- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
328

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 9 oktober 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I DU N 1891
328
I en vrå af världen.
Berättelse för Idun
af
Cecilia Bååth-Holmberg.
F
ere mil hade vi nu på detta sätt långsamt
knogat oss fram i vår vagn, hvars hjul sjönko
— ned i den lösa, hvita sanden.
De höga ljungbevuxna sandkullar, som höjde
sig å ömse sidor om vägen, och som under hela
den sista milen undanskymt all utsikt öfver det
fattiga kustlandet, afstucko mörka mot himlen,
på hvilken man såg, att sommaraftonen höll på
att inbryta.
Ja, där låg ändtligen viken, lång och smal, rundt
omkring omgifven af en krans taggformiga höga
sandkullar, lika dem vi nyss farit förbi.
Dess östra strand var dock ett stycke längre
bort något lägre och sköt en lång smal grön land-
tunga ut i vattnet, som det såg ut rakt från en
skog, den enda på många mil, ty i sandheden
växte knappast något träd. Nedanför den gröna
strandkanten mellan skogen och vattnet var vi-
ken smalast för att åter vidga sig åt båda sidor,
utåt det vida öppna hafvet därute, som vi i vår
vagn ej kunde se, och här inåt bukten ; men i
det smala sundet mellan haf och bukt var ström-
men starkast, och där såg också vattnet mörkt
och tungt ut, så som det ofta gör en sådan halft
skyfull afton, då himlen i öster är matt kallblå,
men i vester molnig och tung, så att »solen drar
vatten».
Men på andra sidan en broarm, som längre in-
åt viken sköt långt ut i vattnet, där låg detta
klart och stilla och färgadt af det violetta skim-
mer, som åstadkoms genom det strålknippe, hvar-
med solen, medan hennes sista kant sjönk bak-
om backarne i vester, genombröt molnbädden, och
som hon sände öfver vatten och himmel ända
bort till vikens andra strand.
Också backarne färgades ett ögonblick violetta
af detta spelande skimmer – dessa höga sand-
backar, som vi nyss sett kunna vara så kallt och
färglöst grå ; tagg vid tagg stucko de upp mot
den metallaktigt glänsande molnhimlen, med
mörka skuggor i klyftorna och tvära ljusa sand-
branter ut i vattnet stängande omkring viken,
som om ej en fläkt från lifvet utanför finge tränga
hit. Det var något trolskt fängslande vid detta
liksom instängda vatten nära invid oss, hvilket
mörknade allt mera, eftersom solskenet försvann.
Det kändes, som om denna natur skulle vara i
stånd att helt och hållet bemäktiga sig ett för
detsamma mottagligt sinne, att liksom draga det
till sig – till mörker eller klarhet, allt eftersom
solen fick tillfälle att spela in med.
Men broarmen visade sig snart vara det ytter-
sta af den lilla hamnen framför staden — ju
mera vagnen rullade framåt, desto bättre kunde
man se denna senare, där den låg där med röda
tegeltak och hvita trappgaflar, med ett litet spetsigt
rådhustorn och ett högt kyrktorn med tupp och
med grönska mellan husen, riktigt höga lummiga
träd ; det gjorde godt i ögonen, detta gröna, efter
allt stirrande på hvit sand och svarta ljungbackar.
Det såg vänligt ut, men ödsligt; ödsligheten
stod dock i harmoni med det första intryck viken
gaf: här lemnade man så att säga lifvet bakom
sig. Ej en båt, ej ett segel syntes i bukten, och
i den lilla hamnen därute tycktes herska döds-
stillhet.
Långt ute i den grunda viken lago badhusen,
tvänne grå träskjul, de sågo just ej öfver sig in-
bjudande ut! Men vattnet därute skulle ju vara
så salt och friskt; det stod åtminstone ej stilla,
i det tycktes vara dragande kraft och fart, ty det
var stark ström.
Längs strandvägen, den vi åkte fram, sträckte
sig en underlig, mer än manshög vall af tång,
öfvervuxen af vide — det såg ut, som om män-
niskorna här ej tyckte, att sandkullarne skymde
tillräckligt, utan också ville utestänga anblicken
af det skiftande vattnet framför dem; vallen var
emellertid en förskansning mot haf och storm;
tången var hvit af sol och uppsköljande vågor,
som pålandsvinden, då den hven in i viken, pres-
sade högt upp, ibland så högt, att de gingo både
öfver vägen här och vallen därborta, berättade
den man, som körde för oss.
