Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 11 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 IDUN 1891
religiösa personer ogilla den såsom synonym
med ett världsligt skenväsen. Därmed för-
håller det sig nu så, att allting har sin
vrångbild här i verlden, så oek denna egen-
skap. Att vara charmant, att i viss mån
spela och uppträda som den älskvärda eller
att »göra i behagsamhet», om uttrycket till-
lätes, är mycket dåligt. Hvar ligger då skill-
naden? Saken är så luftig, att den undflyr
ens försök att fånga den i ord, men »det
känns i luften», då artigheten är förställning.
Man hör ej orden vibrera af verkligt erfaren
känsla, man får ett intryck af obehag. Denna
vrångbild må vi starkt motsätta oss!
En engelsk naturforskare har sagt, att det
naturligaste vore, att den ena människan åte
upp den andra, och, sorgligt nog, tyckes un-
derstundom vår kultur, figurligt taladt, gå i
den riktningen. Det gäller att själf komma
fram, medels armbågarna eller fotterna. Att
man, för att vinna detta mål, skuffar, för-
trampar, sårar och förolämpar medvandrare
på jordlifvets stråt, det frågar man ej efter.
Blott man själf kommer fram, fram till rike-
dom, fram till makt!
Huru i strid med denna moderna vishet,
men på samma gång huru höga ocb gudom-
liga lyda då ej de behjärtansvärda ord, vi
finna i den heliga urkund, som har ett inlägg
i nästan alla lifvets frågor. Ilvar och en fö-
rekomme den- andre med inbördes heder! Den
sanna höfligheten och artigheten äro något
till sitt väsen sedligt, ty de innebära ett
öfvervinnande af själfviskheten till förmån för
andra; de äro långt mera än den yttre fer-
nissa, vi nyss påpekade; lika visst som det
insinuanta väsendet är af ondo, äro de ut-
strålningen af inre dygder, som heta godhet
och takt, ja, rent ut sagdt, af den kristliga
kärleken. De må därför ingalunda förbises,
ringaktas eller förkättras!
Artigheten fordrar, att man ej säger eller
gör något, som är obehagligt för nästan, att
man ej afsiktligt låter henne känna den möj-
liga egna öfverlägsenheten, utan fastmer visar
henne det mått af heder, som tillkommer
henne, utan att det på något sätt får slå öf-
ver och likna ett hån. Artigheten skall före-
stafvas af välviljans, aktningens och blygsam-
hetens goda ande, och ju mer den förenar
sig med uppriktighet, skola dess gamla bud
icke upplossas, men utvidgas och förnyas un-
der friare former. Sann noblesse och god
uppfostran kännetecknas af ett vördnadsfullt
bemötande af föräldrar, lärare och kyrkans
tjänare, på grund af hvad de representera;
af en vänlig uppmärksamhet mot gamla,
bräckliga och förbisedda, sådana hvilkas lycka
är i nedan; af hjärtlighet utan nedlåtenhet mot
dem, som bero af oss; af ett vänligt tilltal
af en körsven eller en handtverkare, af att
man undviker att vidröra något för den andre
ömtåligt ämne och i stället för på tal det,
som är honom angenämt o. s. v. På nu
nämnda stycken hafva vi att rikta vår upp-
märksamhet, och särskildt åligger det föräl-
drar och uppfostrare att visa barnen och ung-
domen på dem, ty det släkte, som nu växer
upp, tyckes, i stort sedt, verkligen visa en be-
klaglig tendens till ett kärft, pietetslöst och
själfviskt sätt att vara. Man borde säga de
unga, att det är simpelt att vara oartig. Den
kvicka madame Staël har på något ställe ytt-
rat: Il n’y a d’impolies comme les servantes
parveunes et les’ filles de duchesses descen-
dues.
Han I sett denna pösande fru, som gift
sig till penningar och från intet blifvit »hög».
Flyr man ej, om man kan, ur salongen, när
hon inträder där, för att slippa höra hennes
nedlåtande beklagande af någon motgång, som
träffat en, eller hennes skrytsamma omnäm-
nande af hennes egna utmärkta förhållanden,
hvarvid man tycker sina egna krympa till-
samman till noll och intet värde. Den fina
takten finnes ej till för henne. Och den unge
eleganten, som ser så prydlig ut, då han pro-
menar i »östra alléen» mellan klockan 2—4,
men tillåter sig ett oborstadt uppförande mot
kvinnorna i hemmet, talar om »käringar» och
gnatar öfver maten ! Och flickan där, som
sitter, när hennes mor går och tjänar! Fö-
rete ej dessa det simpla väsen, som vi ville
hafva bort?
Fransmännen hafva ett ofta missbrukadt
ordspråk, som säger, att för att blifva älskad
måste man vara älskvärd. Detta kan visser-
ligen tolkas som ett slags beräkning, att man
bör göra det goda för att själf draga nytta
däraf. En sådan beräknad artighet har för-
lorat allt värde. Så behöfva vi emellertid
ej tyda orden. Den sanning, vi vilja draga
ur dem, är den, att som en förutsättning för
att vi skola komma i åtnjutande af den äd-
laste af jordens håfvor, den rest af vårt gu-
domliga ursprung, som heter kärlek, måste
vi göra oss värda densamma. Takt och grann-
lagenhet äro de egenskaper, hvilka det till-
kommer oss som en plikt att söka förvärlva.
Lyckas vi däri, skola vi så småningom tränga
igenom och vinna sann och tacksam tillgif-
venhet, och då skall det goda, vi utsått,
komma igen i välsignelse öfver oss själfva.
Ett faktum är, att den taktlöse och ohöflige
aldrig vinner verkliga vänner, om än en stor
skara, som tros vara det, tränges kring hans
bord för att njuta af hans goda.
En bild, lånad från ett besök i museet vid
Sèvres, föresväfvar oss i detta ögonblick. Före
franska revolutionen framte porslinspjäserna
behagliga, lätta, ljusa, men understundom nå-
got frivola målningar. Kom så revolutions-
tiden med dystra färger och tunga bilder,
därpå Napoleons envàldsæra med sin torra,
geometriska stämpel på smaken. Därur har
sedan konsten sträfvat att framgå renad och
förädlad.
Denna bild har sin tillämpning på vårt
ämne.
I likhet med Ludvig XVI:s Frankrike ut-
märkte sig Gustaf III Sverige för lättsinne
och ytlighet, hvilka fel till viss grad skämde
bort det fina umgängesvett, för hvilket den
tiden förvärfvat rykte; men man borde haft
rätt att vänta, att detta skulle framgått re-
nadt, förädladt och allvarligare ur de hemsö-
kelser, snm drabbade äfven oss svenskar, »se’n
Gustafs sol gått ned i blod». Huru denna
artighet än var till sin verkliga halt, hade
den till sin bättre del bort få lefva kvar ibland
oss! Fransmännen måtte på intet vis kunna
anses arriererade, därför att den nu omordade
egenskapen ingär, kan man nästan säga, som
ett grundelement i deras nationalkaraktär;
kanske just den utgör det folkets hemliga
tjusningskraft.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
