- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
382

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 27 november 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

382 IDUN 1891
klassen och samhällets elända man här brukar
möta, och nu — nu såg man den ena raden
efter den andra af stadens fashionablaste damer
och herrar och framför allt en väldig massa
hvitmössor, den ena bänken efter den andra.
Och många voro försedda med kikare, och alla
anleten buro uttryck af spänd väntan.
Men så var det också ingen mindre än
»öfverste» Lucy Booth, »generalens» dotter, som,
föregången af ryktet om ungdom och skönhet,
i dag skulle träda upp på estraden.
Sakta gå väntans stunder, och man söker
förströ sig, så godt man kan ; af andakten, som
man kunde vänta på en gudstjänstlokal, för-
märkes föga eller intet. Så småningom fylles
estraden af »soldater» och »officerare», de upp-
stämma en sång, och strax därpå inträder den
väntade med sina båda »adjutanter», helsad af
frenetiska amen- och halleluja-rop från sina
trogna och af en dånande trumhvirfvel från
orkestern . . .
Det är militarism i det minsta, amasonen
helsas med trummor och trumpeter, illusionen
är fullständig!
Och nu riktas alla blickar på den unga kvin-
nan där framme på estraden. Och hon möter
dem utan förvåning, utan försagdhet; i åratal
har hon ju dag ut och dag in stått inför skaror,
större än de nu församlade, och sett alla ögon
riktade mot sig . . -
Där går ett sorl af beundran genom försam-
lingen : den bleka unga kvinnan med det in-
sjunkna bröstet, den smärta midjan och det
kolsvarta håret, som jämte bonneten likt en
ram omslutar de regelbundna anletsdragen, har
i ett ögonblick intagit alla.
Och man tjusas också verkligen af denna
eldiga, genomträngande blick, detta lifliga väsen
och dessa fina, regelbundet sköna drag, som
påminna om en madonnas. Men så småningom
försvinner det första öfverväldigande intrycket ;
man frågar sig själf, om dessa vältaliga, behag-
fulla gester icke ibland äro beräknade, och om
detta halft skälmaktiga, halft koketta leende
någonsin gått öfver en madonnas anlete . . .
Men »mötet» begynner. Det är likt alla
andra frälsningsarméns möten, endast med det
undantaget, att den unga flickan här är medel-
punkten, kring hvilken allt rör sig. »Öfverste»
Lucy — likt de världsliga furstarne och furst-
innorna namnes hon endast med förnamnet —
är här drottningen ; hennes minsta vink är lag
för alla de trogna på estraden, hennes minsta
rörelse följes med uppmärksamhet af hundratal
därnere i salen, hvarje hennes ord uppfångas
af lyssnande öron.
Och nu börjar hon tala . . . Såsom tolk
står vid hennes sida »arméns» högste manlige
officer i Sverige. Det är icke så länge sedan
han tillhörde denna samma studentkår, af hvilken
nu så många medlemmar äro samlade där ne-
danför estraden, och nu står han som »öfverste»
på frälsningsarmens röda platform . . . Such
is life!
Men »öfverste» Lucy talar .. . Det ligger
något nervöst och öfveransträngdt öfver hela
hennes1’ uppträdande; hennes stämma är späd,
men blir under föredragets lopp så småningom
starkare, hennes åtbörder röja den vana tala-
rinnan, som känner de retoriska konstgreppen.
Högra handen är i ständig rörelse, än knytes
den halft konvulsiviskt, än höjes pekfingret med
en förmanande gest, och i båda fallen tyckes
egarinnan veta, att den lilla, hvita handen tager
sig förtjusande ut. Och blickarne glida ut
öfver åhörarne, liksom ville de uppsöka hvarje
enskild, och de klara, mörka ögonen stråla af
hänförelse och nästan naiv förtjusning . . .
