Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 44. 30 oktober 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 I DU N 1891
Man skulle kunna uppdraga en hel del pa-
ralleler till mellan vildgåsen och — förlåt! —
pigan. Båda kunna klyfva näbb, så det för-
slår, men den senare är nog den näbbigare.
Båda gå på två ben och ha . . . hm . . . tur-
nyr, men pigan har inga vingar, och det må
därför förlåtas henne, om hon saknar förmåga
af högre lyftning. Gåsen har fjädrar, och det
har ju den andra också, åtminstone de ti-
der, då krinolinen och de stora turnyrerna äro
i bruk.
Det förefaller mig, som jag skulle sagt nå-
gonting om våra jungfrur, hvilket kunde ty-
das som elakheter. Emellertid må iDgen tro,
att jag hör till deras fiender, eller att jag på
något sätt vill ta mig ton gent emot dem,
blott därför att de, som danskarne säga, be-
finna sig i »beskedne kaar». Långt därifrån.
De bilda en nyttig, en oumbärlig klass i sam-
hället, och en trogen, samvetsgrann och ärlig
tjänarinna anser jag vara en lika respektabel
person som trots någon. Men det är icke
utan, att en hel del af dem lagt sig till med
olater och fasoner, som kunna tåla en portion
ris från satirens ferla. Jag tror nog, att det
finnes ett ännu bättre sätt att få bort de där
felen än medels skämtet. En bestämd och
rättvis, en jämn och allvarlig, men likväl kär-
leksfull behandliDg är nog ett vida effektrikare
botemedel. Men den kuren måste man öfver-
lcmna åt husmödrarna.
* *
*
Kedan de gamle romarne hade den oartig-
heten att säga, att »kvinnan är en ombytlig
och nyckfull företeelse». Jag vill icke inlåta
mig på någon undersökning om, huruvida detta
påstående kan vara i större eller mindre mån
grundadt, men jag vet någonting, som bestämdt
är ännu mycket mera ombytligt och nyckfullt
än kvinnan. Det är det månghöfdade och nå-
got obestämbara väsen, som kallas publiken,
och den består — åtminstone den publik, som
jag nu tänker på — till betydligare del af
män än af kvinnor.
När mademoiselle Bianca förra gången lem-
nade Stockholm, så var publiken i Berns som
den skulle varit litet konstig i knoppen af för-
tjusning. Man applåderade, stampade, jublade
och tjöt af beundran, man presenterade buket-
ter, lagerkransar, korgar och stora Bianeahat-
tar af de utsöktaste blommor -— med ett ord
det var en hänförelse, som icke kände några
gränser, en feber, en rabies. Nu kommer ma-
dame Bianca hit efter några månaders från-
varo, uppträder på samma lokal, inför samma
publik, med samma tunna röst, samma falska
toner och samma formidabla sparkningar, som
man då tycktes betrakta såsom höjdpunkten
af glad konst, och nu — nu hyssjar man och
hvisslar åt henne vid första föreställningen, så
att det söta barnet måste gå bakom kulissen
och gråta af missräkning eller — raseri.
Inte kan väl publikens förändrade hållning
bero därpå, att Bianca reste sin väg som ma-
demoiselle och kom tillbaka som madame, ty
hvad skulle väl det kunna göra till saken, då
hon i öfrigt är sig lik ?
Nej, jag kan endast förklara detta fenomen
ur publikens nyckfullhet. Och Bianca är
minsann inte den första, som fått pröfva på
den. Hur var det inte med lilla Teresina
Tüa, violinälfvan, ni minns? Första gången hon
var här i Sverige fick hon vagnslaster af
blommor och kransar, som till på köpet dro-
gos in i kyrkan. Andra gången fick hon inte
ens så mycket som en löfkoja, utom dem som
hon kostade på sig själf. Första gången var
det ingen ände på festmiddagar och champagne-
supéer för den älskvärda stråkdivan. Andra
gången var det så knappt med gästvänlig-
heten, att hon i egen förtjusande person må-
ste tillhandia sig ett stycke amerikanskt fläsk
och en half surlimpa i en banvaktstuga, och
de lifsmedlen bade hon för resten inte tid att
betala, ty då kunde tåget ha gått ifrån henne.
Ja, det är för märkvärdigt! Undrar jiist,
hur det går med Sigrid Arnoldson, när hon
kommer hit härnäst?
Men för att ännu en gång återkomma till
madame Bianca, så är jag ledsen att säga, att
jag icke hör till dem, som ådraga sig sömn-
lösa nätter genom att deltaga i hennes sorg
öfver publikens otacksamhet. Mitt arma konst-
förstånd är nämligen så förslöadt, att jag al-
drig någonsin kunnat rätt sentera madame’s
storhet, och det var inte utan att jag skäm-
des en smula pä den rara fru Anna Lund-
bergs vägnar, när hon gaf sig till att odla
Biancaimitationer som specialitet.
