Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 4 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 IDUN 1891
gig, men ren i ansiktet och om händerna
och med del långa, grå håret slätkammadt.
Han helsade de inträdande med en visser-
ligen gladt öfverraskad blick, men dock ej
med den ödmjuka, öfverväldigande tacksamhet
strålande därur, som ett par »räddande äng-
lar» kunnat vänta sig.
Då de sedan uttalade sin förundran öfver,
att han hade allt så snyggt och ordentligt
omkring sig, omtalade han, huru beskedligt
mor Grundin, den fattiga enkan, som bodde
en bit därifrån, oombedd kom till honom ett
par gånger om dagen och städade och skötte
om honom. I går hade hon bakat, och där
låg färskt bröd, som hon nyss gifvit ho-
nom ...........»Åh! Människorna va’ så snälla,
så snälla så!» —
»Har någon annan varit till er också?»
»Ja då! Kan fröknarna tänka, att härom
kvällen, när jag låg i min ensamhet, sjuk
å eländig, törstig å hungrig —- mor Grun-
din var ju borta om da’n — så rätt som
de’ va’ öppnades dörr’n, å en fin herre steg
in. Jag kände inte igen’en till börja med,
men till slut såg jag, att de’ va den där
kolportör’n, dom kallar, som brukar hålla mö-
ten i byarne. Allri’ har jag varit å hörfen,
för jag har liksom inte kunna’ me’ så’na där
kolportörer. Men nu steg han in, som sagdt
va’, å jag tänkte för mig själf: nu ska’ väl
här bli ett predikande. Men han kom bara
fram å tog mej i näfven å frågte så vänligt,
hur de’ stod till, å hade mej te’ tala om,
hur jag had’det. A se’n sprang han efter
friskt vatten, så jag fick dricka, mjölk å bröd
gick han å köpte i byn, å äta mej mätt fick
jag — Gud välsigna’nl Så bädda han om
sängen åt mej å lag om på benet, han ref
till och me’ sönder sin egen rena snytnäs-
duk till de’. Å se’n» — fortfor gubben, och
hans röst började darra — »föll han på knä
här vid sängen, å bad för mej, fattiga stac-
kare. Åh! Fröknarna kan allri’ tro, så han
bad, å så han läste . . . Ja-a» — och nu snyf-
tade gubben högljudt — »han, som jag sagt
bara var lat å inte iddes arbeta, han höll sej
inte för god te’ göra de sämsta kvinnfolks-
sysslor för min skull, å han, som jag kallat
högfärdig, låg här på knä på mitt smutsiga
golf å bad Gud för både min kropp å min
själ. Å han har lofvat att komma tebaks å
läsa Guds ord för mej, så de ä, som jag säjer»,
slutade han, under det tårarne rullade ned
i det grå skägget: »människorna ä’ så snälla
allehopa. Si nu bara på fröknarna!»
Hans glada tårade blick var fäst på stolen
vid sängen, där Hanna tyst dukat fram åt-
skilligt af sina medhafda håfvor, och därifrån
blickade han på fröken Ros, som i handen
höll en ny skjorta.
Men de båda fröknarna sågo ut, som om
de nästan blygts att framkomma med sina
håfvor nu. Och det var nog så ock. När
de tänkte på den fattiga, sjukliga enkan, som
utan uppmaning, utan en tanke på ersättning
hvarje dag så omsorgsfullt skötte om den
sjuke och med honom delade sitt knappa
bröd, kände de sig i jämförelse med henne
så innerligt små och obetydliga, och detta de-
ras enda besök föreföll dem nästan själfva
som en humbug . . . Och denne kolportör
sedan! Han som var en främling, en man,
hade för längesedan tyst och anspråkslöst
utfört, hvad de först i dag ämnat göra.
Fröken Ros tog fram sin fickbibel och
frågade sakta: »Får jag också läsa litet
för er?»
