Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 11 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 I DUN 1891
I*********************************************************************************************
Skåda på åkern ett hveteax: tomt det håller sig upprätt;
Fylls det af gyllene korn, böjer det hjässan mot jord.
•J3. V. pESKOW.
^^^W¥W¥W¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥W¥W¥¥¥*W¥¥¥¥¥¥¥¥WW¥¥¥¥W¥¥¥¥¥*¥¥¥¥WW¥WW¥¥¥¥WWW¥¥¥W¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥^W¥¥¥¥¥
fanns mer än en slapp och loj natur, som ön-
skade, att hon måtte lemna dem och samhäl-
let i ro med det gamla eländet; men för alla
dylika önskningar var Line Luplau stendöf.
Hon stiftade snart en allmän hjälpförening,
som ännu verkar till stort gagn för många
fattiga, och hvilken fru L. med sin stora ad-
ministrationsförmåga slutligen fick så organise-
rad, att den omsluter hela staden och nu är
Vardeboarnes skötebarn.
I nämnda landsortsstad började hon äfven
sin verksamhet i kvinnosakens tjänst, dels ge-
nom att själf utlysa möten och hålla föredrag
i ämnet, dels genom att inbjuda andra talare
till staden och omnejden, och snart blef röst-
rättsfrågan för henne den viktigaste punkten i
kvinnofrågan, så att, när föreningen »Dansk
Kvindesamfund» 1889 till regering och riksdag
insände en adress om kommunal rösträtt för
kvinnan, hade fru L. ensam samlat öfver 2,000
underskrifter på adressen.
Som bekant är det så ställdt för danska
statskyrkans prester, att de, liksom andra statens
tjänstemän, åtnjuta pension på ålderdomen.
För 3 à 4 år sedan tog Luplau sitt afsked
samt flyttade in till den danska hufvudstaden,
och det var först där, som hans hustru fick
tillräckligt fält för sin ofantliga arbetsförmåga
och kunde utveckla sina lysande förståndsgåfvor,
sin oböjliga energi i förening med en sällspord
hjärtegodhet.
För fru L. voro alla de medgifvanden, som
så småningom gjordes i den s. k. kvinnosaken,
idel obetydligheter: politisk rösträtt var för
henne det första och det sista i denna fråga,
och de positiva resultaten af hennes sträfvan-
den, för att kvinnan en gång i framtiden måtte
kunna nå detta mål, voro för det första grund-
läggandet af Kvindevalgretsforeningen, hvars
ordförande hon var, ända tills hon af den sjuk-
dom, som ändade hennes lif, tvangs att ned-
lägga denna befattning.
Dessutom satte hon i gång den bekanta
interpellation, som i januari 1890 vid valen
till Folketinget egde rum i Köbenhavns alla
kretsar och äfven ute i provinserna. Det var
första gången i Danmark, som kvinnor upp-
trädde vid ett riksdagsval, men det torde ej ha
fallit någon af de män in att skratta, som då
hörde och sågo fru Luplau uppträda som tala-
rinna.
Men motståndarnes hån och löje hade hon
förut i rikt mått fått smaka, och just om denna
punkt skrifver en af hennes minnestecknare,
som var hennes politiske motståndare:
»Hon har ställt sig fram, dä skrattet var
starkast ; hon visste ofta, att hon var föremålet
för det, men stolt och vacker stod hon och
lät skrattet rulla omkring sig ; det gick henne ej
till hjärtat; hon såg klart, att det måste upp-
höra, och hon önskade gärna att taga sin andel
af opassande hån, som måste ha aflopp.»
Äfven arbetarefrågan omfattade fru L. med
lifligt intresse, och inom helt kort tid satte
hon sig fullständigt in i alla fackföreningarnas
styrelse och i hela den vidsträckta administra-
tionen i den köbenhavnska arbetarerörelsen.
I sin egenskap af styrelseledamot för Kvin-
delig Fremskridtsforening föreslog hon — och
genomdref — att nämnda förening föranstaltade
sällskapliga sammankomsterför kvinnor och män.
För ett pris af 25 öre fingo deltagarne njuta
af god musik, säng och uppläsning af diktverk
o. d. samt — kaffe med bröd.
Dessa sammankomster, hvilka voro afsedda att
närma de olika samhällsklasserna till hvarandra,
vunno stark anklang, och det var på en dylik
sammankomst, som jag lärde känna fru L. »Om
ni ej är rädd för socialdemokraternas lokal i
Römersgade, så möt oss där i afton!» sade
en af medlemmarne i Kvindelig Fremskridts-
forening. »Yi ha julfest därstädes.»
Det mötte en del svårigheter för mig att få
köpa biljett, emedan jag ej var i sällskap med
någon af medlemmarne i föreningen, men slut-
ligen kom någon, som kände mig, och jag slapp
in. Strålande belysning öfver en välklädd,
leende, pratande och kaffedrickande folkmassa
i den stora salen, täta grupper af herrar och
damer (ajälfva sade de »män og kvinder») i
smårummen; fru Luplau, ordföraide, kom direkt
från någon festmiddag, fin, nobel i sätt som i
dräkt och med ett glädjestrålande ansikte.
Efter slutad kaffedrickning besteg hon talar-
stolen och kungjorde programmet för aftonen.
Där fanns ingenting sökt eller uppstyltadt hos
henne; det var helt och hållet den bildade
värdinnan, som i sin egen salong sökte bereda
sina gäster en treflig afton.