Och med denna påkostande själfbekännelse
må det tillåtas mig att säga farväl för denna
gång. Sccevola.
Ufe-
I "frågefrdgan".
Herr Redaktör!
Då jag säger Er, att det är första gången i mitt
lif jag skrifver till en tidningsredaktör, kan Ni nog
förstå, att jag känner mig förkrossande rädd och
dum. Ibland har jag tänkt, att det ej är så stor
konst att skrifva tidningsartiklar ; åtskilligt, som jag
läst i den vägen, hade ingifvit mig den naiva tron.
Men ’ då jag själf skall till, förklarar jag bestämdt,
att det är rysligt svårt, och att jag varit lika klok
som bonden, hvilken på tillfrågan, om han kunde
spela piano, svarade: »jag vet int’, för jag har allri
försökt.» Jag skulle minsann heller aldrig ha för-
sökt (att skrifva menar jag), om det ej gällde en för
mig så viktig sak som min husliga lycka. Ser Ni,
jag är välbeställd fru på landet, med en riktigt rar
gubbe, präktiga barn och naturligtvis är jag prenu-
merant på Idun. Om det nu är tack vare min
»tjänande kärlek», »själflörsakelse» eller förmåga att
»se bort» från min äkta hälfts fel, eller tack vare
några stora meriter hos honom — jag tror nu
orubbligt det förra — nog af vi ha hittills lefvat i
ett utomordentligt lyckligt äktenskap. Men nu hål-
ler det på att gå rent åt skogen. Och därtill är Ni,
herr Bedaktör, en indirekt orsak! Och då är det
minsann inte för mycket, att jag i en jämmerepistel
får utgjuta mitt hjärta för Er.
Ser Ni, jag har i min mans ögon hittills gått
och gällt för en riktigt förståndig fru. Bysligt ofta
när han varit okunnig om något och frågat mig till
råds, har jag hjälpt honom ur klämman, om ej pre-
cis genast så en eller ett par veckor efteråt, då jag
fått — tänka på saken. När jag så talar om för
Er, att vi lyckligtvis ej varit gifta längre än fyra
år, att vi haft Idun hela tiden, och att min man
mycket sällan läser den — »det där är egentligen
för fruntimmer,» säger han; tänk så oresonligt ! —
så kanske ni börjar förstå ? Jo, det gör Ni nog ! Jag
hör till dem, som frågat i Idun och fått svar, rik-
tigt förträffliga svar. Snälla herr redaktör, blif nu
ej topp rasande, så att ni slänger brefvet ifrån Er
och säger: »Jaså, hon hör till de där — hm —
frågmakerskorna.» Jag har i sanning blifvit nog
pröfvad ändå. Och jag tycker likväl inte, att mina
frågor varit så förfärligt dumma.^.Märkvärdig tnr
har jag också haft. Ty ofta när jag ansett en fråga
alltför enfaldig, har jag föredragit att stanna i okun-
nighet — jag har hört sägas, att så gör ofta riktigt
fint och bildadt folk, och det kan jag så väl förstå
— ty tusen gånger hellre vet jag ingenting, än jag
blir ansedd för gås, om det också sker inkognito.
Men — och däri har turen bestått — då har det
så ofta händt, att någon annan gjort sig till gås i
mitt ställe, och så har jag fått reda på, hvad jag
själf skämts att fråga om.
För en tid sedan var min gubbe i Stockholm —
han får en gång om året ett raptus att fara dit
och förstöra pengar; nominelt reser han naturligtvis
i affärer. Nåja, på den där resan köpte han sig ett
vackert skrifställ af cuivre poli, och så skaffade han
sig ett par stora tjärfläokar på sina allra bästa
»onämnbara».
»Var snäll och tag ur de där fläckarna», sa’
han åt mig vid hemkomsten. »Ja, de’ ska’ jag
visst göra,» sa’ jag i en ton, som om jag tagit pa-
tent på konsten. Och så satte jag mig ned och
skref en fråga till Idun, om hur jag skulle få bort
de där pladaskorna, och bad på samma gång att få
veta, hvad man skall skura cuivre poli med. Men
innan jag hunnit skicka af brefvet, kom n:r 39 af
Idun med det där rysligt elaka poemet — Ni vet
— usch, det var ett Tycho-Brahe-nummer ! De för-
sta verserna tyckte jag riktigt bra om; jag gaf
Snorre rätt i att somliga människor allt äro rysans-
värdt dumma, och att det e.j är mer än lagom åt
dem, att man gör spektakel af dem. Men så —
0 fasa — hvad fick jag se! Jo en af mina egna frå-
gor satt i rim, förlöjligad, förhånad i 21,000 exem-
plar! O Snorre, hvad jag grät, och så ond jag var
se’n, och så i tusen bitar med de nya frågorna, för-
stås ! Jag vill minsann inte vara sånggudinna åt
den där stygge Snorre och inspirera honom att
skrifva elakheter. Nej tack! Om ändå inte Ni, herr
Bedaktör, sagt, att ni håller med honom !
