Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 23 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 339
att »kvinnan nu för tiden med sina vida
verksamhetsfält har sannerligen nog för sin
dädlust». Men det faktum, att i utlandet se-
dan Here årtionden existerat talrika förenin-
gar med politisk rösträtt åt kvinnan såsom
mål, tyckes tyda pä motsatsen. Och om det
också vore blott en enda kvinna till, hvilken
kände kallelse och krafter inom sig att gagna
sitt land, ja mänskligheten på den poiitiska
banan, så vore det ett fördömligt brott och
ett våld, föröfvadt mot denna enda människo-
själ, att afklippa dess utvecklingsmöjligheter
genom att utestänga henne från den enda mi-
lieun, där en sådan utveckling kunde ega rum.
Men nu är det så, att i riksdagen afhandlas
och beslutes äfven sådant, hvari män och kvin-
nor äro hvarandras motparter, stå som klass
mot klass. Och där den ena klassen är ute-
sluten från all talan, är rättslös, och där den
mäktigare klassen skall ensam stifta lag för
båda ■—- där gäller i allmänhet den regeln :
»hvar och en är sig själf närmast». Endast
en utvald riksförsamling af helgon skulle låta
leda sig af en annan grundsats. Men helgon
äro undantag, sällsynta undantag i denna
världen.
»Hvad?» — kanske någon tänker —
»skulle män och kvinnor någonsin kunna hafva
stridiga intressen?»
I stort sedt blir svaret: nej. Både man
och kvinna äro lemmar i den stora andliga le-
kamen, som heter mänsklighet. Och »när en
lem lider, så lida alla lemmarne med». Hvad
som däremot frigör, höjer och förädlar den
ena af mänsklighetens båda hälfter, det måste
bidraga till fullkomning också för den andra.
Men vi »se endels» heter det. Vår blick
är ofta skymd af själfviskhet, och det som
närmast ser ut- som en vinning, den vi kunna
erhålla genom att kränka andras rätt, den taga
vi människor, både män och kvinnor, så ofta
i stället för den verkligen bättre delen. Och
det är icke sagdt, att om kvinnor sutte i män-
nens ställe, de förra voro bättre. Det ligger
i människans natur att sträfva efter makt, och
i maktens utöfning ligger en stor frestelse ■—
få motstå den. Till sådana intressen, där män
och kvinnor kunna sägas stå som parter emot
hvarandra, och som svårligen skola fullt rättvist
afgöras af blott den ena, höra t. ex. de, som
angå äktenskapslagstiftningen och därmed sam-
manhängande egendomsförhållanden, lärdomsin-
tressen ; till och med hvad man i inskränkt
mening kallar sedliga frågor kunna blifva till
en klassfråga mellan könen, och de afgöras nu
af dem, mot hvilka dessa iutressen just skulle
bevakas.
För att bjärt belysa det ofvan sagda skulle
man kunna framdraga exempel och paragrafer
ur både vårt och andra lands lagstiftning,
hvilka exempel skulle visa, hur det kan gå
till, när män skola stifta lag för kvinnor och
skipa rättvisa mellan sig och dem.
Det är icke blott en orättvisa, det är en
skymf och en djup förolämpning för kvinnan
att bli slagen i klunga med barn, brottslingar
och idioter. Och månne ej mången gång har-
mens rodnad brännt en kvinnas kinder, när hon
varit tvungen att stillatigande, som om det
icke anginge henne, sitta och höra på, hur
Pål och Per myndigt och med stor visdom
diskutera kvinnans bestämmelse, kvinnans rätta
sfär och gränserna för hennes verksamhetsom-
råde. Kvinnan själf kunde måhända vara
minst lika nära och lika kompetent att afgöra
den saken.
Afven kvinnorna hafva insatsar att göra i
den allmänna utvecklingen, och de kunna med
rätt fordra att fä använda sina gåfvor och
krafter också pä det politiska området. Det
kan vara mångt och mycket, som männen kan-
ske icke haft blick och bjärta för, men som
ej skulle undgå kvinnornas uppmärksamhet.
Framtiden skall visa, det kvinnorna hafva en
stor uppgift att fylla i allt, hvad som hör till
humanitetsfrågor. Många, många kvinnor hafva
moderliga hjärtan, som räcka till icke blott
för egna barn, utan för alla lidande och olyck-
liga och för de ringa i denna världen. Defor-
mer, som syfta till att göra förhållandena dräg-
ligare för dessa, skola i allmänhet hafva varma
anhängare i kvinnorna.
Insändaren af detta lilla inlägg erinrar sig
hafva läst om ett samtal mellan doktor Georg
Brandes och den store engelske filosofen John
Stuart Mill. I England hade redan då pågått
en liflig rörelse för kvinnans politiska rösträtt.
Brandes frågade Stuart Mill, hvarför kvinno-
sakens förkämpar riktade sina förnämsta an-
strängningar på just detta mål och icke på
ett, som vore mindre svårt att vinna. Svaret
blef: »Därför att när vi hafva nått detta mål,
då är också allt uppnådt.»
Hester Mae Lellen.
