Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 23 oktober 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 1891
I DU N
Nils i Kullersta och hans gumma kastade
sig ner i ett af högsätena i stora salongen,
hvilken nu liksom vid mera högtidliga banket-
ter tjänstgjorde som mottagningsrum, och sen
följde öfriga inbjudna deras exempel. Efter en
kvarts timme var det ett surr i salen som i
en bikupa. Drängarne, som redan hunnit tömma
några bägare, togo hvarann om lifvet och bör-
jade dansa »nigarevals», och efter kommo Dågra
af de gladaste jäntorna, blanka och skinande
i synen, som om de skurat sig med trippel.
I ett hörn, bredvid en Venus i marmor, drogo
Per i Ringaby och Olle i Svenstorp fingerkrok
och pâ en svällande divan satt Ängstu’-Johan
med knäna ofvanför öronen och preludierade
pä sitt handklaver, som några af jäntorna bedt
honom taga med sig.
»Det är rätt, Johan, låt oss få en polska;
men då gå vi, som skola dansa, in i matsalen!»
ljöd det plötsligen från värdinnan, och så gick
hon ögonblicket därpå och bjöd upp gårdens
fagraste ungersven, Kalle i Stentoip, hvilken
blygsamt stod med händerna på ryggen nere
vid dörren och 3åg ut, som om han kommit
in i sockenkyrkan en söndag, under det prosten
läste syndabekännelsen.
Visst blef han förlägen och liksom rödmålad
i synen, när Rose utan vidare tog honom un-
der armen och marscherade i têten för de andra
paren in i den väldiga salen, men förlägenheten
gaf med sig, sedan han svängt kring några hvarf,
så att Rose måste sätta sig och pusta ut.
Då började Kalle till och med att försöka
öppna konversation med sin dam och sade:
»Jag tror vi dansat, så fröken är svett och
håller på att tappa flåset i detsamma.»
»Ånej, käre Kalle, så farligt är det inte!
Nu ta vi oss en sväng igen!»
Ju längre det led på kvällen, dess muntrare
blefvo både värdinnan och gästerna. Där klin-
kade en af jungfrurna: »Kom lilla flicka valsa
med mig,» på grefvinnans Beehsteinsflygel,
under det trädgårdsdrängen Olle med sin flicka,
i ett af smårummen, satt och talade kärlekens
språk på kanten af en stor, väggfast gustaviansk
säng, i hvilken en gång konung Carl XIV
Johan hvilat.
Pestens glansnummer kom äfven det till sist,
då värdinnan i ett öfvermått af godt lynne
plötsligen uppenbarade sig, klädd i en rätt nä-
pen fantasikostym, i hvilken hon gick på hän-
derna, slog volter och kullerbytterade för sina
gäster. Ofvanpå denna uppsluppna föreställning
följde en vild orgie. Ett halft dussin cham-
pagnebuteljer hemtades upp ur vinkällaren och
tömdes, under det bondgossarne samtidigt bol-
made på grefvens bästa cigarrer och sjöngo en
massa positiv- och beväringsvisor, hvar och en
på sin melodi, så att det lät som den gräsli-
gaste finska messa.
Plötsligen ljöd ett fasans utrop bland de
församlade.
»Herrskapet är hemma!» rapporterade en af
jungfrurna med andan i halsen. Grefven hade
för ett par timmar sen telegraferat till inspek-
tören, att de anländt till den en half mil från
gården belägna järnvägsstationen, och så hade
förvaltaren skickat efter gamle Janson, som
tjänat kusk vid gården i trettio år, och beord-
rat honom att genast spänna för och hemta.
När denna jobspost nådde gästernas öron
uppstod en förfärlig villervalla. Somliga rusade
hals öfver hufvud ut köksvägen, andra gömde
sig hvar de kunde, under det Rose, som plöts-
ligt blifvit allvarsam, kastade en kappa öfver
sin improviserade kostym och helt lugnt gick
ner för att ta emot sina fosterföräldrar.
* *
Sedan ett par af rummen hunnit vädras,
intog det grefliga herrskapet sin supé.
Grefven var vid ett briljant humör, men gref-
vinnan och Rose voro begge desto allvarsam-
mare. Och så brast ett, tu, tre ovädret löst.
»Jag förstår sannerligen ej, hur du kunnat
så, som i kväll skett, missbruka värt förtroende,
min kära Rose,» började grefvinnan.
»Det lustigaste tycker jag var att bjuda
bonddrängarne på champagne och havannaci-
garrer,» ifyllde grefven och lutade sig tillbaka
i sin stol, storskrattande.
»Det är inte nog med detta! Rose har ju
personligen burit sig så opassande åt, att hon
uppträdt för sina gäster och gjort ekvilibristiska
konststycken. Detta och åtskilligt annat, som
passerat, kan jag aldrig förlåta,» återtog gref-
vinnan med skarp tonvikt pä de sista orden.
Grefven skrattade, och Rose teg fortfarande.
»Är detta tacken för allt, livad vi gjort för
dig, Rose? Om du känner ringaste blygsel
öfver ditt uppförande i kväll, så lemna genast
bordet,» fortfor grefvinnan med isande skärpa.
Rose reste sig sakta, och så sjöd hennes heta
blod öfver.
»Tant har aldrig gjort mig något godt!
Bara köpt mig som en slafvinna på en mark-
nad, för att tant skulle få något att förströ sig
med,» svarade hon hvasst.
Nu reste äfven grefvinnan sig, gjorde en
geste åt Rose att aflägsna sig, hvarpå hon bjöd
godnatt åt sin man och gick in till sig. Nu
började äfven grefven se allvarlig ut, och när
Rose hunnit till dörren, ropade han henne till-
baka och bad henne sitta ner bredvid sig.
Så strök han med ena handen ett par gånger
sitt vackra helskägg, under det han räckte den
andra handen åt den unga flickan och sade :
»Rose, du har sårat grefvinnan, och det var
ej rätt gjort af dig!»
»Jag måste säga det, fastän det kanske ej
var rätt gjordt. Jag är så elak,» svarade Rose
i vekare ton.
»Säg mig då uppriktigt, trifs du ej längre
hos oss?» frågade grefven.
»Nej, jag vill hällre ut och tjäna som en
af jungfrurna,» sade Rose bestämdt.
»Såå,» sade grefven långsamt och strök åter
sitt skägg. »Du bereder oss ständiga öfver-
raskningar, kära barn, men för mig får du göra,
hvad du behagar. Jag förstår dig ej, men den
här festen i kväll var tusan så originell och
jag är inte ond på dig,» fortfor han och reste
•sig. Därpå klappade han Rose vänligt på kin-
den och bjöd gcdnatt.
# *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
