Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 18 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 403
Blott i sällsynta fall finna v^häri ett skenbart
undantag. Jag säger skenbart, ty lag är öfver-
tygad om, att hvarje normal moder i. grund
och botten älskar sitt barn. Ja, ofta äisfcar-
hon det för mycket, och livad som gäller om
all kärlek, gäller i första rummet om moders-
kärleken — nämligen att den gör blind.
»Ar han inte söt? — Är han inte förtju-
sande? — Har du någonsin sett ett vackrare
barn?» frågar den unga modern och räcker
med ett af lycka strålande leende fram sin
förstfödde mot sin väninna. Men förtjusande
eller vacker är inte alls den lille, som ligger
där på spetskudden med det rynkiga lilla an-
siktet, de hopknipta små ögonen och det kala
hufvudet, så vida man ej finner något förtju-
sande i dess hjälplöshet och litenhet, som all-
tid har något rörande och tilldragande. Men
modern finner i alla fall sitt barn förtjusande
och alldeles olikt alla andra. Och hennes
högljudda eller tysta beundran för den lille
skrikhalsen gör ju tills vidare ingen skada.
Men barnet blir större. Det utvecklar sig
som alla andra barn, endast i moderns ögon
är det något helt annat, mycket klokare och
älskligare än alla hon förut sett. — »Han är
så märkvärdigt förståndig för sin ålder!» —•
»Han utvecklar sig mycket fortare än andra
barn !» — » Se, hur han redan förstår sätta de
små fotterna!» — »Har du någonsin sett nå-
gon så klar panna, tro mig, han förstår redan
allt!» — Och barnet börjar med tiden verk-
ligen förstå, det är ingen baby längre, det kan
springa och prata och börjar tänka själft. Mo-
dern är liksom förut förtjust öfver hvarje o:d
från den lilles mun, och endast alltför snart
märker han det och tycker det är roligt att
behaga henne. Den lille i sin nya söndagskolt
figurerar redan gärna framför spegeln och hör
gärna, att man talar om honom, ja, han blir
snart bråkig eller näsvis, om man ej ger akt
till honom. Nu borde uppfostran börja, men
ofta börjar den icke, åtminstone ej från mo-
derns sida. Hon finner, liksom förut, allt hvad
barnet talar och gör utmärkt och vill ej tro
och förstå, att hennes barn äfven kan vara
vanartigt och uppföra sig illa.
Tjänstflickan, som beklagar sig öfver barnet,
blir afsnäst med: »Du begriper dig bara inte
på att behandla honom.» — Och senare går
det icke stort bättre med uppfostrare och lä-
rare, d. v. s. om barnet har svårt att lära
och gör det ogärna, så få dessa — ofta så
att barnet hör det — uppbära hela skulden
därför. »De ge sig icke nog möda,» — »de
förstå icke att taga den lille rätt,» — »de
föredra andra» — o. s. v. För hvarje aga
han får i skolan, beklagas han af modern.
Hos henne finner han alltid undseende och
skydd. Till och med om han senare begår
riktigt elaka «pojkstreck, om han börjar slags-
mål och tillfogar andra verklig skada, hyser
hon medlidande med honom och döljer hans
dåliga uppförande eller rent af elakhet så myc-
ket som möjligt under moderskärlekens vida
mantel.
Ja, denna mantel är stor, mjuk och varm,
och lycklig den, som ännu kan få skydd un-
der densamma, om det ute i världen stundom blir
honom för kallt! Men olycklig den, som gör
den till täckmantel för sina fel och dårskaper!
— Inför världens ögon och det egna samvetet
skyddar den ingen. Världen utskrattar, hånar
och föraktar med rätta morsgrisen och skakar
på hufvudet åt den blinda moderskärleken.
»Hur kan hon ensam vara så blind och ieke
se sin sons fel, icke tro, att hon uppfostrat en
odåga!» Denna anmärknig har jag redan ofta
hört och vidare af de välmenande, förståndiga:
»Om modern endast haft ögonen öppna för sin
sons onda anlag, skulle hon kanske ha kunnat
kväft mycket i dess frö och därigenom bespa-
rat sig själf, honom och andra många lidan-
den.^ — En människa, som aldrig lärt sig
själfbeherskning, kan göra många människor
olyckliga. En moder, som fått ett barn att
uppfostra, .borde väl betänka, att hon därmed
kan bereda mångas lycka eller olycka. Hon
får ej låta sig förblindas af sin öfverdrifna
moderskärlek, utan hålla ögonen öppna äfven
för sin älsklings fel. Äfven ett barn med de
allra bästa förutsättningar och anlag kan genom
för mycken beundrande kärlek bli egenkärt,
inbilskt, högmodigt och pockande och därige-
nom ej behagligt för någon.
Men om det nu en gång för alla är svårt
för en mor att med egna ögon se sitt barns
svagheter, så vill jag råda henne att tro andra.
— I främmande personers ögon skall hon all-
deles visst då och då läsa ett ogillande ; eller
framför allt bör hon tro sin man, och om han
förnuftigt kommer och straffar barnet, åtmin-
stone ej i barnets närvaro urskulda det eller
taga dess försvar. Eadern är i allmänhet ej
så blind för sitt barns fel som modern. Slut-
ligen har ju barnet äfven i de flesta fall lä-
rare, af hvilka hon kan få höra sanningen,
om hon uppriktigt önskar det, i stället för att
i en sådan sanning se en förolämpning mot
sig själf. Tyvärr finns det många mödrar, som
tänka så, och många begagna sig äfven af denna
svaghet för att säga något vackert om barnet,
då de vilja vinna modern. Jag önskar just
uppriktigt, att hvarje moder kunde veta, hvad
hennes utomordentligt älskvärda vänner tänka
inom sig själfva, under det de ställa sig in
hos henne med smickrande ord om hennes
älskling.