Miss Lucys föredrag är i förstone af mycket
allmänt innehåll, halft kvasifilosofiskt. Så
småningom hlifva uttrycken mera konkreta,
tonen blir varmare, åtbörderna lifligare, och
åhörarne fattas af denna egendomliga känsla,
som man alltid erfar, dä man hör en kvinna
predika. Den ena berättelsen ur lifvet aflöser
den andra, slutligen stannar hon vid sin moders
dödsbädd. Det är tydligen hennes älsklings-
tema. Stämman blir så vek och uttrycksfull, I
ett djupt vemod lägrar sig öfver de bleka
dragen, leendet på läpparne försvinner för ett
ögonblick. Den späda gestalten lutar sig fram
öfver räcket på estraden, liksom ville hon
hviska åt hvar och en af de närvarande; hon
lägger hela sin själ i orden, då hon berättar
om sin moders sista stunder, om hennes lugna
trosvisshet, och upprepar de ord, som hon dö-
ende hviskade i den vakande dotterns öra:
»Remember the eternity/» — kom ihåg evig-
heten!
Där blir för en stund dödstyst i salen, en
fläkt af allvarlig religiös stämning har gripit
alla. Och lutad öfver balustraden, hänförande
skön i sitt oändliga vemod, upprepar den unga
kvinnan nästan hviskande orden: »Remember
the eternity».
Den allvarliga stämningen varar ett ögon-
blik, men snart är den åter försvunnen. En
sång i danstakt tar vid, och så talar miss Lucy
ånyo. Och nu är det åter i den vanliga stilen,
det förnöjda leendet finns åter på läpparne, den
lilla handen knytes lika kokett som nyss . . .
Och så fortgår det ännu en stund. Slutligen
tröttnar den unga flickan, en af hennes »adju-
tanter» rycker i stället fram, medan hon själf
tydligen utmattad — hon lär vara mycket sjuk-
lig, och resan till Sverige skulle vara en re-
kreationsresa — sjunker ned på en stol och
låter blicken, nu tämligen slö och trött, glida
ut öfver församlingen. Så samlar hon ännu
en gång sina krafter, utbrister i en inspirerad
bön och försvinner.
Och från estraden tillkännagifver den man-
lige »öftersten», att mötet är slut.
* *

*


Det finnes ögonblick i människolifvet, då man
mer än eljes skulle vilja ega förmågan att pejla
ett människohjärta, skåda ned i dess djupaste
djup och analysera dess skiftande känslor. Och
på sådana ögonblick var denna afton rik.
Hvad rörde sig på djupet af detta intres-
santa, unga kvinnohjärta — det var en fråga,
som ovilkorligen trängde sig på den tänkande
åskådaren? Var det verkligen endast och alle-
nast hänförelsen att verka för kristendomens
heliga sak, som tände glöden i dessa mörka
ögon, som kom hela den späda varelsen att
liksom bäfva af fröjd? Eller var det tjusningen
att se sig firad och uppmärksammad, att vara
allas drottning, som kom detta anlete alt stråla
af sällhet, och som födde detta förnöjda,’ seger-
vissa leende på läpparne? Eller var det icke
snarare båda dessa ytterligheter, den religiösa
entusiasmen och den personliga ärelystnaden,
det heliga nitet och — den kvinliga fåfängan,
som på djupet af detta hjärta kämpade om
herraväldet?
Hvem kunde svara härpå? Lika gåtfull,
som hon föreföll, då hon först visade sig på
estraden, lika gåtfull var hon ännu, då hon vid
mötets slut försvann genom en af sidodörrarna.
Och att fortsätta denna intressanta psy-
kologiska studie gafs intet tillfälle. Redan
morgonen därpå hade hon lemnat den gamla
Fyrisstaden för att nästa afton på någon annan
frälsningsestrad åter tala, le, tjusa, beundras
och väcka samma gåtfulla spörsmål.
Man har brådtom i det nittonde århundradets
sista decennium . . .
