Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 9 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 1 DU N 1891
Du minns helt säkert dennes ord,
— Den sagan är för mången gjord —
När han såg bär i rönnen glöda,
Men kunde trädets topp ej nå —
»För sura,» sade mickel då,
»Fast de i solen lysa röda!»
Ja, Snorre, jag har svårt att tro,
Att du har eget trefligt bo
Tillsammans med en älskad maka,
Som håller hemmet prydligt, nätt,
Och bjuder dig till efterrätt
Ur Idun någon sockerkaka. —
Bespottare! en gång som ung
Du kanske varit balers kung
Och glad som under spel en orre —
Nu är helt visst du gammal, grå
Och sitter bortglömd i en vrå
Och är förbittrad, stackars Snorre.
Men är du ung, och har du hopp
Att ega få den rosenknopp,
Som helst ditt hjärta vill begära —
Så skynda, Snorre, gack åstad
Och gift dig, lef i hemmet glad,
Och skrif en sång till Iduns ära!
Anna Lisa. *
»Om kvinnogymnastiken i Fin-
land.»
Några ord till genmäie.
I
lduns nummer för den 25 sistl. sept.
förekommer en uppsats om kvinnogym-
nastiken i Finland. Det ser af densamma
nästan ut, som om man ville i Sverige göra
propaganda för finsk (?) gymnastik, på grund
af att den finska kvinnogymnastikafdelning,
som här uppträdde vid senaste gymnastik-
festen, hyllades kanske något mera än van-
ligt.
Men möjligen kan grunden till uppsatsen
sökas i något personligt förhållande, hvarför
den kunde helt enkelt lemnas utan afseende.
Då det emellertid äfven talas om svensk gym-
nastik kan ju vara skäl att lemna några upp-
lysningar, som förtydliga den svenska gymna-
stikens ställning i Finland.
Vi få då för3t upplysa om, att de öfningar
den finska kvinnoafdelningen visade här möj-
ligen kunna gå under namn af att vara finsk
gymnastik, men mera än 2/:; däraf var svensk,
och däremot förekom däri intet »turnen»
utom de få öfningar, som utfördes med järn-
staf. De turer, som utfördes under gång,
förändra ingalunda själfva gåendet, hvilken
öfning förekommer i alla länder och är så-
lunda alldeles kosmopolitisk.
Vi veta ej, huru pass starka rötter den
svenska gymnastiken slagit i Finland, men
visst är, att Sverige årligen besökes af ett
icke alldeles obetydligt antal finska, isynner-
het kvinliga gymnaster, som här studera gym-
nastik;
att en stark rörelse under de sista åren
har gjort sig gällande i Finland just för svensk
gymnastik; att flere af dem, som härför göra
sina röster hörda, hafva genomgått den Asp-
ska kursen, som åtnjuter 8000 marks stats-
anslag;
att upplyst blifvit, att flere elever från
nämnda kurs senare genomgått härvarande
gymnastiska Centralinstitut;
* Breflåda. Skulle den ärade författarinnan för ett
viktigt meddelande godhetsfulit vilja för Red. upp-
gifva sin nuvarande adress, blefve vi henne högst
förbundne. Bed.
att — efter hvad som genom gjord förfrå-
gan inliemtats — antalet ansökningar och
framställningar såväl muntliga som skriftliga
från Finland till sistnämnda institut är så
stort, att sannolikt hela dess kvinliga kurs
kunde fyllas med finskor, ifall sådant i öfrigt
läte sig göra;
att man här förnummit, att den »Spiess’ska
metoden i Finland» på många ställen undan-
tränges af den svenska, samt att af allt detta
uppstår på åtskilliga ställen en behaglig bland-
ning. Förf. till uppsatsen har därför utan
tvifvel rätt i, att det »ej får finnas något
stadfästadt schema», äfvensom att »öfningsma-
terielet är oändligt», och att det blir det
ännu mera, om man får anlita »lärarekrafter-
nas fantasi» för att placera barnen i en
mängd »geometriska figurer», då det först
blir riktigt gladt och muntert!
Till allt detta måtte åtgå mycken tid! Ty
lemnas det ej mycken tid till dylikt, blir det
ej något väsentligt af öfningarnas positiva be-
tydelse för utvecklingen, enär dessa geome-
triska figurer ofta gå sönder, till följd hvaraf
de skola hoplappas, och då detta skall verk-
ställas af barn, som ej kunna förstå eller öf-
verskåda det hela, så blir, för hvarje gång
något i dessa turer kommer i olag, lektionens
helhet förstörd, och man nödgas börja ifrån
början eller vid föregående turs slut.
Sådant blir förhållandet i Tyskland, och i
bästa fall torde det ej vara osannolikt, att
det går till på samma sätt i Finland.
Gymnast.
Yilddufvan.
Berättelse ur verkligheten af John Johnson»
S
et var nu på femte året, som det unga
grefliga herrskapet varit gifta och suttit
som égaré till det stora gods, hvilket grefvinnan
som enda barnet ärfc efter sina föräldrar.
Och ett bättre herrskap »var det letandes
efter», sade folket pä herrgården med en mun.
