- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
384

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 27 november 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

384 IDUN 1891
hvilket stycke första gången uppfördes i onsdags samt
äfven gifves i dag och om söndag.
I måndags tog fru/S’igrid Arnoldson-Fischhof afsked
af hufvudstaden med ett fjärde uppträdande som
Lakmé. Ät sitt minnesvärda gästspel i vår k. opera
gaf den framstående konstnärinnan en afslutning,
som på det högsta hedrar henne. Hon afstod näm-
ligen sitt betydliga honorar för aftonen till delning
mellan k. operans kör- och balettpersonals enskilda
kassor samt Stockholms provisoriska ångkök.
I tisdags gafs »Trollflöjten», i onsdags »Regemen-
tets dotter», i hvilka båda operor fru Ostberg hade
tillfälle glänsa med sin eminenta sångkonst.
I afton gifves »Faust» och i morgon symfonikon-
sert med uteslutande svenska kompositioner.
Vasateatern har i sitt senaste program, som den
21 dennes hade fyllt den trefliga lilla teatersalongen
med en animerad premiérepubhk, utan tvifvel funnit
en magnet, som länge kommer att draga. »Miss
Helyett», Wallmarks bearbetning af Boucherons och
Audrans treaktsoperett, har den dubbla förtjänsten
af en rätt lustig och underhållande libretto samt en
mer än vanligt — hvad denna genre åtminstone
beträffar — melodiös och behagligt lekande musik.
Lägges så härtill, att Yasateaterns framställning på
de flesta händer präglas af god karaktäristik och godt
lynne, samt att äfven de vokala prestationerna denna
gång gingo bättre än vid de närmast föregående pro-
grammen, är framgången ej svår att förklara.
I titelrollen gjorde fröken Sundqvist sin första en-
tré i ett primadonnaparti på denna scen på ett sätt,
som ger goda löften för framtiden. Spelet var gra-
ciöst, lifligt och väl pointeradt och sångnumren före-
drogos med en visserligen ingalunda betydande röst,
dock med en vårdnad och smått skalkaktig konst-
närlighet, som gjorde ett angenämt intryck och buro
vittne om den utmärkta ledning, under hvilken par-
tiet lär vara instuderadt. Hr Strömberg som den
skenhelige gamle amerikanske presten, miss Helyetts
far, gjorde en mycket lustig typ, utan att denna gång
synnerligen starkt chargera. Hr Varbergs falske
toreador väckte ock munterhet, liksom fru Lindströms
drastiskt »spanska» sennora. Som Manuela, dennas
dotter, fyllde fröken Johnsson med behag sin plats.
Publikens bifall var högeligen lifligt, och enkan-
nerligen hyllades miss Helyett-Sundqvist med all
önskvärd värme samt massor af blommor.
Matinéen till förmån för »Arbetsskolan för lytta
och vanföra», hvilken vi förut omnämnt, gifves om
söndag i Musikaliska akademien, hvarom vi ännu en
gång velat påminna.
Î en vrå af världen.
Berättelse för Idun
af
Cecilia Bååth-Holmberg.
(Forts.)
jSletta var början till en lång följd dagar, de lyck-
Isjf ligaste i hennes lif. Hade de båda senaste åren
Gö varit mörka och sorgetunga, så fann hon nu
ersättning. Hon gjorde sig ej fullt reda för arten
af denna, men då han satt där bredvid henne —
de två allena i den skumma salen, där de grötia
grenarne för fönstren utestängde sol och dager,
— då han satt där, så olik alla andra män, hon
sett, i sin vårdslöst eleganta sommardräkt med
det ljusa, öfver pannan något glesa håret och det
mjuka skägget kring de vackra läpparne och med
de klara ögonen, som hon tyckte sågo rakt igenom
henne, fästa på henne med varm beundran, då
tyckte hon, att andedräkten nästan förgick henne,
och betagen lyssnade hon till hans lifliga skild-
ringar om en värld, full af sol och blå himmel,
af starka färger, glans och skönhet, våra natur-
målares vårliga sydeuropeiska värld, som hon väl
ofta drömt om, men nu såg lefvande upprullad.
Hon tyckte sig se allt, hvad han skildrade, och
hans mjuka milda röst smekte hennes öra, liksom
de toner hon ännu allljämt i skymningsstunderna
framlockade ur sitt piano.
Men detta allt försvann alldeles, hon glömde
nästan bort, att han var där, då hon sedan un-
der hans ledning började arbeta. Dag efter dag
satt hon lutad öfver ritbrädet eller framför stafliet ;
och hon arbetade nästan utan hvila; hon visste
ju, att han snart skulle resa — hon tänkte därpå
utan att så mycket fästa sig vid, att han, han
själf peronligen skulle lemna henne — hon var
helt upptagen af det myckna, som återstod för
henne att lära, och som hon måste hinna med,
innan han for.
