Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 20 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 IDUN 1891
Vi tro helt visst, att det nya skådespelet skall visa
sig ega betingelser att draga publik.
Filharmoniska sällskapets första abonnementskonsert
i tisdags blef vår musikanmälare tyvärr i sista stun-
den hindrad öfvervara. Fulltaligt besökt som den
var, lär den också ha följts med lifligt intresse af
alla de närvarande, och med sällskapets framstående
verksamhet under föregående år i godt minne, taga
vi för gifvet, att det nu påbörjade arbetsåret skall
bli i alla afseenden lyckosamt.
En konsert till förmån för arbetsskolan för lytta
och vanföra förberedes i vetenskapsakademien till
söndagen den 29 dennes. Bland inbjudarne märkes
statsrådet Gunnar Vennerberg. I spetsen för före-
taget ha för öfrigt ställt sig läkaresällskapets och
medicinska föreningens sångare och med sig förenat
flere af hufvudstadens mest framstående konsertsån-
gare.
I en vrå af världen.
Berättelse för Idun
af
Cecilia Båäth-Hol mberg.
(Forts.)
F
ir att sysselsätta henne gaf henne en vak-
terska "en dag litet kulört ullgarn och en
bit tyg. Till en början plockade hon helt
tanklöst på detta, repade sönder alla garn-
trådarne och lekte med dem.
Men en dag började hon sy med en upprispad
ulltråd, Helt mekaniskt, liksom af sig själft, bil-
dades på den svarta tyglappen ett blad; förtjust
höll hon det litet ifrån sig och beundrade det i
högljudd glädje; alit ifrigare sydde hon nu, först
sökte hon afbilda några flere blad, sedan en kvist
af spalieret utanför —- det var ett aprikosträd, och
grenen bar just några fina hvita blommor. Snart
hade hon afbildat den förvillande väl på lappen
— och nu började en tid af ifrig verksamhet för
henne. Hon försågs ständigt med nytt gam och
nytt tyg; blommande växter insattes till henne,
kvislar" och blommor af alla vårens slag inlades
till henne i rummet. Hon sydde och sydde, ej
mera mekaniskt, utan med intresse, med nöje. Hon
började sammansätta buketter, ordna, välja, hon
frambringade fullkomliga små blomsterstycken,
konstnärligt hopsatta i färger och naturtrohet, och
läkaren följde med spändt intresse hennes för-
bättring.
Men allt efter som vårens utveckling skred fram,
började hon åter mumla på sitt gamla sätt, och
ännu slöt hon alltjämt med : medstigen till hel-
vetet — dödsriket, — död — död — död» —.
Vid dessa tillfällen betogs hon af djupt vemod;
det föreföll då, som om hennes hjärta uteslutande
arbetade med att hämta upp de efterföljande or-
den ur det tomrum, hvari de sjunkit, och då fick
broderiet alltid ligga orördt.
En dag hade hon varit mera nedslagen än eljes
och därtill ganska orolig; junisolen sken in i rum-
met, dämpad endast af den glesa, lätta skugga,
som skänktes af ett blommande äppelträd utanför,
fönstret stod öppet, och genom detta trängde en
svag mandellik doft från buskar och fruktträds
blommor, flugorna hördes surra; från skogen och
hafvet ljöd sus som af en aflägsen söfvande mu-
sik, hon hade hela morgonen ej rört vid sin söm
och ej ens sett till sina kära blommor, hviika
hon annars brakade jollra med och smeka.
Läkaren såg bekymrad ut ; ban fruktade ett
återfall och gaf noga akt på henne.
Hon hade länge stått vid fönstret, stirrande ut-
åt hafvet, där vågorna gingo höga med små hvita
toppar, och med en ansträngd min lyssnade hon
till suset, det var, liksom om hon ur detta vår-
brus ville uppfånga de ord, som hon så ifrigt le
tade efter.
Hennes läppar rörde sig långsamt, först ohör-
bart, sedan allt högre och högre. Först salm-
versen, sedan fortsättningen; det arbetade
våldsamt i hennes hjärna, ögonen voro vidgade
och alldeles svarta: »nedstigen till helvetet — till
dödsriket — död — död — död —» rösten blef
att lägre, och därefter ropade hon med ett skri,
som hade hennes själ med ens blifvit löst från
sina fjättrar: »Uppstånden från de döda!» — -
_ — — — — Ett häftigt gråtanfall följde, och
till läkaren, som skyndsamt inkom i rummet, ro-
pade hon — »Jag vill hem, ack, jag vill hem —
låt mig få komma hem!»
Efter detta följde en lång afmattning, men hon
var och förblef klar i sin blick och i sin tanke.
Hon grät stilla, bad endast om att få komma från
dårhuset, och då hennes man infann sig, kastade
hon sig med ett svagt skri af fröjd i hans armar
och smög sig tätt intill hans bröst.