Ett minnesblad för Idun
af Herna.
fglftast tänka vi oss den genialiska kvinnan
vek och opraktisk — Hester Mac Lellen
hade en sträf och järnhård karaktär. Hennes
yttre förrådde anglosachsisk härkomst, och dock
var hon vida mer amerikanska än engelska, ty
redan hennes farföräldrar hade flyttat öfver
till den nya världen. Hon var läng och väl-
växt, hufvudet litet, ansiktet med undantag
af de blå ögonen föreföll nästan obetydande,
så länge hon ej deltog i samtalet — men
härligt var det blonda, mjuka håret, hvilket
räckte ända ned till golfvet, då hon löste de
guldgnistrande flätorna. Jag vet ej, hur det
kom sig, att hon plötsligt befann sig i värt
sällskap vid afresan frän Rom, där hon ut-
bildade sig i bildhuggeri hos en berömd mä-
stare. — Hon hade blifvit bekant med en af
mina döttrar pä öfverresan till Europa, och
utan att fråga, om vi önskade det eller ej,
steg hon in i samma kupé. Hon hade ett
kort och bestämdt, nästan karlavulet sätt att
uttrycka sig. Hennes dräkt var märkvärdigt
enkel: en svart, tydligen själfsydd yllekläd-
ning med ett bredt sidenband kring den
smärta midjan — men när hon med vårds-
lös elegans fäste några blekröda rosor vid
bältet, dä säg hon underbart förnäm ut. Ita-
lienarne kallade den unga konstnärinnan »la
bella bionda»; — det ljusa håret verkar
nämligen alltid anslående pä syd-italienarne,
hvaremot blonda skönheter äro ganska all-
männa i Lombardiet.
Hester släpade den ena foten efter sig, då
hon gick. Man kunde ej säga, att hon hal-
tade, det såg nästan behagligt ut, detta drö-
jande vid stegens uttagande. Orsaken där-
till hade helt och hållet omgestaltat Hesters
lif. Ännu för ett par är sedan lifnärde hon
sig och sin mor med träsnideri. Milwaukee,
hennes födelseort, är nog luxuriöst, för att en
sådan sysselsättning kan blifva lönande. Den
unga flickan — hon var ej ännu tjugu år
vid tiden för vär bekantskap — var be-
själad med en glödande äregirighet; hon sträf-
vade af alla krafter att utbilda sin talang
och besökte därför ett ritinstitut, som hade
godt namn om sig. Den förträffligt inrättade
byggnaden sparar de besökande besväret att
gä upp och ned för trapporna, i det den för-
medels elevatorer lyfter dem frän den ena
våningen till den andra.
Hester skyndade en vinterafton efter slu-
tade lektioner genom de svagt upplysta korri-
dorerna, finner dörren till galleriet öppen, för-
modar, att hissen är i ordning, och skall stiga
uti — men elevatorn är icke där, och den
olyckliga störtar genom två våningar ned på
stengolfvet. Kanske förmildrades stöten ge-
nom de stora rithäften, hon bar under ar-
men, alltnog — hon förlorade ej besinningen,
utan släpade sig hem, trots det värkande be-
net. Först nästa morgon kunde hennes mor
förmå henne att eftersända en läkare och
denne konstaterade skadan som ett svårare
benbrott.
»En krympling — utan framtid!» mumlade
flickan.
»Men», bifogade läkaren, »Ni är berättigad
att söka skadeersättning af institutet, ty det
är af två orsaker skuld till er olycka, att
icke stänga galleriet och ha oupplysta korri-
dorer.»
»Ah», ropade Hester, »6000 dollars, och
jag blir ännu en konstnärinna!»
Hon klagade ej, under det hon låg på sin
plågobädd, men med all energi fullföljde hon
sitt mål att erhålla den nämnda betydliga
summan. Egaren af institutet bjöd henne
3,000 dollars, men Hester smålog föraktligt.
Hon hade ju de mest glänsande betyg — lä-
rarne hade alltid förespått henne stor fram-
tid, och med vanlig amerikansk artighet mot
fruntimmer tilldömde domaren henne den be-
gärda summan.
Hester tillfrisknade fort. Hon gaf hälften
af pengarne åt sin mor samt gick ombord,
ännu stödd på kryckor. Från Bremerhaven
reste hon direkt till Rom, gick till en berömd
bildhuggare och bad att bli antagen som
elev. Han tillbakavisade henne höfligt, men
bestämdt. Hester, som endast kunde några
få ord italienska, såg på honom med sina
blå, beslutsamt trotsiga ögon: »Signor, det
är för mig en fråga på lif och död — låt
mig vara här en vecka — om ni sedan ännu
säger »nej!» — så går jag tyst min väg.»
— Han kunde ej annat, hon blef hans elev,
och hennes framsteg uppfyllde läraren med
stolthet.
I vår lugna krets uppträdde Hester med
sin egen vilja och kullkastade ständigt våra
planer för dagens nöjen. Jag gick en dag
in i hennes sofrum, hon stod där helt lugn
och flätade sitt präktiga guldhår, medan vi
andra helt otåligt väntade på henne för en
utfärd. Jag smekte det glänsande håret:
»Stackars barn, vi hålla så mycket af er,
hvarför beröfvar Ni oss er kärlek?»
Hester lät håret glida genom sin kraftiga,
välformade hand: »Hos mig finnes ej rum
för kärlek, min kropp har jag besegrat med
stark vilja, men för att beherska marmorn
måste mitt hjärta vara hårdt som bergkri-
stall.»
»Ni tager miste, Hester, om ni vill trotsa
er till ryktbarhet, — känner ni ej sagan om
Pygmalion, som genom sin kärlek gaf lif åt
statyn ? »
»Never mind — jag fäster mig ej vid sa-
gor. Konsten säger: du skall inga gudar,
ingen kärlek hafva jämte mig!»
»Men öfver konsten står likvisst Gud med
evig nåd och kärlek!» utropade jag.
»Er barmhertige Gud har låtit mig köpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