Redan som flicka var grefvinnan afhållen af
gamla och unga, stora och små, fast hon äfven
då hade sina underligheter, som det var svårt
att förstå sig på. Red gjorde hon som en
husar och fodrade själf sin fuxhingst, när hon
var hemma. Och höst och vår satt hon litet
emellan ute i backarne och målade taflor. Ja,
det hade till och med händt, att hon en gång
följt med skogvaktaren ut på gärdena och jagat
rapphöns.
Sen hon blef gift, syntes hon inte så mycket
ute ’bland folket, så vida ej grefven hittade på
något roligt och bjöd sina underhafvande att
vara med, hvilket hände litet emellan under
det första året, han var égaré till godset. Då
kunde grefvinnan ta sig en sväDgom med i
midsommardansen, eller också kunde både hon
och grefven någon söndag på vintern komma
ner på isen ä insjön framför herrgården, där
ungdomen då var samlad, och kasta ut näftals
med slantar i både silfver och koppar och låta
ungdomen löpa ut och slåss om dem. Och
sen vankades där efteråt välfägnad öfver lag i
långa banor. Litet emellan var det ock stora
bjudningar på herrgården, då det kom herrskap
från ett par tre kyrksocknar på middagar och
supéer. Och det tyckte folket inte var något
att undra på, att deras herrskap roade sig, så
länge de voro unga. Något knussel var det
heller ej vid bjudningarna, och hvad som blef
öfver af matvarorna, delades ut till dem, som
blott förstodo att hålla sig framme.
Så inträffade en vacker dag en händelse, som
försatte både godsets underhafvande och grann-
socknarne i den allra största förvåning. När
det grefliga herrskapet kom hem efter en tur
in till residensstaden, där det hållits marknad,
hade de ett underligt ting, insvept i en stor
mjuk filt, jämte sig i vagnen.
Det fanns folk, som, då de mött grefven och
grefvinnan, när de kommo från marknaden, tyd-
ligen tyckte sig ha sett ett barnansikte skymta
fram ur en öppning på filten, en uppfattning
som äfven snart nog befanns vara alldeles rik-
tig. Ty när ekipaget stannade framför stora
trappan vid corps de logiet och herrskapet steg
ur, kröp det äfven en mänsklig varelse ut ur
filten — en flicka på 12 à 13 år, med de
vackraste bruna ögon och ett ebenholzglänsande
hår, som i långa naturliga lockar ringlade sig
kring barnets hals. Den lilla var från topp
till tå klädd i smutsiga köttfärgade trikåer och
utanpå dessa ett par korta luggslitna sammets-
byxor med paljetter på, af det slag som akro-
bater vanligen begagna.
Sedan herrskapet stigit ur vagnen, tog gref-
vinnan flickan vid handen, visade på den ståt-
liga herrgårdsbyggningen och sade:
»Här kommer du hädanefter att bo., om du
blir snäll, Rosa lill’, ty så har grefven och jag
beslutat!» Den lilla såg upp på grefvinnan
och kysste därpå på hand, såsom hon blifvit
lärd att göra, då någon förut gifvit henne en
silfverslant för de »konster», hon utfört på
akrobatmattan.
Länge dröjde det ej, förrän godsets under-
hafvande fingo sin nyfikenhet tillfredställd be-
träffande den lilla.
Såväl kusken som betjänten, hvilka varit med
in till staden, berättade, att grefven och gref-
vinnan af en händelse fått syn på flickan, då
hon i sällskap med sin far och mor »förvridit
synen på folk» inne å en gård. Efter att en
stund ha sett på barnungen hade grefvinnan
blifvit som förhexad och gått fram till föräl-
drarne och frågat, om de ville öfverlemna flic-
kan till henne som fosterbarn. I början hade
»taskspelarne» nekat och sagt, att den lilla var
deras enda stöd på gamla dar; det var hon,
som drog in pengarne, hvarpå hela familjen
lefde, och därest de mistade barnet, skulle de
dö af sorg.
Men grefvinnan var envis och bjöd »kome-
dianterna» flere hundra riksdaler i pengar, till
dess hon ändtligen fick sin vilja fram, och så
fördes flickan till hotellet, där herrskapet bodde,
sveptes in i ett par filtar och sattes vid hem-
färden, som hon gick och stod, upp i vagnen
bredvid herrskapet själft.
Detta var den underligaste historia, som man
hört på mången god dag ! Somliga trodde, att
det grefliga herrskapet blifvit på något vis för-
hexadt af tattarföljet, andra visste ju, hur snälla
både grefven och grefvinnan alltid varit mot
fattiga, och så hade de ju inga barn själfva,
och det kunde man nog förstå, hur det skulle
kännas, så att det var icke mycket att undra
på, att grefvinnan tagit upp ett fosterbarn.
Men hvarför de just tagit en tattarunge, som
kanske hvarken var döpt eller ens kunde läsa
»Fader vår», när det fanns så mycket fattiga
barnungar under godset, det förstod ingen.
Flickan hade inte varit i den grefliga famil-
jen många timmar, förrän det sändes bud efter
en sömmerska, och sedan fick grefvinnan ett fas-
ligt göra att söka reda på en massa kläder ur
sin egen rika garderob, hvilka lämpligen att
börja med kunde ändras åt flickan. Och hela
huset tyckte det var riktigt rörande att se, hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