Skälfvande höll han henne omfamnad — det
var ej längre den första omfamningens glöd, men
han kände, att så högt som han nu älskade den-
na honom för andra gången gifna, nu så svaga,
så aftärda varelse, som han höll i sina armar,
så kär hade han aldrig hållit den blomstrande
flickan. — Hans förnämsta omsorg skulle nu bli
att på ett annat sätt än förr sörja för hennes
lycka. Han kände djup frid och tacksamhet fylla
aitt hjärta, då han med henne vid sin sida åter
anträdde hemfärden, ty nu hade han — tyckte
han — aftjänat straffet för sin förra försumlighet,
nu var han åter sig själf.
Han hade återfått sin bustru, men hon var
dock ej densamma som fordom. Hennes af sjuk-
domen försvagade själ återvann endast långsamt
något af sin förra spänstighet; det djupa vemod,
som låg öfver hemmet nu, då den lilla gafvelkam-
maren, där förr barnjoller ljudit och små barn-
fötter trippat omkring, stod så tom och tilläst,
vek ej, trots det, att de båda makarna innerligare
än någonsin slöto sig till hvarandra.
Han ansåg nu som sin första plikt att med
aldrig svikande ömhet vaka öfver hennes trefnad
och lycka; och då han såg, i hvilken grad hen-
nes nyvaknade lust för konst, hvilken hufvudsak-
ligast visade sig i hennes färdighet i att brodera
efter naturen, kom henne att glömma sorgen, lät
han henne ostördt egna sig häråt.
Hennes brist på husliga anlag kom härvid allt
bjärtare fram, och i samma mån som hennes gry-
ende konstnärsnatur utvecklade sig, fingo hus och
hem sitta emellan.
Men ingen af dem lade just märke därtill ; han
var allt för lycklig att se, huru färgen så små-
ningom återkom i hennes bleka kinder, huru hen-
nes skygghet efter sjukdomen allt mera försvann,
ehuru ett visst uttryck af lätt förvirring dock ofta
lade sig öfver hennes ansikte, allt detta gjorde
honom för lycklig, för att han skulle kunna tänka
på, att det kunnat vara annorlunda i hemmet,
och då någon gång ett af de gamla barnaglada
leendena strålade i hennes ögon, som tycktes
nu blifvit ännu djupare och mera tänkande, då
gick han öfveriycklig in i sin mörka kammare,
dit hvarken damduk eller skurborste mera hittade
vägen, och tyckte, att hans hem fått just all den
poesi och glans, han drömt om, då han i forna
dagar, innan hon ännu blifvit hans hustru, tänkte
sig framtiden med henne vid sin sida.
Lugn var hon väl icke, att vara det låg ej i
hennes natur; men det förra famlandet efter nå-
got, som kunde skänka hennes själ en stödje-
punkt, var dock borta ; hon läste ej böner på sitt
förra förvirrade sätt; den kamp om död och upp-
ståndelse, som hennes själ bestått, hade förvand-
lat henne till en i detta hänseende klartänkt
kvinna; men då sorgen efter de små döda dock
ofta hotade att öfvervinna henne, blef detta hen-
nes nya arbete, att på duken insömma blommor-
nas och .bladens fägring, hennes tröst och syssel-
sättning.
Hon visste nu, hvarför skogen, vikens vatten,
åsarnes skuggor förr lockat henne så oemotstånd-
ligt, och fåglar och blommor talade nu tydligt sitt
eget ljufva språk till henne.
Hon letade upp deras gömslen, hon älskade
dem, lärde känna deras lif, inträngde i deras
dolda utveckling, timtals kunde hon sitta under
hagtornshäcken, obekymrad om att dess taggar
stucko henne, eller att regnet kylde henne, orörlig
för att ej skrämma bofinken, som rufvade på äg-
gen i boet; och då fågeln för ett ögonblick flög
upp på grenen och där — en enda liten sekund
•— lade hufvudet på sned och tittade ned på de
små mörkfläckiga äggen för atl genast åter flyga
ned och skänka dem sin kropps värme, då lutade
hon sig försiktigt och med glänsande ögon och
halföppen mun fram för att liksom med alla sin-
nen insupa denna bild af modersglädje och för
alt sedan med sin egen fina uppfattning^ och allt
säkrare blick återgifva detta först på pappe-
ret, sedan i gam och silke framtrolla det på
klädet.
Hennes arbeten ådrogo sig snart en viss rykt-
aarhet. De skilde sig från allt annat broderi om
ej så mycket i utförandet af sömmen, som just
genom det konstnärliga frambringandet af dagrar
och skuggor, genom det ypperliga perspektivet och
de mjuka, upphöjda linierna, som till och med
gåfvo hennes sydda å-taflor, där näckrosorna gun-
gade på vattnet mellan säfven och säfsmygen tit-
tade fram, ett visst företräde framför de »verkliga»
konstnärernas olta mer eller mindre kallt blanka
oljetaflor.