Så rullade vagnen in på den stenlagda gatan
med de små låga, oftast gulkalkade korsvirkeshu-
sen. Vi erforo en känsla, som om vi på dessa
få mil, vi åkt, sedan vi lemnade den civiliserade
d. v. s. järnvägsvärlden bakom oss, också blifvit
förflyttade oändligt långt tillbaka i tiden; så en-
kelt, tarfligt, stillsamt såg allting ut, just som om
man här läte världen därute bakom sandbackarne
brådska och resa på järnväg, så mycket den ville,
och själf tog lifvet med ro, åkte långsamt i den
djupa sanden eller höll sig hemma vid ett ej alltför
brådskande arbete och någon gång på sin höjd
tog sig en segeltur ut i viken — dock aldrig sa
så långt som genom det smala sundet^förbi den
gröna landtungan — eller också en gång i vec-
kan samlades nere vid hamnen för att åse und-
ret, då den lilla ångbåten, som trafikerade kusten,
kom med ett eller annat bud från en värld, med
hvilken man hade mycket litet att beställa.
Fram längs stadens enda gata åkte vi nu. Före
oss syntes ej en människa, bakom oss var fullt
af hufvuden i hvarje fönster; här och där afbröt
en stengärdsgård husraden med dess små buti-
ker, utanför hvilka träskor, lerkärl och andra enk-
lare husgerådssaker voro uppställda.
Öfver det lilla lustiga trekantiga torget med det
gamla rådhuset, hvars lilla spetsiga torn såg ut
som toppmössan på en dvärg, åkte vi den långa,
långa gatan framåt till stadens andra ända.
Där låg kyrkan högt på backsluttningen — ty
hela staden låg på sandvallens sluttning ned mot
bukten — och omgifven af höga askar. Det var
en vacker hvit kyrka, synbarligen stadens stolt-
het, åtminstone dess enda ståtliga byggnad, upp
till hvars breda torningång ledde en af resliga
träd omgifven och med kalkade sidomurar för-
sedd hög trappa, hvilken liksom utbredde de
stolta stenarmarne för att inhjuda eller famna de
fromma.
Alldeles midt emot, på andra sidan gatan eller
rättare vägen, ty här var staden slut och sand-
backarne vidtogo omedelbart, låg prestgården och
så nära, att kyrkogårdens gröna träd öfverskyg-
gade prestgårdens röda tak. En riktigt ansenlig
prestgård, tyckte vi, då vi kastade en blick på
det långa hvita envåningshuset just som vagnen
svängde in genom porten till gården.
Här var vår resas mål.
Här skulle vi i det — som vi trodde — idylli-
ska hemmet hvila ut tillsammans med de andra
badgäster, som naturligtvis redan voro här.
Ty det var som badgäster vi kommo.
Vi hade aldrig förut varit här och kände ej alls
vårt blifvande värdfolk i prestgården.
Tanken att resa hit och bada föll oss in en
gång under vintern, då vi i en tidning läste en
annons, hvari en prestfamilj i en liten aflägsen
kuststad erbjöd sitt rymliga^ hem åt dem, som
under sommaren önskade varda sin helsa, men
satte ett enkelt och behagligt hemlif öfver nöjen
och sällskapslif; de förmåner som erbjödos voro
— utom ett »godt hem» — stort utrymme, vac-
ker trädgård, hvars skuggiga gångar inbjödo till
angenäma samtal ocb promenader; därtill den
lilla stadens vackra läge samt den enkelhet, som
på grund af dess aflägsenhet från järnvägskommu-
nikationer rådde här. Först och sist dock: ovan-
ligt salt och friskt vatten i viken, ovanligt ren
luft och ovanligt vacker natur!
Det där hade ej låtit så dumt! Och vi hade
kommit öfverens om att resa tillsammans dit.
Vi hade flere veckor förut skrifvit och anmält
vår ankomst och erhållit ett vänligt svar från
kyrkoherde Törne själf, att vi voro mycket väl-
komna. Ännu hade visserligen ej så många bad-
gäster anmält sig, men man hoppades på ett ej
så ringa antal. .
Och till detta hem, om hvars trefnad vi gjort
oss en så liflig föreställning, hade vi nu ändt-
ligen också anländt, mycket trötta^ och mycket
dammiga efter de många milens aktur mellan
sandkullarne, men mycket förhoppningsfulla och
belåtna att vara framme.
Ett ljuslett flickansikte tittade fram ur^ett af de
med vinrankor omslingrade fönstren, då vagnen
stannade vid stora ingången.
Äfven denna var nästan öfvervuxen — ja, bok-
stafligen öfvervuxen af frodig vinranka, ty gre-
narne sköto långt ut och hängde yppigt ned för
de bruna dörrarne, framför hvilka hälften af en
gammal grafsten var lagd som trappa. — Ja, ej
endast dörren — hela huset tycktes vara öfver-
vuxet af denna täta gröna ranka, hvilket såg ut
som om på åratal ej någon knif fått tukta det-
samma.
Och så underligt tyst det var här !
Den stora gården med en ständigt rinnande
brunn i midten och en hop stenhögar i ena hör-
net låg öde och halfmörk, ej en lefvande själ
syntes till — alla badgästerna voro förmodligen
ute på promenad, kanske nere vid stranden; och
medan skjutskarlen slog en duktig smäll med pi-
skan, hoppade vi af och började plocka fram vara
saker, då den ena bruna dörren öppnades, och
prestfrun helsande utträdde
Var hon ung eller gammal?
