Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 42. 16 oktober 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m ii w 1891
322
trupp. Yid detta sällskap debuterade hon
såsom »Jane Eyre» och blef snart, så ung
hon var, dess första karaktärsskådespelerska.
Bland andra roller hon utförde, medan hon
tillhörde Anderssonska sällskapet, minnas äl-
dre teatervänner i svenska landsorten och i
Finland ännu lifligt »Orleanska jungfrun»,
»Griseldis» i Halms skådespel af samma
namn, »Anna Lisa» i Herschs »Fursten och
borgardottern» m. fl. Från Anderssons kom
hon till Mindre teatern i Stockholm (den
Stjernströmska), och som en af Stockholms
mest begåfvade och firade sceniska artister kvar-
stod hon, ända tills nämnda teater genom köp
öfvergick till staten. Hennes mest betydande
roll under denna period var säkerligen »Eboli»
i Schillers »Don Carlos» *. Man kan åtmin-
stone säga, att det var med denna roll kri-
tiken först fick ögonen fullt öppna för Hed-
vig Charlotta Forsmans storartade sceniska
begåfning.
Erbjuden engagement vid Kongl. teatern vid
Stjernströmska teaterns upplösning, föredrog
hon dock att sluta sig till det sällskap, två
af hennes kamrater, Wilhelm Aman och Mau-
rits Pousette, i förening med hennes förra di-
rektör, Andersson, bildat för att uppträda
i landsorten och Finland samt, om somrarne,
å Humlegårdsteatern i Stockholm : det säker-
ligen — ursäkta, hr Lindberg! — utmärk-
taste skådespelarsällskap, som någonsin upp-
trädt i svenska landsorten. Vid detta säll-
skap kvarstannade hon till dess upplösning
1867, då hon öfvergick till den nybildade
svenska scenen i Helsingfors.
Bland de roller, hon under den hittills re-
fererade delen af sin teaterbana, utom de
ofvannämnda, utförde, hafva vi här utrym-
me blott att nämna några få: Desdemona,
Ofelia, Lady Macbeth och Beatrice ur den
Shakespeare’ska repertoaren, Bosaura i »Lif-
vet en dröm», Thusnelda i »Fäktaren från
Ravenna», Grillparzers »Sappho», Fanchon i
»Syrsan», Seraphine i Sardous tidsmålning
af samma namn, Mathilde i Björnsons »De
nygifte», Katri i Wecksells »Daniel Hjort»,
Regina i Topelii »Regina von Emmeritz»,
Elisabeth i »Maria Stuart» (Schiller), Adri-
enne Lecouvreur, Maria Tudor (Hugo), Lu-
cretia Borghia (Hugo).
* *
*
Under vistelsen i Helsingfors i slutet af
1860-talet inföll emellertid den ej blott in-
tressantaste, den helt visst äfven betydelse-
fullaste episoden af hennes konstnärslif, i följd
af hvilken hon ej blott lade i dagen, att
hennes artistiska energi stod på samma höjd
som hennes artistiska begåfning, utan ock
outplånligt fäste sitt namn vid en nationel
rörelse af djupaste betydelse.
En af de dåvarande ledarne för den s. k.
fennomanien, d:r Kaarlo Bergbom, fick den
idén att bringa finska språket upp på scenen.
En annan af fennomaniens förste målsmän,
den högt begåfvade, tidigt bortgångne Alexis
Kivi, hade efterlemnat bl. a. sceniska alster
ett drama med bibliskt ämne: »Lea». Be-
* Hennes porträtt som Eboli är fäst å duken
af målarinnan Mh:n Leuhusen.
Den, som är god att bygga en egen stuga
Behöfver pâ en annan sig själf ej truga.
jP. jiOLMGREN
sättandet af de manliga rollerna vardt snart
uppgjordt bland den studerande finska ung-
domen i Helsingfors. Men den kvinliga rollen
— den enda dylika i stycket samt på sam-
ma gång titel- och hufvudrollen, på hvars
utförande hela stycket beror — hvem skulle
spela den? Man vände sig till Svenska tea-
terns främsta kvinliga artist, hvilken knap-
past kunde ett ord finska, och fick ja. Un-
der några månader skaffade hon sig tillfälle
att -— vid sidan af sin starkt anlitade verk-
samhet vid svenska scenen — studera finska
språket och sin finska roll, och den 10:de
maj 1869 hörde Helsingfors’ finska befolk-
ning allra första gången från scenen sitt mo-
dersmål ljuda från en kvinnas läppar. Bi-
fallet var bedöfvande; nästan alla, ej minst,
har man berättat oss, de närvarande finske
prestmännen, rördes till tårar vid Leas gri-
pande spel. Efter föreställningens slut bars
konstnärinnan hem i triumf af Helsingfors
studenter midt emellan en oöfverskådlig folk-
massa som med jubel och »elköön»-rop helsade
henne. Vid en fest, där Helsingfors’ för-
nämsta societet samlats, blef hon äfven före-
mål för tacksägelser och hyllningar.