Snart mottog hon beställningar, och till och
med när hennes lilla ljushåriga Ragna kom till
världen, blef detta henne visserligen en ersättning
för de förlorade barnen, hvilkas drag den lilla
dock ej bar, men samma lidelsefulla kärlek, som
hon skänkt den första lilla döda, kunde hon ej
.egna denna.
Hennes hjärta var deladt, och konsten fick ett
allt större och större insteg i hennes intresse.
Och hennes man, han såg det, han såg, att
ännu var hon ej helt hans, ännu kunde han för-
lora henne. Men sin föresats trogen lade han
intet hinder i vägen för hennes konstnärsutveck-
ling; väl blef han allt mera böjd och hvit i håret,
men det uttryck af lugn försakelse och frid, som
hans ansikte bar, förmörkades icke.
En sommar kom en af hufvudstadens mera fram-
stående målare ned till kusten att taga skisser.
Den lilla bukten med dess mörka vatten och dess
höga stränders skiftande dagrar och skuggor var
rik på motiv, och nästan hvarje dag såg man
från den lilia staden hans gula paraply nedstucket
i gräset och uppslaget borta vid fyren ytterst på
den höga åsen bortom prestgården.
Han å sin sida befattade sig ej mycket med
staden eller dess invånare.
Hans intresse var fängsladt ej just så särdeles
starkt af naturen bär, som dock föreföll honom
sällsynt egendomlig; men den vackra fruns mörka
ögon bortskymde för honom allt annat..
Han hade till en början obemärkt gifvit akt på
henne, då hon liggande på knä vid en vildros-
buske tätt intill stengärdsgården, som skilde präs-
tens trädgård från åsen, försiktigt böjde undan
grenarne för att se på gärdsgårdssmygen, som
hoppade bland stenarne.
Han hade hört hennes historia, och när han nu
såg henne där, så ung, så vacker, med det ännu
vemodiga draget kring munnen, men med konst-
närens hela ifver och kärlek för naturen äfven i
dess små detaljer, kände han för henne en mäktig
sympatisk dragning och greps af en liflig önskan
att lära känna henne på nära håll.
Det dröjde ej länge, innan han gjorde sig ärende
in i prestgården.
Hon satt just åter på tröskeln under vinrankan
och ritade på ett pappersblad, som hon lagt på
en bok. Hon var så ifrigt upptagen häraf, att
hon ej märkte hans ankomst, förrän han stod
bredvid henne.
I sin förvåning och häpnad glömde hon att resa
sig, glömde att helsa, glömde, att hennes plikt
som husfru bjöd henne alt höfligt bedja honom
stiga in; hon blef sittande orörlig, liksom för-
trollad af att, vid det hon såg upp, möta den
öppet beundrande blicken ur hans lifliga ögon.
Då log han gladt, liksom medveten om sin makt
öfver henne, böjde sig ned och tog papperet från
henne. Plötsligt allvarlig sade han nästan upp-
rörd: »den som ritat detta, måste kunna mera!
Vill ni visa mig edra teckningar!»
Han öfverraskades af den skönhet, som vid
dessa hans ord utbredde sig öfver hennes ansikte;
förut hade han funnit henne vac.ker, intressant —
nu stod hon där för honom underbar, sällsam;
hennes ögon strålade och läpparne logo, så att
de små hvita tänderna lyste fram. Hon haderest
sig, så att hennes hufvud nästan bekransades af
de gröna löfven; hela hennes varelse var full af
liflighet och ifver. Om hon ville!
»Kom in,» sade hon brådskande, »kom in med,
ni skall få se det alltsammans; jag känner er nog;
— jag har sett på er tafla ibland, då ni gått ifrån
den därborta på åsen —- jag ville så gärna kunna
måla som ni.»
Hon hade talat afbrutet, hastigt, medan hon
utan vidare ceremonier gick före honom in i huset,
in i salen, utan en tanke på att ursäkta sig för
dess mindre ordnade utseende, och med spänd
väntan utbredde hou för honom alla sina ritningar ;
äfven broderierna skulle han se.
(Forts.)
Innehållsförteckning;
Anna Sandström (Uffe); af Hellen Lindgren. (Med por-
trätt.) — Förbi; af Sophie Linge. — En weddingtrip; skiss af
Ebba Lundstedt. Prisbel. vid Muns stora pristäfling. — Jul-
klappar; af Frida N. N. — Ett stort godt; af Laura Filing-
hoff. — Iduns jmklappsbasar. (Forts.) — Fåfänga och hjärt-
löshet. — Ode till kokkonstens lof; af Enia. — Smånotiser
från kvinnovärlden. — Teater och musik. — I en vrå af värl-
den; ber. för Idun af Ceeilias Bååth-Eolmberg. (Forts.)
Förlofnings- oolx vigselringar
ständigt lager hos
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order från landsorten expedieras omgående
"U _ 1 vs A gammalt guld, sllfver och juveler uppköpas kon-
f J.HaiSOa.iltt.5 tant eller tagas 1 utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker Insändas frän landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
