- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
387

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 4 december 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1891 [DUN 387
kanske, om vi funnit möte,
möte i en tro,
du ditt kufvud i mitt sköte
slöte än i ro.
öLpcka, liten vän, på färden,
liten kind, sof godt,
lief vårt öde än i världen
vissna rosor llott!
Birger Mörner,
En kvinnans värld.
»Ved De, hvad et hjem er?»
»Et hjem er der, hvor dejligt rum for fem er,
skont der blandt fiender tykkes trängt for to.
Et hjem er der, hvor alle dine tanker
kan lege frit som born paa faders fang,
hvor ej din rost på hjertedoren banker,
for svaret lyder i beslægtet sang.
Et hjem er der, hvor dine haar kan graane,
og ingen mærker, at du ældes dog,
hvor kære minder dæmrer for at blaane
som aasens rygning blaaner bagom skog.»
(Ibsen.)
Är detta hem för trångt att kallas kvin-
nans värld?
Oändliga vidder öppna sig för kvinnans
lifsgärning, och hvad man brukar kalla »hem-
mets trånga väggar» faller bort, när man
fattar och klargör för sig, hvad hemmet verk-
ligen är —- en värld af kärlek. Må hvarje
kvinna fatta detta i själfva dess innersta be-
tydelse; det finnes nog tyvärr de, som på
frågan: »Ved De hvad et hjem er?» måste
svara: »Det har jag aldrig vetat.» Ty de
hafva aldrig gått till grunden med sig själf-
va i den frågan, de hafva ej redt ut för sig,
hvad ett hem kan blifva till, när kvinnan
gör det till sin värld, när hon sätter in hela
sitt väsen på den lifsgärningen. Däraf så
många misslyckade försök i arbetsmarknaden;
jag talar ej om de kvinnor, som måste ar-
beta för sitt bröd, utan om de, som känna
ett behof af att få något att lefva för,
ett mål för sin verksamhet, men som aldrig
känna någon tillfredsställelse med sig själfva
eller sitt lif, utan i stället en gnagande
känsla af tomhet, innehållslöshet. Kanske
för sent fattar mången, att det fält, hon
sökte, det arbete, hon trängtade efter, var ej
ute bland främmande människor, nej, det låg
bredvid henne, rundt omkring henne, där hon
gick i sitt hem, utan att se; hon ringaktade
den verksamhet, som bjöds henne, såsom icke
nog värdig hennes gåfvor, hennes krafter,
men när hon så ser med klara ögon, så blir
hennes hem till en vid värld, som kräfver
allt, hvad hon äger af mod, kraft, kärlek
och uthållighet.
»Ved De hvad et hjem er?» — Lifvet
vet icke af någon hänsyn, det skonar icke,
det tager med hårda händer på, hvad män-
niskorna skatta högst och dyrast, dess kraf
äro omutliga. Men när dagens brännande,
tärande lif suger mannens kraft, när kampen
blir för tung, när han sviktar, sårad till
blods, vet du då, hvad hemmet kan vara,
vet du då, hvad som är kvinnans gärning?
— Och när dagarne gå och håret hvitnar,
hvar är det de gamla finna ro och kärlek?
Ser du då kvinnans gärning? -— Barnets
själ, hvem skall forma det mjuka vaxet, hvem
skall leda och utveckla? Ser du där kvin-
nans gärning? Är den ringa, säg! Är det
en ringa ting att skapa en värld af kärlek
och lycka för de dina, där de kunna glöm-
ma sorg och synd ?
Må hvarje kvinna, som går ut att söka
sig arbete, fråga sig själf: hvarför? Om ej
yttre omständigheter tvinga, må hon pejla
sin själs djup och se till, att hon ej lemnar
ouppfyllda plikter i sitt hem. Om hon går
ut för att »göra godt», för att vårda sjuka,
trösta bedröfvade, må hon se till, att det ej
i hennes hem finnes de, som längta efter
hennes vård, hennes mjuka hand, hennes var-
ma blick. Att göra andra lyckliga! Det
är en vacker tanke, men börja i ditt hem,
med din fader och moder, kanske du behöf-
ves bäst där; tänk efter, om ej lifvet redan
tagit ifrån dem mångt och mycket, som de
älskat; se till, om där ej finnes bruten kraft
och sjunkande mod. Gå då ej bort, tag det
fårade ansiktet mellan dina händer, se på
det med klara, kärleksfulla ögon, tala mod
och tro i trötta sinnen. Du kan skapa dem
en fristad, en lugn plats midt i det jäktande
lifvet, du kan gifva dem lyckan genom att
låta dem lefva i en värld af kärlek. Är det
ej nog att göra din fader och moder lyckliga ?
Hvad vill du mer?
Tänk så på din bror! Kanske looka ho-
nom just nu falska vänner på afvägar, kan-
ske gripa honom nöjets och njutningens dä-
raoner, se till och fråga dig själf, om det ej
är just du, som kan rädda honom, om ej
just din kärlek kan höja och stärka honom.
Vänd dig icke bort, räck honom handen, lär
honom känna en god och sann kvinna, och
betänk, att du kanske räddar en människas
själ. Är det ej nog för en kvinna att vin-
na en själ för evigheten?