Så lät han henne med svartkrita rita sin äldsta
lilla flicka efter ett porträtt. De första dagarne
hade hon gråtit mycket ; det var som om sakna-
den med ens återvann sin styrka. Undanskju-
tande ritbrädet, reste hon sig från sin plats vid
det stora gafvelfönslret i den forna barnkamma-
ren som målaren nu utvalt till arbetsplats åt dem
båda, och gick in till sin man, där han satt i sitt
af tobaksrök fyllda rum.
Gråtande kastade hon sig ned bredvid honom
och omfamnade honom, men han strök henne
blidt öfver det nu åter rika håret och sade henne,
att hon tvärtom skulle glädjas öfver, att hon nu
genom sitt ritstift kunde göra deras döda älskling
liksom lefvande för dem igen.
Och så hade hon börjat sitt arbete, det sista
innan målaren for. Visserligen tviflade hon på
sig själf i början, men allt eftersom hon fick de
dyra dragen klarare fram, växte hennes ifver, hon
tänkte ej längre på, om hon kunde eller ej, tänkte
ej på, att när hon var färdig, skulle han resa;
hennes hand arbetade, hennes ögon glänste, hen-
fies kinder voro röda, hennes mun log emot det
älskade ansiktet på, papperet framför henne, och
målaren iakttog henne med beundran, nästan med
vördnad. Han såg, hur hennes konstnärssjäl ut-
vecklade sig här under hans ledning; han tänkte
på, huru hennes lif skulle bli, då han nu snart
åter reste. Här skulle hon gå, här i detta mörka,
ohyggliga, otrefliga hus, dit solen aldrig trängde,
dit aldrig någon gäst kom, här skulle hennes be
gåfning gå under, hon skulle så småningom för-
slöas och förkväfvas; hon var ej skapad till
hustru åt denne tyste, hvardaglige prest, och hon
var ej egnad att sköta en moders kall.
Hon var ämnad att bli konstnärinna, och ho-
nom hade det blifvit förbehållet att föra henne
ut till hennes rätta bestämmelse,
En obetvinglig längtan att föra henne bort grep
honom, bort från denna instängda vrå af världen,
där ögat ej såg längre än till de skymmande
sandkullarne.
Han drog sakta undan från henne den nu fär-
diga bilden, hvilken hon oupphörligt ville för-
bättra — ej ett penseldrag mera fick hon göra
på den.
Och han höll upp den för henne; ja, det var
hennes lilla vackra flicka, ej sådan fotografien
återgifvit henne, oklar och suddig, utan sådan,
som hon ännu lefde i sin moders hjärta, och när
denna såg de stora mörka barnaögonen — hen-
nes egna ögon — le emot sig från papperet, tyckte
hon själf, att hon för andra gången bragt sitt
barn till världen.
Då kände hon hans andedräkt på sin kind, och
hon hörde hans låga mjuka röst i sitt öra:
»Följ med mig —• här sitter ni och kväfs; här
är mörkt och instängdt och aldrig någon sol —
följ med mig; jag lofvar er rykte och framgång;
om två år är ni konstnärinna!»
Hennes bjärta stannade; med skräck och be-
rusning i de stora ögonen vände hon sig emot
honom; han såg den kamp, hans ord uppväckte,
och lade sin fina hand på hennes.
Det var första gången, han så smekande vid-
rörde henne; hon spratt till, men rörde sig icke;
tankarne stormade på henne, hon kände en olid-
lig ångest och smärta, hvilken liksom koncentre-
rade sig långt inne i hufvudet: hemmet här —
det var ju dock hennes hem; — minnena af de
döda — kärleken till de lefvande — den lilla
ljushåriga blåögda flickan ; hon kände plötsligt en
häftig längtan efter ett trycka sitt barn, sitt enda,
allt för litet älskade i sin famn — och mannen,
den blide, tålige mannen; hon såg honom =gå här
ensam, öfvergifven, han, som så trofast stått hen-
ne bi i hennes svåra nöd och sjukdom — det
band henne här med fasta band, men där borta,
världen, södern — den fria sköna — och — hon
tog ett andetag, som om hon redan kände den
friska luften från det blåa medelhafvet.
Här mörker och skugga, där glansen, framför allt
konsten, detta underland, som skulle öppnas för
henne, som vore hennes — hade han ej lofvat
det, han, målaren, som stod där framför henne,
själf en erkänd konstnär — hon behöfde endast
lägga sin hand i hans — han hade ju redan
tagit den.
Men plötsligt drog hon sin hand till sig —–– -
Tysta sågo de på hvarandra; han rörde sig ej
ur fläcken, hans genomträngande ögon sågo oaf-
vändt in i hennes stora ångestfyllda. Fönstret
stod öppet, syrsorna sjöngo utanför i gräset, och
suset från kyrkogårdens almar hördes dit in; då
blef hon plötsligt blek, glansen i hennes ögon
slocknade, spänningen i hennes drag gaf vika.