Den 10:de maj har allt sedan blifvit en
festdag för det finska partiet, hvilket årligen
högtidlighåller dagen och aldrig, hvar än
»Lea» befinner sig, glömmer att sända henne
sin helsning och sitt tack för den insats hon
gjort i den finska nationella kulturens ut-
veckling.
Efter den storartade framgången redan i
början eggades konstnärinnan att på fullt
allvar fortsätta sina finska språkstudier, så
att hon efter fem år uppnådde en fullkom-
lig kännedom däraf. I förbigående må näm-
nas, att hon öfversatt åtskilligt från finskan
till svenskan, bl. a. flere finska folkvisor, af
hvilka en intagits i de senaste upplagorna af
den allbekanta folk-antologien»Axel Ivar Ståls
visbok», samt Minna Kanths skådespel »Ar-
betarens hustru», hvilken öfversättning 1880
spelades å Nya teatern i Stockholm. I flere
finska roller har hon sedan »Leas» första
tid uppträdt, nämligen vid gästspel i Hel-
singfors 1875 och 1880. Den sista af dessa
gästaftnar förstnämnda året slöts med att
konstnärinnan, under fanfarer och hyllnings-
rop, inför öppen ridå af skalden Fredrik Cyg-
nseus kröntes med en lagerkrans af guld, å
hvars blad inristats namnen å hennes då
främsta sceniska uppgifter.
* *
*
Sedan hon lemnat sin fasta anställning vid
Helsingfors’ svenska teater, tillhörde hon ett
par, tre år Wilhelm Åmans sällskap, som
spelade i Kristiania och Göteborg, och har
sedan ingången af sitt andra giftermål till-
hört privatlifvet, dock flere gånger gifvande
gästroller: år 1875, som ofvan nämndes i
Helsingfors, 1879 å Nya teatern i Stockholm,
1880 ånyo i Helsingfors, 1883 å dels ofvan
nämnda Nya teater, dels i Helsingborg (å
bägge ställena såsom Fru Alving i Ibsens
»Gengångare» och i förening med Lindberg-
ska sällskapet), vintern 1886 i Stora teatern
i Göteborg (där hon spelade bl. a. »Fru In-
ger till Östråt» och Tora Edlin i Alfhild
Agrells »Ensam»), 1887 återigen å Nya tea-
tern i Stockholm, där hon kreerade Arrias
roll i Wilbrandts storartade skådespel »Arria
och Messalina», samt nu senast, hösten 1891
dels i Kristiania (fru Alving), dels Göte-’
borg (drottningen i »Hamlet»).
Hedvig Winterhjelm är en af Nordens stor-
heter inom den sceniska konsten. Flon är
— såsom en kritiker om henne anmärkt
en verklig konstnärsande, en sådan, hvarför-
utan både begåfning och arbete icke mycket
förmå, en sådan, som, när hon uppträder, gör
sig gällande under alla tider och förhållanden.
Denna konstnärsande visar sig hos konstnären
däri, att han fullständigt går upp i sin roll, lef-
ver och känner i den. Det är också i grun-
den denna ande, som skänker stämman dess
vexlande uttryck, rörelserna deras plastik, an-
siktet dess mimik och blicken denna magne-
tiska kraft, som oemotståndligt fängslar hjär-
tan.
Hon har ock i sina senaste sceniska upp-
gifter, t. ex. i Arria och fru Inger, på ett
mästerligt sätt förmått till ett harmoniskt helt
sammansluta det bästa i spelsättet från hen-
nes första sceniska period och det bästa i den
sceniska smakriktning, som i vår mera realis-
tiska tid är rådande.
Flere gånger har vår konstnärinna företa-
git studieresor, till Paris, Köbenhavn, Berlin,
Dresden, Wien och S:t Petersburg.
*
Det är — som ofvan nämndes — såsom fru
Alving i »Gengångare» Hedvig Winterhjelm
helt nyligen uppträdt å scenen. Vid denna
reproducering af en bland hennes glansroller
har hon haft styckets författare själf bland
åskådarne. Det bör vara af stort intresse
att erfara, att Henrik Ibsen uttryckligen och
i de mest afgörande ordalag betonade icke
allenast konstnärinnans grunduppfattning af
rollen, utan därjämte, och lika mycket, den
fullt moderna realistiska framställningen i spel
och diktion, fri från de »konstens regler», som
i ett så modernt stycke som »Gengångare»
icke skulle passa. Angående fru Winterhjelms
uppfattning af rollen förklarade skalden ut-
tryckligen, att hon »hade träffat hans egna
innersta tankar och känslor» samt återupp-
väckt hos honom den ursprungliga stämning,
hvari han skref stycket, och beträffande den
framställningskonst, hvarmed detta skedde,
yttrade han, att det var »den lifslefvande fru
Alving, han hade hört tala och sett gå om-
kring» i detta hem, som han velat skildra.
»Helt och hållet min fru Alving!»
En betydelsefullare triumf kan väl en sce-
nisk konstnärinna knappast fira.
* ❖
*
Hedvig Charlotta Forsman ingick 1866
äktenskap med den genialiske skådespelaren
Frithjof Raa (död 1872 i Helsingfors) samt
1875 med norske skriftställaren Kristian Win-
terhjelm, och hon är med denne sedan 1883
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0338.html