Och så följde musik, sång och uppläsning af
idel muntra saker. En lärare uppläste ett
lustspel; efter dess slut kom fru L. bort till
mig. »Det där var ett dåligt val, tyckte ni
väl?» sade hon, och jag medgaf, att hon träffat
min tysta tanke. »Ja, och däri har ni rätt;
det är styggt och dumt att håna och karrikera
något särskildt stånd,» tilläde hon. Och jag
tänker, att den ifrågavarande uppläsaren fick
sig en lektion i det passande och tillbörliga af
henne.
Under dessa sammankomster sörjdes alltid
för, att slutet af aftonen egnades åt lekar och
ringdansar, så ock denna kväll. Inom några
minuter voro alla bänkar och stolar röjda ur
den stora salen, och hela den ofantliga män-
niskoskaran böljade par om par i en liflig
promenadpolonäs.
»Tilltror ni er att leda lekarne?» frågade
ordföranden en låDg ljushårig seminarist, och
han åtog sig detta.
Helt säkert fanns här folk af äfven de nedre
samhällslagren, men en handklappning af denne
yngling stannade eller satte i gång de olika
jullekarne med en sådan precision, som om hela
programmet varit noga inöfvadt, och som om
paren varit tio i stället för några hundra.
»Här finnes en massa af våra socialister,»
sade fru Luplau till mig, »och medlemmarne
af Kvindelig Fremskridtsforening ha med all flit
sökt att sätta sig i förbindelse med just dem
för att få in en ny drifkraft i denna rörelse.»
»Hvilken då?»
tiMänniskokärleken. Nu är det hatet mot
kapitalisterna och mot de bättre lottade i sam-
hället, som leder massan; de mera lyckligt
ställda bland oss kvinnor måste verka, för att
arbetsfrågan kommer in i rätt spår, så att det
hela ej slutar med allas krig mot alla.»
Yi skildes åt i vimlet, jag såg aldrig mera
fru Luplau, men minnet af hennes lifliga, in-
telligenta ansikte och hennes nobla väsen, är
en skatt, som jag vårdar och tager fram, då
antingen kattaktig list, koketteri och smålögner
framställas som det slags kvinlighet, hvilken vi
böra eftersträfva, eller då jag i lifvet möter
dessa kvinnovarelser, hvilka i ord, åthäfvor och
oseder söka härma illa uppfostrade ynglingar
och till hvilket pris som helst söka ådraga sig
uppmärksamhet.
Det är ju en tämligen allmän föreställning,
att de äkta män, hvilkas hustrur syssla med
samfundsangelägenheter,äro djuptbeklagansvärda.
Det kan ej förnekas, att sorgliga exempel kunna
anföras till stöd för sanningen af en dylik före-
ställning; men att det skulle vara en allmän
regel, att de rikast begåfvade kvinnor, hvilka
begagna sina gåfvor till det arbete och den
kallelse, som blifvit dem gifna, skulle vara de
sämsta hustrurna, är ett lika orimligt antagande,
som att alla de män, hvilka verka för det all-
männa bästa, skulle vara de sämsta bland äkta
makar.
Kvinnan har långt mera än mannen, den
mäktiga förmågan att kunna egna sina omsorger
åt mångahanda; hon kan hafva »många järn i
elden», utan att något af dem förstöres, och
det är icke genom att arbeta med allmänna
angelägenheter, som hustrun ödelägger sitt hem-
lif; detta sker blott i de fall, då hon blir af
män — eller kvinnor — bortkollrad, så att
hon, så att säga, går rundt, rundt omkring
sitt eget kära jag, bärande någon samhälls-
fråga eller något problem på en »presenter-
bricka».
Line Luplau var hustru till en prest, och
hon kände tillräckligt till den allmänna meningen
i sitt lilla land för att betänka sig mer än två
gånger, innan hon bröt mot den gällande sed-
vänjan och talade på ett offentligt möte. Mest
bekymrade hon sig för, hvad hennes make skulle
säga om ett dylikt steg och för de olägenheter
som han, presten, skulle få genom detta; och
först när det blifvit henne fullkomligt klart,
att hon följde en verklig kallelse, talade hon
med honom om saken. Hon kände det som
ett rent underverk, då han kärleksfullt och
enkelt svarade henne: »Du får göra, hvad du
känner dig drifven till; jag vill ej lägga hinder
i din väg. Gå du med Gud!»
Fru Luplaus hem vittnade om iakttagandet af
regeln: »Detta skall du göra, men det här
skall du icke underlåta,» och att hon äfven
haft öga för barnets anlag, därom vittnar hennes
dotter, som blef satt i tillfälle att följa sin
kallelse. Maria Luplau är nu en bekant måla-
rinna.
Yid Line Luplaus mycket högtidliga begraf-
ning talade bl. a. hennes efterlemnade make
vid grafven, och detta tal skildras så som det
mest gripande bland alla. »Det var ju också,»
säger en dansk tidning, »hans lifs djupaste
strängar, som måste klinga, och sannt och in-
nerligt talade han om denna storslagna kvinnas
lif i kamp, förtröstansfullt och varmt om det
eviga lifshopp, hvilket hon också hade delat
med honom. Hon hade många egenheter och
fel —» så slöt han sitt tal —• »och om hon
har sårat någon, så ber hon nu genom min
mun: Yar icke ond på mig!»
Ave.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
