-
vit parisiskorna så kär, så öfverger man den
— sådan den nu är.
Det fanns i »framstegspartiet» visserligen
två grupper, af hvilka »de moderata» ville
nöja sig med en lätt draperad kjol med ett
litet släp, medan »revolutionsdamerna» pocka-
de på den pösiga, korgformade kjolens infö-
rande utan öfvergångar.
Men så började man kompromissa, såsom
alltid här i världen, och resultatet blef, att
man dekreterade följande för vintermodet på
kjolens snitt:
Kjolen blir längre (under denna sommar
har den, som bekant, burits mycket kort),
och till aftontoaletterna fogas ett kort släp.
Kring höfterna fortfarande platt (naturligtvis
ingen turnyr!), slutande sig smidigt däromkring
som en handske — på sin höjd ett och an-
nat veck, om det så passar för växten eller
tyget —, skall den vidga sig starkt nedåt,
omgifven af volanger, ryscher och rullar, bro-
derade band, pärlgarnityrer eller fina pelsverk.
Krinolinen! utbrister ni, förfärad. Åhnej,
inte precis, men . . . vackert blir det nog inte.
Vill ni ha ordet?.. . Nåväl, som — en
lampskärm. Tout à fait! Jag kan inte hjälpa
det!
Och så till färgen. Vi nalkas ju de dunkla
kulörernas säsong; men som de dunkla kulö-
rerna äro många, ha modets prisdomare varit
i valet och kvalet, och det mer än någonsin,
berättas det.
Valet har slutligen fallit på marinblått och
mörkgrönt. Man nämner dessutom, ser jag i
tidningarna, en färg, som kallas hanneton doré
(»guldsmed»), en kraftfull, rödbrun färg.
Samtidigt lär här och där röjas en lätt
tendens till att återtaga den svarta kjolen.
Man önskar dock ej genast det nattsvarta,
utan vill för ögonblicket, såsom en öfvergång,
nöja sig med en svartspräcklig nyans; isyn-
nerhet väntar man sidenklädningar med fram-
våden broderad i lifliga färger rysk eller
rumänisk stil. Ahl politiken, mina damer!
Att den kunde få någon frändskap med
modet, det anade jag aldrig, men nu för-
säkrar man mig, att den moskovitiska stilen
kommer att göra sitt triumftåg genom mode-
världen.
*
För toaletten inomhus talas det om ryska
blusar med brokiga broderier och kjol i lju-
sare färg.
Vid sidan däraf kommer jaquetten att bi-
behållas bland unga damer och flickor, den
vida, veckade jaquetten med Medicis-krage
och kring lifvet sammanhållen af ett bälte
eller rättare en gördel. Ty läderbältet kom-
mer bort och skall ersättas af en band- eller
sammetsgördel, antingen med metallspännen
eller helt enkelt med en knut vid sidan à la
japonaise. (I förbigående sagdt är det ej längre
modernt att i bältet bära en hel arsenal af
småartiklar, såsom puderask, portemonnä, bly-
ertspenna, odörflaskor och Gud vete hvad.)
Hvad Medicis-kragen beträffar, spår man
dock dess afskaffande för »oåterkalleligen sista
gången».
Om jag så tillägger, att den såsom död
och begrafven ansedda boan, den yfviga fjä-
derboan med all säkerhet torde återkomma i
vinter, att handskarns bli ljusa och strumporna
svarta, att pantalonger och korsett liksom hit-
tills bli i färger, samt att luggen — ni måtte
väl aldrig bära lugg ännu? — är borta eller
rättare fästad uppåt, i form af en hvirfvel,
så har jag väl uttömt min och mode-profetis-
sornas visdom.
. .. Nej, vänta . .. Ack, jag var nära att
glömma en mycket viktig sak — »hufvud-
saken» skulle en ordlekare säga.
»Glöm för all del inte att skrifva till mig,
hurudan min vinterhatt bör vara!» var det
ångestrop, som i afskedsstunden frampressades
från en lika älsklig som ung stockholmskas
läppar.
Min fröken, jag har samvetsgrannt utforskat
denna fråga och ger er nu mitt råd:
Skaffa er antingen: 1) en liten kapott-hatt,
graciös naturligtvis; grön med pensée-färgade
beläggningar eller pensée-färgad med gröna så-
dana. Eller: 2) en hatt af samma fason
som sommarens halmhattar med sina brätten
starkt uppsvängda baktill, men betydligt min-
dre, af ljusgrå, luddig filt och en fågel an-
bragt framtill eller en svart plym rundtom-
kring. Allt efter er dräkt i öfrigt.
Se där!
Förlåt, att jag ej skrifver det privat, utan
begagnar tillfället i »Iduns» spalter — ni
tror mig nu bestämdt mera!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0332.html