Där hon stod på dörrtröskeln i skuggan af den
täta grönskan, med det svarta håret djupt ned-
kammadt, med den gammalmodiga svarta hår-
klädseln och i den mörka klädningen, såg hon
verkligen gammal ut.
Hennes man utkom nu äfven ; det, hvita håret,
sammetskalotten och den lutande hållningen an-
tydde det sextionde årets annalkande.
Lifligt och med sällsamt ifriga rörelser med
händerna bad värdinnan oss stiga in, medan
hennes man med lugn, låg röst bad oss vara väl-
komna.
»Vi ha väntat er hela sommaren», sade han,
»till slut trodde vi knappast ni skulle komma;
men nu är det oss en stor glädje att emot-
»Men nu bli ni alldeles ensamma,» afbröt hans
hustru honom med en röst, lika liflig som hennes
rörelser och af en alldeles egendomlig klang, så
klar, att vi, så trötta vi än voro och så ifrigt vi
längtade efter att komma in till det väntande gäst-
rummet, förvånade och forskande ännu en gång
ehuru förgäfves sökte att i mörkret, som rådde i
förstugan, granska den sällsamma kvinnans drag :
denna unga röst, hur passade den till detta gamla
ansikte?
»—■ — — alldeles ensamma,» fortfor denna och
slog ut med båda händerna, »den sista af våra
badgäster reste i går — ni kommer alldeles
för sent.»
»Men vi hoppas ändå, att ni håller till godo med
som det nu är här,» sade den gamle presten,
»inte är det för dem, som älska den brokiga värl-
den; men hvila sig, det kan man, och fri, det är
man här.»
(Forts.)
Gösta Ber/ings saga.
Med anledning af en mängd förfrågningar från
Iduns läsekrets, om och när »Gösta SerUngs saga» afSel-
ma Lagerlöfutkommerfullständig i bokform, vill under-
tecknad, på hvars förlag det märkliga arbetet kommer
att utgifvas, härmed meddela, att manuskriptet nu af
författarinnan afslutats och till mig Öfverlemnats. Dess-
förinnan har hon uppläst arbetet i dess helhet för en
vald literär krets och härvid mottagit de amplaste lof-
ord-, hvilka gifva vid handen, att de stora förväntnin-
gar5 som framkallades af det korta utdrag, somjoid
detta års början publicerades i Tdun, efter att nagra
veckor förut hafva i Iduns pristäfling af prisdomarne
enhälligt tillerkänts högsta priset, snarare komma att
öfverträffas än tvärtom. Och säkert är, att » Gösta
Berlings saga» blir ett af de märkligaste skönlitsrära
arbeten, som under de senaste årtiondena skådat da-
gen i vårt land.
Arbetet, som kommer att omfatta ej mindre än 6
d 700 trycksidor, utgifves i tvänne skurna band med
prydlig utstyrsel. Bokhandelspriset blir minst 6—7
kronor. De af Iduns läsarinnor, som emellertid före
den 20 dennes direkt hos Iduns Expedition, Stockholm,
beställa arbetet, erhålla detsamma för
endast 5 kronor,
som böra åtfölja’ beställningen. Denna han she an-
tingen på vanlig postanvisningsblanhett eller i bref., i
hvilhet senare fall den i annonsbilagan i detta num-
mer befintliga beställningssedeln han urklippas och
ifyllas.
t Oösta Berlings sagan utkommer inom loppet af
nästa månad och båda delarne samtidigt.
Stockholm den 6 oht. 1891.
Frithiof Hellberg.
Red. o. utgifvare af »Idun..
Innehållsförteckning:
Den heliga Birgitta; af Ellen Fries. — Sancta Birgitta,
1391_1891 ; poem af Daniel Fallström. — Kvinnor och politik ;
af Adolf Hellander. — Huru ämna parisiskorna klä’ sig i vin-
ter; af Alvar Arfwidsson. — Förbiskymtande. skuggor ur förra
seklets kvinnovärld ; för Idun af Birger Schöldström. V : Fru
Augusti. (Med porträtt.) — Till Snorre ; med anledning af
poemet »Iduns frågor» i n:r 39 af Idun. Af Anna Lisa.
»Om kvinnogymnastiken i Finland» ; några ord till genmäle
af Gymnast. — Vilddufvan ; berättelse af John Johnson.
Smånotiser från kvinnovärlden. — Teater och musik. o— I
en vrå af världen ; berättelse tor Idun af Cecilia Baath-
Pörlofnlngs- oolx vigselringar
ständigt lager hos
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgående.
___ tu gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon-
DSbÄCl, tant eller tagas i uthyte mot moderna arheten.
Om gamla saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar HALLBERG Stockholm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free