Stanna så ett ögonblick och se till, hvad
kraf på lycka finnes i ditt eget bröst. Men
tag ej miste, lär att känna dig själf. Kväf
aldrig den starka längtan efter kärlek, som
hvilar i hvarje kvinnas bröst, den leder på
rätta vägen. Väl finnes det starka kvinnor
med stora gåfvor, som gå sin egen väg och
bära pannan högt, och världen prisar dem
som stora kvinnor, men äro de väl lyckliga,
hafva de den bästa sortens lycka? Ligger
där kanske ej ett minne på djupet i deras
själ, kanske är det något som är dödt och
borta, finnes det ej ett slag af lycka, som
aldrig blifvit deras?
Nej, det är för starkt rotadt i kvinnans
själ, detta kraf på kärlek, hon kommer aldrig
ifrån det; förr eller senare kommer det ögon-
blick i hennes lif, när hon känner, där fin-
nes lyckan, hvarje kvinnas lycka! Håll där-
för din själ ren och ditt hjärta varmt, och
om så kärleken kommer till dig, tag den
som lifvets största gåfva.
Då öppnar sig kvinnans värld i hela dess
oändlighet. Då blifver ditt hem i ännu högre
mening dina tankars, känslors och handlin-
gars värld. Skall du fylla alla dina plikter
där, då får du sannerligen gifva hela ditt
väsen, då får du verka, utan att tröttas. Men
det är just däri lyckan ligger, en kvinnas
lycka, att få gifva alla sina förmögenheter,
alla sina krafter för den, hon älskar. Hvad
hemmet då kan blifva under ett innerligt
sarnlif, det vet, känner hvarje kvinna i sitt
hjärta, och må hon aldrig döfva den känslan,
då förråder hon sin egen lycka, då stänges
en värld för henne.
Alla I kvinnor, som ej lefven i denna
värld, om I själfva hafven stängt eder ute,
så kommen tillbaka, innan det är för sent,
skåden ned i edra hjärtan, kännen I icke
själfva, att där är den bästa lyckan, att där
få alla edra förmögenheter sin användning,
där blifven I lyckliga genom er verksamhet!
Du, moder, som fostrar dina döttrar, lär
dem känna och älska denna kvinnans värld,
men gör dem också starka nog, att om om-
ständigheterna så fordra, de då må kunna gå
ut från sitt hem med kraft och mod i hjär-
tat, gå ut i världen och lefva ett nyttigt och
lyckligt lif, utan bitterhet, om ej den bästa
lyckan kommer på deras del. Ty ej alla
kvinnor är det beskärdt att välja; tusende
måste taga, hvad nödvändigheten bjuder dem,
och därför måste de göras till starka kvin-
nor. Och stor är kvinnans verkningskrets
ute i lifvet, men lyckligast den kvinna, som
får verka i hemmets värld.
Elena.
Sjukbesök.
Teckning af Fanny Chrysander.
t
et skulle bli en dag helt och hållet eg-
nad åt barmhertighetsverk. Med detta
~ ord betecknade de visserligen icke själfva
sin afsikt, men de kände sig så offervilliga,
så af hjärtat angelägna och manade att upp-
söka och i någon mån lindra nöden och plå-
gorna; att trösta och hugsvala, där sådant
behöfdes, och att inte alls spara sig själfva,
där de på ett eller annat sätt kunde ingripa.
Och de visste äfven, att de icke gingo ef-
ter något ovisst.
De visste, hvar de skulle finna nöd och
sjukdom, sorg och lidande.
Långt uppe i den fattigaste delen af sock-
nen hade några fall af skarlakansfeber före-
kommit, och som det var ferier, kunde fröken
Ros, församlingens skollärarinna, nu besöka
de sjuka barnen utan fruktan att öfverföra
smittan, och fröken Hanna, prestdottern,
följde med henne.
Innan feberpatienterna besöktes, skulle de
dock gå till några andra sjuklingar: gamle
Anders Persson, hvilken låg ensam i sin fat-
tiga stuga med sitt sjuka ben, den stackars
gumman i Backen, som i ett anfall af svin-
del fallit i elden och bränt hufvud och an-
sikte, samt mor Sörman, torparhustrun under
prestgården, som låg i sista stadiet af lungsot.
Och så gingo de båda unga kvinnorna
gladt och frimodigt åstad, kännande sig redan
på förhand uppfyllda af en viss tillfredsstäl-
lelse med sig själfva och med allt, hvad de
skulle komma att uträtta.
Nu voro de inne i Anders Perssons stuga.
De hade redan uppgjort för sig, hvad allt de
skulle bestyra därinne. Gubben låg ju utan
hjälp eller något kvinligt biträde. De skulle
sopa och löfva golfvet, vädra det kvafva, för-
pestade rummet, göra upp eld i spiseln, tvätta,
förbinda och rusta om den sjuke, ordna hans
bädd m. m.
Men golfvet var redan sopadt, och såväl
därpå som i spiseln låg friskt, doftande löf.
Det var riktig midsommarsstämning därinne.
Vid sängen stod en trästol och därpå en
kaka mjukt bröd och en mugg friskt vatten,
och i sängen låg den sjuke, visserligen skäg-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free