Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 47. 20 november 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 IDUN 1891
»Halfvägs till Rom, käre bror. Apropos,
ni fundera ju på att resa till Italien?»
»Eller Paris,» skyndade sig Ellen att infalla.
»Det måtte vara härligt att resa,» sade lek-
torn med en half suck. Karl teg. Han kände
sig pinsamt berörd.
»Nå du, Rydén, som fått platsen efter
Bergström!» utropade lektorn plötsligt, hvarpå
herrarne fördjupade sig i ett, samtal om saker,
som gemensamt intresserade dem.
& *
*
Lektor Helmers bebodde en våniDg om fyra
rum tre trappor upp på —gatan. Rummen
voro små och mycket enkelt möblerade, men
öfver det hela hvilade en prägel af smak och
ordningssinne, som gjorde ett behagligt intryck.
Fru Maria var en liten kvinna med ett blekt,
något sorgbundet ansikte och vackra, bruna
ögon. Hon föreföll till en början litet tyst
och tillbakadragen, men snart rycktes hon med
i samtalet, och Ellen märkte, att hon, trots
sitt blygsamma uppträdande, var i besittning
af en ingalunda vanlig bildning.
Eftermiddagen förflöt under förtroligt sam-
språk. Ellen kände sig genast dragen till Maria,
och denna å sin sida tyckte mycket om Ellens
hurtiga och öppenhjärtiga sätt. Ehuru fru
Helmer ogärna talade om sina sorger, förstod
dock Ellen af ett och annat yttrande, att de
båda makarnas åttaåriga äktenskap varit en
följd af bekymmer och umbäranden. Maria
talade om sin man nästan med hänryckning.
»Ingen kan vara tillsamman med honom,
utan att beundra honom,» sade hon med rö-
rande naivitet.
Efter kvällsvarden gingo herrarne in i lek-
torns rum, Maria hade något att bestyra i köket,
och Ellen bief en stund lemnad ensam med
äldste sonen, den sjuårige Rolf, ett stillsamt och
brådmoget barn med moderns mörka ögon.
Han satt en stund tyst och såg på Ellen ;
därpå utbrast han plötsligt: »Hvad tant ser
glad ut! Brukar tant aldrig gråta?»
»Åbjo, det händer nog, käre Rolf.»
»Min mamma hon gråter ibland, men inte
när pappa ser det, för då blir pappa ledsen.»
»Yar pappa mycket sjuk i våras ?» frågade
Ellen.
»Ja, doktorn trodde, han skulle dö, men
det ville inte Gud, och så blef pappa bättre,
men mamma är så rädd, att han skall bli sjuk
igen, för han sitter jämt oppe om nätterna och
skrifver, fast doktorn har sagt, att han inte
får det. Doktorn har sagt, att han måste vara
på landet; men det kostar så mycket, ser tant.
Brukar tant bo på landet ?»
»Ja, jag är uppfödd på landet.»
Rolf såg nästan beundrande på tanten frän
landet. »Det måtte vara lifvadt att bo på
landet,» sade han långsamt och såg fundersam
ut. Ellen kände liksom ett styng i hjärtat.
Det var samma tonfall, som när fadren sagt:
»Det måtte vara härligt att resa.»
»Jag tror Rolf riktigt slagit upp sin språk-
låda för tant Ellen,» sade modern, som just
nu inkom. »Nu är det tid för günstig herrn
att gå till sängs.» Rolf tog godnatt och gick,
och Ellen följde snart hans exempel.
* #
*
När löjtnant Helmer två timmar därefter
kom in till sin hustru, låg hon ännu vaken.
»Sofver du inte än?» frågade han förvånad.
»Nej, jag kan inte sofva,» svarade hon sakta.
Hon märkte, att mannen såg allvarsam och
nedslagen ut. »Hvarför är du ledsen?»
»Gösta och jag hafva språkat om ett och
annat,» svarade han undvikande.
»"Vet du, Karl, nu har jag helt och hållet
förlorat lusten för den där utrikes resan!» ut-
ropade bon plötsligt. »Jag blir förargad, bara
jag tänker på den.»
»Hvad nu då?»
»Jo, när jag. tänker på Gösta och Maria,
som få sträfva dag ut och dag in och ändå
inte ha råd att förskaffa sig ett så ringa nöje
som att få komma ut på landet en vecka un-
der sommaren, så tycker jag, att det är rik-
tigt syndigt, att vi ska’ kasta bort så mycket
pengar på ett onödigt nöje,» snyftade hon.
»Jag kan inte resa, Karl; jag skulle inte ha
någon ro på hela resan.»
»Men, min egen älskling, om vi också
stanna hemma, så blir det ju inte bättre för
det?»
»Jo, det blir det visst, för ser du, nu har
jag beslutat, att Helmer ska’ ha de där gamla
pengarne. Jag blir inte lugn, förrän jag blir
af med dem.»
»Ellen, du är en krona bland hustrur,» sade
Helmer rörd. »Men hvad skall farbror Otto
säga ? »
»Honom åta’r jag mig. Han är förtjust i
allt, hvad jag gör,» svarade hon med själf-
känsla.
»Men jag är .rädd, att Gösta kommer att
göra svårigheter. Han är så ömtålig,» sade
löjtnanten tvekande.
»Nej, nu skall du få höra, jag bar tänkt ut
det så bra. I morgon reser du ut till skär-
gården och där hyr du en liten villa eller
fiskarstuga eller någonting annat ’beboeligt’,
och så säger du åt Gösta, att vi ändrat oss,
och att vi föredraga att andas hafsluft fram-
för att flacka omkring på ett järnvägståg. Men
vi tycka naturligtvis, att det är afskyvärdt att
bo därute ensamma, hvarför du föreslår dem
att flytta till oss öfver sommaren; vi ha ju
rum till öfverlopps, • och dessutom vore det så
utmärkt bra, om jag finge låna deras jungfru,
förstår du. När vi sedan måste hem för vår
tjänstgöring, så kunna de ju stanna kvar, efter-
som vi i alla fall hyrt för hela sommaren.