* *
#
Och lika gåtfull, som denna unga kvinna tedde
sig, lika gåtfull är också hela denna underliga
»armé», för hvilken hon är en lika högt upp-
satt som typisk representant. I åratal har den,
som skrifter dessa rader, sökt att studera denna
egendomliga andliga rörelse, som onekligen är
en af tidens mäktigaste, och som, ett barn af
en upprörd, nervös, jäktande tid, själf i allo
visar sig såsom ett sådant, och allt fortfarande
ter den sig lika gåtfull, lika dunkel som nå-
gonsin. Å ena sidan allt detta larm och ord-
svammel, alla dessa fantastiska påfund, allt
detta ifriga penningesa.v.lande, all denna ohöljda
humbug — å andra sidan all denna storartade
välgörenhet, all denna förvånande verksamhet
hland samhällets elända, alla dessa oerhörda
uppoffringar och försakelser, all denna glödande
entusiasm . . . Det är sannerligen icke lätt att
afgöra, hvilkendera af dessa båda så vidt skilda
sidor, som är den förherskande, hvilketdera
motivet som förestafvar arméns verksamhet.
Den är lika gåtfull som denna unga kvinna,
som det ena ögonblicket kom själens alla strän-
gar att vibrera af den djupaste religiösa rörelse,
och som det andra ögonblicket sökte vinna sina
åhörare med den yttre skönhetens och tjus-
ningens makt.
Dock ett är visst: med alla sina oarter,
missgrepp och vidrigheter är frälsningsarmén i
dessa dagar bland de protestantiska, ja, bland
alla de kristna folken ett »världens salt».
Det har behöfts och behöfves tyvärr allt fort-
farande frälsningsarmens trummor och trumpeter
för att väcka månget slumrande kyrkosamfund
och dess slumrande målsmän. Och det behöfves
i denna blaserade, skeptiska tid en rörelse, som
— låt vara i karrikatyr — dock visar kristen-
domens oändliga makt, och som håller den
religiösa hänförelsens fana högt.
Och så till slut en sak, som det ej minst
i dessa spalter lämpar sig att påpeka: fräls-
ningsarmén har fäst uppmärksamheten på en
ny »kvinnofråga», utan tvifvel en bland de
viktigaste. Denna armé är den första andliga
rörelse, som i vidsträckt mån användt kvinnan
såsom ordets förkunnare; flertalet af »arméns»
officerare utgöras ju, som bekant, af kvinnor.
Om också detta förhållande med all önsklig
evidens uppvisat sanningen, som ligger på
djupet af det gamla, så förkättrade paulinska
ordet: »Kvinnan tige i församlingen!», har det
å andra sidan lika tydligt visat, hvilken oerhörd
insats kvinnan skulle kunna göra i arbetet för
släktets andliga och sociala lyftande, om hennes
verksamhet leddes in i de rätta hjulspåren.
Det förefaller mig, som om dessa många unga
kvinnor, hvilka fått på sin lott bildningens och
den socialt högre sammhällsställningens alla
företräden, och som ega både tid och förut-
sättningar för en gagnande, välsignelserik verk-
samhet, borde, så ofta de möta ett bland dessa
af frälsningsbonnetens breda brätte skuggade
kvinnoanleten, i stället för att med förakt se
ned på dessa förvillade eller med ett hånlöje
rycka på axlarna, hviska till sig själfva: »Dessa
kvinnor eldas dock al det godas och rättas
seger i världen; hvad gör jag?»
Och sannerligen, toge de den frågan på all-
var, det skulle snart se annorlunda och bättre
ut här i världen.
LAMBERGS Kappaffär
44 Vesterlånggatan44, Stockholm.
Rekommenderar sitt stora och välsorterade lager af moderna Höst- och
Vinter-Dame-Kappor till här pä platsen lägsta pris.
OBS.! Särskildt framhälles^mitt stora sortiment af Silkesplysehkappor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0390.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free