Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 27 november 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 IDUN 1891
klassen och samhällets elända man här brukar
möta, och nu — nu såg man den ena raden
efter den andra af stadens fashionablaste damer
och herrar och framför allt en väldig massa
hvitmössor, den ena bänken efter den andra.
Och många voro försedda med kikare, och alla
anleten buro uttryck af spänd väntan.
Men så var det också ingen mindre än
»öfverste» Lucy Booth, »generalens» dotter, som,
föregången af ryktet om ungdom och skönhet,
i dag skulle träda upp på estraden.
Sakta gå väntans stunder, och man söker
förströ sig, så godt man kan ; af andakten, som
man kunde vänta på en gudstjänstlokal, för-
märkes föga eller intet. Så småningom fylles
estraden af »soldater» och »officerare», de upp-
stämma en sång, och strax därpå inträder den
väntade med sina båda »adjutanter», helsad af
frenetiska amen- och halleluja-rop från sina
trogna och af en dånande trumhvirfvel från
orkestern . . .
Det är militarism i det minsta, amasonen
helsas med trummor och trumpeter, illusionen
är fullständig!
Och nu riktas alla blickar på den unga kvin-
nan där framme på estraden. Och hon möter
dem utan förvåning, utan försagdhet; i åratal
har hon ju dag ut och dag in stått inför skaror,
större än de nu församlade, och sett alla ögon
riktade mot sig . . -
Där går ett sorl af beundran genom försam-
lingen : den bleka unga kvinnan med det in-
sjunkna bröstet, den smärta midjan och det
kolsvarta håret, som jämte bonneten likt en
ram omslutar de regelbundna anletsdragen, har
i ett ögonblick intagit alla.
Och man tjusas också verkligen af denna
eldiga, genomträngande blick, detta lifliga väsen
och dessa fina, regelbundet sköna drag, som
påminna om en madonnas. Men så småningom
försvinner det första öfverväldigande intrycket ;
man frågar sig själf, om dessa vältaliga, behag-
fulla gester icke ibland äro beräknade, och om
detta halft skälmaktiga, halft koketta leende
någonsin gått öfver en madonnas anlete . . .
Men »mötet» begynner. Det är likt alla
andra frälsningsarméns möten, endast med det
undantaget, att den unga flickan här är medel-
punkten, kring hvilken allt rör sig. »Öfverste»
Lucy — likt de världsliga furstarne och furst-
innorna namnes hon endast med förnamnet —
är här drottningen ; hennes minsta vink är lag
för alla de trogna på estraden, hennes minsta
rörelse följes med uppmärksamhet af hundratal
därnere i salen, hvarje hennes ord uppfångas
af lyssnande öron.
Och nu börjar hon tala . . . Såsom tolk
står vid hennes sida »arméns» högste manlige
officer i Sverige. Det är icke så länge sedan
han tillhörde denna samma studentkår, af hvilken
nu så många medlemmar äro samlade där ne-
danför estraden, och nu står han som »öfverste»
på frälsningsarmens röda platform . . . Such
is life!
Men »öfverste» Lucy talar .. . Det ligger
något nervöst och öfveransträngdt öfver hela
hennes1’ uppträdande; hennes stämma är späd,
men blir under föredragets lopp så småningom
starkare, hennes åtbörder röja den vana tala-
rinnan, som känner de retoriska konstgreppen.
Högra handen är i ständig rörelse, än knytes
den halft konvulsiviskt, än höjes pekfingret med
en förmanande gest, och i båda fallen tyckes
egarinnan veta, att den lilla, hvita handen tager
sig förtjusande ut. Och blickarne glida ut
öfver åhörarne, liksom ville de uppsöka hvarje
enskild, och de klara, mörka ögonen stråla af
hänförelse och nästan naiv förtjusning . . .
Miss Lucys föredrag är i förstone af mycket
allmänt innehåll, halft kvasifilosofiskt. Så
småningom hlifva uttrycken mera konkreta,
tonen blir varmare, åtbörderna lifligare, och
åhörarne fattas af denna egendomliga känsla,
som man alltid erfar, dä man hör en kvinna
predika. Den ena berättelsen ur lifvet aflöser
den andra, slutligen stannar hon vid sin moders
dödsbädd. Det är tydligen hennes älsklings-
tema. Stämman blir så vek och uttrycksfull, I
ett djupt vemod lägrar sig öfver de bleka
dragen, leendet på läpparne försvinner för ett
ögonblick. Den späda gestalten lutar sig fram
öfver räcket på estraden, liksom ville hon
hviska åt hvar och en af de närvarande; hon
lägger hela sin själ i orden, då hon berättar
om sin moders sista stunder, om hennes lugna
trosvisshet, och upprepar de ord, som hon dö-
ende hviskade i den vakande dotterns öra:
»Remember the eternity/» — kom ihåg evig-
heten!
Där blir för en stund dödstyst i salen, en
fläkt af allvarlig religiös stämning har gripit
alla. Och lutad öfver balustraden, hänförande
skön i sitt oändliga vemod, upprepar den unga
kvinnan nästan hviskande orden: »Remember
the eternity».
Den allvarliga stämningen varar ett ögon-
blik, men snart är den åter försvunnen. En
sång i danstakt tar vid, och så talar miss Lucy
ånyo. Och nu är det åter i den vanliga stilen,
det förnöjda leendet finns åter på läpparne, den
lilla handen knytes lika kokett som nyss . . .
Och så fortgår det ännu en stund. Slutligen
tröttnar den unga flickan, en af hennes »adju-
tanter» rycker i stället fram, medan hon själf
tydligen utmattad — hon lär vara mycket sjuk-
lig, och resan till Sverige skulle vara en re-
kreationsresa — sjunker ned på en stol och
låter blicken, nu tämligen slö och trött, glida
ut öfver församlingen. Så samlar hon ännu
en gång sina krafter, utbrister i en inspirerad
bön och försvinner.
Och från estraden tillkännagifver den man-
lige »öftersten», att mötet är slut.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