Ur suset därute tyckte hon sig i denna afgö-
randets stund höra en hviskning, en röst, en väl-
bekant och kär, och dock under lång tid nästan
halft förgäten, hennes egen stilla moders röst med
det vanliga maningsordet i alla tunga timmar:
»plikten framför allt, mitt barn,» och hon tyckte,
att hennes döda lilla flickas ögon på taflan fram-
för henne fått ett bedjande, nästan förskräckt ut-
tryck, så som hon mindes dem, sista gången hon
såg dem under trädet i skogen, strax innan sjuk-
domen grep dem alla.
»Jag kan inte,» sade hon klanglöst; rösten lät
brusten; och han såg med deltagande och en
känsla af sorg och samvetsagg, hur all den skön-
hetsglans, som glädjen öfver det lyckade arbetet
lagt öfver hennes ansikte, försvann under den
våldsamma inre kampen, sliten som hon var åt
tvänne håll, och hur hon med ens såg många år
äldre ut.
»Besluta er ej så hastigt,» sade han mildt och
nästan i en lugnande ton, »tänk på saken, — ett
ord till mig, när helst ni vill — jag skall aldrig
svika ert förtroende, men mitt löfte till er skall
jag hålla — jag skall förhjälpa er till ett kändt
och äradt namn och föra er själf ut till ett verk-
sammare lif. Tänk på det! Ni har mitt ord!».
Och då hon hvarken svarade eller rörde sig,
räckte han åter ut sin hand.
»Farväl,» sade han sakta och dröjande; men
hon lade ej sin hand i hans ; hon stirrade^ utåt,
bort till kyrkans hvita vägg, och han såg på hen-
nes ögon, att hennes hjärna fixerade en enda
tanke.
»Farväl,» sade hon med samma klanglösa röst
och utan att se efter honom, då han sakta lem-
nade rummet.
(Forts.)
Gösta Berlings saga
af Selma Lagerlöf, 2 delar om tillsammans ungefär
600 sidor och bundna i de nu så moderna mjuka
banden, expedieras under loppet af nästa vecka
till alla dem, som rekvirerat densamma. Bokhan-
delspriset är 6 kronor, men erhålla abonnenter å
Idun det i mer än ett hänseende märkliga arbetet
för 5 kronor, om rekvisitionen insändes direkt till
Iduns Expedition. Arbetet utgifves på Frithiof Hell-
bergs förlag.
På Frithiof Hellbergs förlag utkomma likaledes i
nästa vecka följande arbeten, hvilka alla fa en
synnerligen prydlig utstyrsel, skurna och bundna
som de äro i moderna mjuka band:
Solsken, sagor och berättelser för barn af Ave,
med 8 helsidsteckningar af Jenny Nyström; pris
kartonnerad 3 kr.
Motviid, två noveller af Wilma Lindhé; pris
3 kr.
Midt ibland oss, tvänne teckningar ur lifvet
af Eva Wigström (Ave); pris 2: 25.
Vid aftonlampan, noveller af Ernst Lundquist;
pris 2: 50.
På omvägar, berättelser af Anton Giulio Bar-
rili, öfvers. från italienskan af Ellen Nyblom; pris
1: 75.
Chic, rådgifvare för damer i alla toalettfrågor;
pris 2 kr.
Ofvanstående arbeten finnas som sagdt att inom
loppet af nästa vecka tillgå i alla boklådor i riket.
Frithiof Hellberg,
utgifvare af Idun.
Innehållsförteckning:
Carolina Östberg; af H. G. S. (Med porträtt.) Du ar
mig när; poem af Daniel Fallström. — Fran kvinnans ar-
betsfält; studier från Stockholms horisont af G. Gullberg.
Vin. Kvinnan som undervisare. — Vårt gamla bord; af Ma-
ria Nyström. — Julgranarna; af N. K. S. — Något om tvätt
och tvättanstalter ; af Mathilda Langlet. — På frälsningsestra-
den ; bilder ur nutidslifvet, tecknade för Idun af Wilh. Lund-
ström. 3: Generalens dotter. — Bara en liten huskur af Eli-
sabet Ström. Smånotiser från kvinnovärlden. — Teatero och
musik. — I en vrå af världen ; ber. för Idun af Cecilia Baath-
Holmberg. (Forts.)
F’öx’lofio.lJQ.ss- oob. ’u-igsolringai’
3tändigt lager bos
Juvelarar HALLBERG Stockholm.
Order från landsorten expedieras omgående.
Ferlh.alsban.cL,
gammalt guld, silfver ocb juveler uppköpas bon-
at, w*. »«».«», »»...^) tant eller tagas 1 utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar HALLBERG, Stockholm,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0392.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free