»Ja, söta läs!» bad ifrigt gubben, »när
jag ligger så här i ensamheten, läser jag
Fader vår» å syndabekännelsen så tätt jag
hinner, jag mins just ingenting annat, å inte
sir jag läsa, men om fröken ville läsa litet ur
’vangelierna å salmboken för mej, vore hon
riktigt snäll.»
»Fröken» läste och gubben låg tyst, an-
däktigt lyssnande. Och sedan de tagit afsked
och voro ute i förstugan, hörde de honom ännu
därinne ligga och mumla: »Herre Gud, så
snälla menniskorna ä’!»
Utanför den lilla grå kojan i backsluttnin-
gen stod, sysselsatt med att binda kvastar, en
liten krokryggig man, hvars kala, sockertopps-
formiga hjässa sken i solen, då han nu blot-
tade den för de tvänne fröknarna, som nal-
kades. Men han kastade ock på samma
gång en litet skygg, något skelande blick på
deras prydliga, ljusa bomullsklädningar och
stora, bredskyggiga halmhattar. Det var just
intet vanligt främmande, som denna gång kom
till den lille snusige, smutsige Jan Jansson i
Backen.
»Hur står det till med gumman?» ljöd
prestdotterns första fråga?
Jan Jansson lade varsamt ned sin påbör-
jade kvast, strök sig med afvigsidan af han-
den om mun och näsa och svarade liksom
motvilligt:
»De’ ä’ skrabbigt.»
»Hon har ju brännt sig så illa, ha vi hört.»
Därom gaf Jan Jansson intet besked. Han
tyckte bara, i sin säfliga ton, att det värsta
var, att hon inte kunde hjälpa honom med
kvastarne nu.
»Men kära Jan Jansson», utbrast fröken
Ros med illa dold harm, »det får ni väl inte
nu tänka på. I första rummet måste ni
tänka på att sköta om er sjuka hustru.»
»De’ springer så mycket kvinnfolk här om
dar’na å hjälper na, så de’ ska väl snart ha
en öfvergång,» genmälte han helt lugnt. »Å
bara se’n vår Herre låter suggungen lefva å
ha helsan, så ska de’ väl kralla å gå igen.»
Vid denna något oväntade slutledning sågo
de båda fröknarna icke fullt så förvånade ut,
som det skulle tyckas de bort. De visste ju,
att i angränsande församling fall af svinsjuka
förekommit, och att denna sjukdom var fullt
lika fruktad som nånsin koleran, och de visste
också, att Jan Janssons gris utgjorde det
gamla parets enda närvarande glädje och
framtidens bästa hopp, d. v. s. vinterföda.
Emellertid gingo de nu ifrån gubben och
in till hans brända gumma.
Och där satt hon vid sängen, en liten, torr,
mager skepnad, men hvars hufvud tedde sig
som ett enda ofantligt bylte af bara trasor.
Här var det bestämdt nödvändigt att
gripa in.
Med varsamma händer började de veckla
upp den ena trasan efter den andra, trots
gummans alla protester, att det inte behöf-
des, för mor i Uppgården å Myrs Lisa hade
båda varit där. Den ena hade lagt salt på
brännsåren och den andra hade slagit bläck
i dem, och båda delarne skulle vara så bra.
Medan det förskräckliga såret sedan gjor-
des rent och helande salfva och rena omslag
pålades, berättade den lilla gumman, att hon
och Janne varit till sta’n med kvastar och
viskor, att det varit ett rysligt stort lass, och
att Janne efter vanligheten dragit och hon
skjutit på. Tungt hade det gått, eftersom
det regnat såväl dagen förut som på natten.
På torget hade de stått i solhettan till sent
på kvällen ; ej en bit hade de ätit sedan mor-
gonen. Tycker nå’n de skulle ha råd att ta’
sig en kopp kaffe eller ett bröd ! Pengarne skulle
ju sparas att betala grisen med, som köptes
i våras. Aldrig hade hon tyckt, att de fem
fjärdedelsmilen varit så långa och tröttsamma
som på kvällen, när de gingo hem, fast ändå
hade Janne långa stunder dragit henne på
kärran. När de ändtligen voro hemma och
hon gjort eld för att koka potatis, hade det,
som hon stod, börjat gå kring, kring för
henne, och så föll hon framstupa i elden.
