Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 6 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 löfii
IDUN
***?
Döm icke din nästa, förrän du befinner dig i samma ställning
som hon.
Men liuru oändligt mycket ligger ej under
dessa nakna data!
a— — — — — — en krona,
som gyllne syns, är blott en törnekrans,
som sömnlöshet, bekymmer, faror ger ...»
skrifver Milton. Oeh väl må kvinnohjärtan
svälla af medkänsla vid tanken på denna högt
uppsatta systers öde.
En hennes landsmaninna, en högt begåfvad
kvinna, till hvilken vi vände oss, då vi be-
slöto att i dag lemna våra läsarinnor den ryska
silfverbrudens bild, skrifver med anledning
häraf:
»Jag har blott sett henne, då hon var en
ung flicka i Köpenhamn, och då var hon myc-
ket vacker, mycket glad och liflig och mycket
populär. Nu antar jag, att hennes olyckliga
öde och förskräckliga ställning som rysk kej-
sarinna ha tagit glädjen och ungdomen från
henne. Jag anser henne vara en af de mest
beklagansvärda människor, som lefva.»
Dock — intet öde är så mörkt, att ej en
stråle af ljus kan spela in därigenom ; och äf-
ven i Maria Feodorownas lif leka sådana ljus-
strålar, som kanske gifva det en långt blidare
karaktär, än hvad betraktaren utifrån och ned-
ifrån har lätt att fatta. Hon är lycklig ma-
ka, lycklig moder. Det är nog att fylla en
kvinnas lif.
Och ett skänker henne hennes ställning —
mycken makt till det goda! Och denna an-
vänder hon ock. Hon är ej blott sitt hems
goda ängel, utan äfven beskyddarinna af ota-
liga välgörenhetsinrättningar, för hvilka hon
varmt och lifligt intresserar sig. Hon besöker
dessa inrättningar, gläder med sin närvaro
dem hon beskyddar, och hvar hon visar sig,
framkallar hon samma verkan som en solstråle
på mulen himmel.
Med äkta kvinlighet har hon städse hållit
sig fjärran från alla försök att i regeringsan-
gelägenheter inverka på sin man ; till en pa-
latsintrig har hon aldrig nedlåtit sig.
För några år sedan väcktes, som kanske
våra läsarinnor erinra sig, ett ganska stort
uppseende af en serie teckningar från olika
europeiska hof och hufvudstäder af grefve Paul
Vasili. I samlingen »Från Petersburgs salon-
ger» har författaren skisserat Maria Feodorow-
nas bild i följande ord, som vi låna som af-
slutning på dessa korta rader:
»Hvad som isynnerhet utmärker kejsarin-
nan och ger henne en individuel prägel, är
det allsmäktiga behag, som utstrålar från hela
hennes person, en obeskriflig tjusningsmakt,
som eröfrar och fängslar alla. Hon är icke
regelbundet vacker, men hennes ögon ha ett
så mildt och välvilligt uttryck, hennes leende
har något je ne sais quoi, som är så oemot-
ståndligt, hela hennes täcka lilla personlighet
är så graciös, att man till sin öfverraskning
finner sig hålla af henne, innan hon talat till
en, och tillbe henne, så snart hon sagt två
ord. Maria Feodorowna har den sällsynta
lyckan att vara älskad, endast därför att hon
är intagande; man böjer sig i stoftet för kvin-
nans ojämförliga behag, och man glömmer, att
det är kejsarinnan man har framför sig.»
Förr oeh nu.
mina händer föll en dag
En nött roman från trettitalet
Utaf det gamla goda slag,
Där inte allting slutar galet.
Jag den en koäll vid lampan tog
Och såg igenom den och — log.
Se här ett litet nätt extrakt
Ur en roman från förra tider:
Ett ståtligt slott, en härlig trakt.
En måne, som på himlen skrider,
Beständigt färdig att ta’ till,
Når helst författaren så vill.
I slottet bor en fager mö
Med lockar svartare ån natten,
Med kind som ros och barm som snö
Och ögon blå som insjöns vatten,
Så himmelskt skön på alla vis,
En Eva uti paradis.