Blif nu ej ond på mig, när jag säger Er, att jag
ibland varit en smula förargad på vissa af Iduns
uppsatser om äktenskapliga konflikter, grusad fa-
miljelycka, oförståndiga hustrur etc. Jag har lik-
som tyckt, att jag ej bade någon egentlig nytta af
det där, jag, som lefver så lyckligt med min gubbe!
Men så har jag tänkt på alla dem, som kunde. ha
godt af moralkakorna, och tackat Gud, att jag inte
är som dessa publikaner. Men inte har jag vågat
skrifva elaka verser om saken. (Nu tror jag också,
att jag skulle kunna skrifva vers ! Det är för märk-
värdigt hvad modet växer, när man känner sig varm
1 kläderna. Kanske har jag där den länge sökta
orsaken till att somliga skrifva så rysligt långt ?)
Nu tycker jag som så, att vi stackars fruar frau
landet kunde få fråga i fred, och Snorre och hans
gelikar tacka Gud, att de ej äro lika stora »genier».
Jag medger, att det visserligen är en tarfiigare an-
ledning till tacksamhet än min.
Ni tycker kanske, att jag gjort bra mycket väsen af
en bagatell. Men min husliga lycka är ingen ba-
gatell, herr Bedaktör. Och att den är hotad, kan
Ni förstå, när jag berättar Er, att min man härom-
dagen kom instörtande till mig med sina onämnbara
i hand och frågade, om jag aldr: - tänkte ta ur de
där fläckarna. »Jag tror du blifvit opraktisk och
lat på senaste tiden, min gumma lilla.». (Om Ni
visste, med hvilken ton han säger »min gumma
lilla», då han känner sig öfverlägsen!) »Du läser
bestämdt för mycket», sa’ han.
Kort sagdt (det uttrycket har jag märkt, att vana
skribenter nästan alltid använda, då det lider mot
slutet på en milslång uppsats), det har gått med
mig och min vishet, som malicen pastar, att det
gått med en viss aktör, berömd för kvicka infall.
Man har sagt, att han ej alls var så där kvick
själf, utan lärde sig sina bevingade ord hos en
barberare. Och när då den senare dog, sa var det
slut med spiritualiteten hos den förre. Och jag vill
så gärna vara riktigt klok i min mans ögon. Lat
mig därför, snälla herr Bedaktör, få fraga i Idun !
Ännu en sak! För att Ni ej ens med en miss-
tanke skall kränka min värdighet, vill jag bara
nämna, att det ej var jag, soin, begärde kur mot
svartsjuka, och att jag ej har rödhåriga barn. Längre
kan jag ej gå i öppenhjärtighet.
Högaktningsfullt, ödmjukligen
En stackars landtfru.
P. S. Nu börjar jag bli rädd igen, rädd för att
komma i pressen. Kanske det blir bäst, att Ni an-
ser det här för ett privatbref. Skulle ni i så fall
vilja vara af den utomordentliga älskvärdheten att
fråga er hustru (Gud gifve, att Ni måtte ha en!),
hur jag skall få ur de där fläckarna, och hvad jag
skall skura skriftyget med. Jag bifogar porto .
också en olägenhet, som jag slipper ifrån, då jag
får fråga i er tidning i stället. D. S.
Förgyllning på glas och dit-
hörande målning.
B
n stor del, jag vågar påstå alla, af »Iduns»
läsarinnor hafva sett fotografiställ af glas
med guldkanter, s. k. Moraställ: dessa guld-
kanter äro icke brännförgyllda, utan åstadkomna
på kall väg.
Denna glansförgyllning på glas är särdeles vac-
ker och mycket intressant att arbeta med. Man
är nämligen ej inskränkt blott till ränder, äfven
ornament med rikaste schattering i matt och blankt
A. LAMBERG-S KLappaffär
44 Vesterlänggatan 44, Stockholm.
Rekommenderar sitt stora och välsorterade lager af moderna Höst- och
Vinter-Dame-Kappor till här pä platsen lägsta pris.
OBS.! Särskildt framhålles mitt stora sortiment af Silkesplyschkappor!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0358.html