En guds lycka var, att Janne i det samma
kommit in med ett ämbar vatten, och att han
hade förstånd att kasta det öfver både henne
och elden.
Inte ett ljud framkalladt af smärtan, ej en
klagan, ej ett bittert ord eller en tår öfver
sitt olycksöde eller öfver sitt fattiga, sträf-
samma lif hördes från den lilla kvinnan.
Hon bara berättade, som om det varit en
annans historia. Och när då hennes åhöra-
rinnor, fulla af medlidande, beklagande frå-
gade, om det dock ej gjorde förfärligt ondt,
svarade hon, icke med tillkämpad resignation
eller med bitterhet, utan med fullkomlig själf-
förgätenhet. »De’ kunde vara detsamma an-
nars, för med mig ä’ det inte så noga, bara
jag kunde hjälpa Janne med kvastarne snart
igen.»
(Slut i nästa n:r.)
Behagets gåfva.
f
uno, gudakonungen Zeus’ maka, som Ho-
merus i sina sånger tilldelar den största
skönhets gåfva, ville icke låta sig nöja
med denna, emedan hon saknade älskvärdhe-
tens underbara trollkraft. Och då hon var
medveten om, att hon utan denna ej hade nå-
gon makt öfver sin herre och herskare, lånade
hon behagets gördel af skönhetens gudinna.
Ger oss ej skalden häri en antydan om, hvari
kvinnans största makt består? —- Den fullän-
dade skönheten kan visserligen hänföra till
entusiastisk beundran, men den innerliga
tjusning, som vinner allas hjärtan, beror ej af
skönheten — den skänkes endast af behaget,
älskvärdheten — en fängslande makt, som in-
gen kan motstå. Att vara älskvärd är ett
högt, ett skönt mål, som mycket eftersträfvas,
en härlig gåfva, som hvarje moder borde kunna
gifva sina barn med på lefnadsstigen — och
huru falska och bakvända äro likväl ej ofta
de medel, som användas till uppnående af ett
dylikt mål! — Grace, mångsidigt vetande, ut-
bildade talanger, lätt, spirituell konversations-
förmåga — allt detta är blott värdelösa ac-
kvisitioner för den, som sträfvar efter älsk-
värdhet, ty det sanna behaget är endast en
återglans af en ren, offervillig själ, af ett väl-
villigt, medlidsamt hjärta, liksom öfver hufvud
grunden till den äkta älskvärdheten ligger i
själfförgätenheten.
Att uppfostra är ingen lätt uppgift, att
kväfva kärleken till det egna jaget redan hos
barnet och att med själföfvervinnelse hindra
egoismens slumrande frön att uppväxa, helst i
de förmögnes kretsar, där hela hushållet ofta
vänder sig kring barnen. För det mesta upp-
bjudes allt för att skämma bort den späda
människotelningen, och så uppväxa mestadels
små tyranner oeh hänsynslösa egoister, hos
hvilka den verkliga älskvärdheten aldrig kan
finnas.
Vi äro långt ifrån att vilja fördöma en öm
vård och kärleksfull tillsyn, tvärtom må myc-
ken trogen och äkta kärlek omge våra älsk-
lingar, men en sådan kärlek, som blir dem
Otto T.jytrl -trail 1 Cl SyL>CllÖrsliailCiOl Hamngatan 14, midt för Kungsträdgården, Allm. Telefon 76 17,
rekommenderar sitt nya välsorterade lager af Sybehör samt artiklar för dam- och. barnbeklädnad.
Order till landsorten expedieras mot postförskott eller järnvägsefterkraf. ”Wi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