En dag hon uti skogen går,
Där henne ljußigt tycks att vara,
Och möter så bland skogens snår
En käck och hurtig jägarskara,
Dår skön och ädel rider han,
Och genast ålska de hvarann.
En tid nu följer skön och säll
För dessa båda ädla unga,
Och månen måste fram hoar kväll,
Och jämnt skall näktergalen sjunga,
Och i hvart tråd i skogens famn
Han ristar sitt och hennes namn.
Om de i lugn nu fått hvarann,
Det skulle fröjdat en i själen,
Men det, förstås, gick aldrig an;
Hvad blefee då af sista delen ;
Nu staplas hinder upp i mängd,
Att boken måtte få sin längd.
En hjärtlös far, en grym rival,
En bof, som sina ränker spinner,
I ändlös ångest nöd och kval
Vårt unga par sig nu befinner,
Ett bråk och trassel utan slut,
Som räcker tolf kapitel ut.
När det som mest är mörkt och svart,
Så — lika ledigt som jag rimmar —
Författarn reder på en kvart,
Hvad han har trasslat till i timmar,
Och på en enda sida nu
Förenar han de unga tu.
Snart i en vagn med grön suffiett,
Belyst af både sol’n och månen,
På scenen trillar in så lått
Familjens hopp, den förste sonen,
Skön och vålskapad det förstås,
Han på sin ädle fader brås.
Sist rullas upp ett perspektiv,
Hur uppå barn och sållhet rika
De föra ett lycksaligt lif,
Där aldrig några ungar skrika,
Och ingen sorg dem träffa kan,
När de nu ändtligt fått hvarann.
* ‘ *
❖
Här ger jag min pegas en smäll,
Han skuttar af så lätt och gärna
Och hamnar midt i en novell
Utaf de unga och moderna,
Som tycktes min pegas så skön,
Ty långtifrån den lyste — grön.
Här ha’ de redan fått hvarann,
Men deras lycka kan ej prisas,
Att mannen år en rå tyrann
På första bladet redan visas,
Dår han hörs fordra utan krus,
Att hustrun sköta skall sitt hus.
Ett höyre idealiskt lif
Hon tänkt att med sin make dela,
Och nu han fordrar af sitt vif,
Att hon hans strumpor håller hela,
Och ej den sälla lott förstår,
Som njutas kan med bura tår.
Han kan ej följa hennes ■»flyktk
Men troget sig på jorden håller
Och sitter där så lugnt och tryggt,
Och skrifver långa protokoller,
Ty det må sågas först som sist:
Den grymme mannen år jurist.
Så kommer dår och helsar på
En stund emellanåt på kvällen
En herre, som vi kalla få
Den rätte hjälten i novellen.
Han lilla frun så vål förstår,
Och nu man anar, hur det går.
Han år så upplyst och så fri,
Och blott för stora mål han stråfvat,
Hon snart ger honom rått däri,
Att hittills på en lögn hon lefvat,
Och älskar hon ej mer sin man,
Hon i hans hus ej lefva kan.
Som fågeln längtar hon ur bur’n,
Och så en afton, når det skymmer,
Hon pelsar på sig i tambur’n
Och med den andre karlen rymmer,
Och mannen solo vardt på kvålVn,
Och det är slutet på novell’n.
Af denna profbit kan du se,
Hur skönt man i vår tid förtäljer.
At våra mammors smak vi le,
Men nu man skrifver, så det kväljer,
Och undras må vid sådan smak:
Går världen framåt eller bak?!
Snorre.
Modern barnets första
lärarinna.
Af J. F. Malmberg.
Belönad med fjärde gruppens pris i Iduns senaste
stora pristäfling.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
S
a snart brmet fått någon kännedom om
vårt lands geografi och minnesmärken, vak-
nar begäret efter historisk kunskap. För det
sju- eller åttaåriga barnet erbjuda våra forn-
tidsdagar stora skatter. Bilder ur folkens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