Och sedan hade jag tänkt, att det som blir
öfver af pengarne kan jag ge som faddergåfva
åt den lilla väntade. Då kan det ju ej vara
sårande att taga emot, eller hur?»
Karls enda svar var en kyss.
Ellens plan lyckades fullständigt. Hon hade
den tillfredsställelsen att se Gösta så små-
ningom återvinna helsa och krafter, och Marias
tacksamhet var hennes belöning och en rik
ersättnmg för den inställda resan. En dag
efter deras hemkomst från vestkuaten kom en
af Karls kamrater på besök.
»Nå, ni ha väl varit både i Rom och Jeru-
salem?» frågade han.
»Yi voro på väg, men vi kommo inte längre
än till S—ön,» svarade Karl.
»Har ni inte varit utrikes?» sade löjtnant
K. förvånad.
»Nej, min hustru gjorde slut på alla våra
respengar på en basar», fortsatte löjtnant Hel-
mer hemlighetsfullt.
»Gyckelmakare !»
»Rena allvaret, bästa bror. Fråga henne
själf. Dyrt var det — men så vann hon också
högsta vinsten,» sade han innerligt och slog
armen om sin hustrus lif.
Sen ti!!, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
J ulklappar.
S
id den stora högtid, som nu tillstundar,
förekommer det vackra bruket, att man
gifver hvarandra gåfvor såsom, jag älskar att
tro det, en påminnelse om den största af alla
Guds gåfvor till oss människobarn — Kristus,
vår frälsare. Om nu både gifvaren och den,
som mottager gåfvan, ginge ut från denna åsikt,
hur olika blefve icke då allas sinnesstämmning!
Med hvilken glädje skulle man icke gifva och
med hvilken tacksamhet mottaga t. o. m. den
enklaste gåfva!
Tyvärr har dock denna sköna sedvänja urar-
tat till blott ett tomt bruk, som för de flesta
icke eger någon djupare ’betydelse. I sanning
en sorglig erfarenhet, då man betänker, bur
mycken tid och omsorg man oftast använder
vid anskaffandet och förfärdigandet af dessa
julgåfvor! Underligt vore emellertid, om icke
tanken bos en eller annan därvid dock någon
gång skulle taga den rätta riktningen!
Den, som ämnar bortgifva julgåfvor, bör i
första rummet beräkna, hur stor summa han
eller hon har tillfälle att afsätta därtill, att
icke utgifterna genom en mängd obetänksamma
inköp komma att öfverskrida tillgångarna. Det
är visserligen vackert att gifva, men det är
icke dess mindre en oafvislig plikt att göra
sig reda för, hvad man har råd till eller icke,
att man icke i stället för att glädja och gagna
skadar sig själf och andra. Man kan ju, om
man så vill, hafva i beredskap så att säga en
reservfond af 5, 10, 20 kr. eller därutöfver, na-
turligtvis i öfverensstämmelse med den först
afsatta summan, om denna ej skulle förslå.
Utöfver detta tillskott skall man dock fast be-
sluta att icke gå, hvilka lockande eller bedå-
rande saker af allehanda slag man än kan få
skåda, tydligen utställda och ordnade på det
mest i ögonen fallande sätt för att snärja en
köplysten allmänhet.
När man hunnit därhän, att man har jul-
klappssumman gifven, bör man efter bästa för-
stånd och om så behöfves i samråd med andra
söka anskaffa julgåfvor efter hvars och ens
olika smak och hehof. Ja, äfvenledes efter
hvars och ens olika förmögenhetsvilkor och
ställning i samhället, ty hvad som kan vara
lämpligt för personer med större inkomster,
vidsträcktare umgänge, komfortablare hem etc.
blir ovilkorligen i högsta grad olämpligt i en
familj med mindre tillgångar och mera obemärkt
ställning i samhället. Skulle man, hvilket
alltför väl är troligt, synnerligast för stadsbon,
frapperas af något »extra fint» i hvad genre
det vara må, bör man ej köpa det genast, utan
ålägga sig betänketid, om än aldrig så kort,
man kunde eljes blifva ångerköpt; ett ögon-
blickligt tycke förgår ju vanligen så snart!
Såsom ledning vid bestämmandet af julpre-
senter, de må nu köpas eller förfärdigas i
hemmet, kan man begagna sig af s. k. »jul-
klappslistor», d. v. s. hvar och en lemnar en
förteckning på hvad han önskar sig, och gifvaren
har att utvälja, det han finner lämpligast och
förenligast med sin kassa. Detta är oveder-
sägligen ganska praktiskt, ty ofta ser man per-
soner gå från butik till butik, obeslutsamma
ocb villrådiga om hvad de skola köpa; och
ofta låta de till sist slumpen bestämma,
göra de mest, okloka och besatta inköp till
föga fromma ocb glädje.
Må vi blott vara anspråkslösa i våra önsk-
ningar och icke genom oförståndiga och öfver-
drifna fordringar framkalla bekymmer för den,
som skall anskaffa det som åstundas! Den
bestämda summan visar sig t. ex. otillräcklig,
Otto Xjiaa.cï.’VaJLls Sylaellörsliaiiciel rekommenderar sitt nya välsorterade lager af Sybehör samt artik-
Hamngatan 14, midt för Kungsträdgården, Allm. Telefon 76 17. lar för dam- ocb. barnbeklädnad.
Order till landsorten expedieras mot postförskott eller iärnvägsefterkraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0380.html