»Det är då odrägligt, att man aldrig kan fä
höra talas om annat än honom!» —- beklagar
sig den ene — »de äro lika alla andra barn,
men man måste förätås göra sig angenäm för
modern» — säger en annan — eller rent af:
»de äro rakt inte söta och till på köpet rätt
illa uppfostrade.» — Jag har ofta hört dylika
och ännu skarpare yttranden efter ett besök
hos en öfverdrifvet öm moder. Enligt min
erfarenhet borde en moder med missnöje be-
trakta hvar och eD, som midt i ansiktet säger
henne något smickrande om hennes barn, och
om någon gör det i barnets närvaro, bör hon
helst undvika denna person.
Moderskärleken är helt visst den största och
bästa egodel, emedan den kommer alla till del,
emedan den omsluter alla — äfven de fatti-
gaste, de eländigaste, de fulaste, krymplingarne
såväl till kropp och själ — äfven de djupt
fallna. Det är dess plikt, dess lycka, och det
är just detta, som ställer den högre än all
annan jordisk kärlek. Men med denna känsla
låter sig mycket väl förenas, att modern, så
länge barnet står under hennes inflytande, gör
allt för att uppfostra det till en frisk, duktig
och nyttig människa, ty därigenom befordrar
hon kanske många personers lycka och fram-
för allt sitt eget barns. »Den, som är lyck-
lig, är äfven god,» säger en författare, och en
annan skrifver omvändt: »Den gode är äfven
lycklig.-» Ja, emedan den gode är lyckligare
och belåtnare äfven i torftiga förhållanden, äf-
ven kämpande med allehanda vedervärdigheter,
som ju ingen undgår.
Uppfostra därför ditt barn med aldrig trött-
nande omsorg. Yar icke blind för dess sken-
bara små svagheter och fel, ty af fröet blir
ett träd; var klarseende för dess särskilda be-
gäfning och alla goda anlag, väck och utbilda
dem dagligen alltmera genom sergfällig vård.
Glöm icke, att ju större dess begåfning är,
desto större blir äfven din uppgift. Egna de
dina gärna din bästa tid, dina bästa krafter.
Lyckas du ändå ej, eller om rent af oöfver-
vinneliga hinder uppresa sig mot dig, skall
likväl en belöning återstå dig i ditt barns kär-
lek, hvilket, hur vanlottadt det för öfrigt kän-
ner sig i världen, likväl alltid tröstadt skall
säga och tänka: »Min moder älskar mig dock.»
Ja, kärlek, beståndande kärlek, som blott
tänker på det älskade barnets väl, det är en
moders rätt och plikt, det är en moders lycka.
Från Finland.
Minnen och intryck
tecknade för Idun af Vilh. Lundström.
2.
Drömmerskan vid Wesijärvi.
S
et båtar till intet att för den, som icke
sett en tavastländsk insjö i sjunkande
julisols trolska skimmer, söka beskrifva denna
tafla, hvars underbara, tjusande skönhet i alla
fall icke låter sig beskrifvas. Och den, som en
gång skådat densamma, han behöfver ingen bo-
skrifning för att bibehålla dess drag i minnet
— han glömmer dem aldrig.
Står man på Kangasalas »Kejsarås» och
skådar ut öfver landskapet, som likt en karta
ligger utbredt djupt under åskådaren, med alla
sina fjärdar, holmar och uddar, fästes blicken
oemotståndligt vid Wesijärvis leende stränder
och otaliga öar. Dit flyger också i kulen vin-
terdag hänryckt min tanke, och medan snön
därute faller i täta flockar, låt oss sitta ned
kring flammande brasa och lyssna till en saga
ur lifvet, en saga som jag första gången hörde
af en finsk väninna en sådan där underbar juli-
kväll på Wesijärvis strand.
Öfver en af dessa härliga skogsåsar, pä
hvilka Tavastland är så rikt, hade vi en afton
företagit en promenad. I den vackra villan
på höjden, där vi såsom gäster hade samman-
träffat, väntade man oss icke ännu med supén,
och då vi just befunno oss på en af dessa
många smala uddar, som skjuta ut i Wesijärvi,
beslöto vi att slå oss ned på stranden och en
stund njuta af det tjusande natursceneriet,
medan solen långt i nordvest sjönk mot hori-
sonten och med sitt skimmer förgyllde Wesijärvis
glittrande vågor och Kangasalas mörka, skogiga
åsar i fjärran.
Min följeslagerska var en smärt, ljuslett flicka
på ett par och tjugu år med dessa egendomliga,
vemodiga anletsdrag, som man så ofta möter
hos finska kvinnor. Vi hade ej länge varit be-
kanta, förrän vi blifvit förtroliga vänner —•
vi visste knappt själfva, huru eller hvarför. . .
Aldrig förrän under min vistelse i finska byg-
der hade jag lärt mig förstå den fulla innebör-
den i den finska skaldens ord:
»Har du på lifvets stigar märkt nå’n gång
Ibland de tusende, du där sett vandra,
Hur af en okänd makt, ett inre tvång,
En människa kan dragas till den andra?
Man ser ett anlete, en röst man hör
Och fängslas, glades, vet ej själf hvarför.»
Men då jag nu satt där i julikvällen på den
tavastländska insjöns strand och betraktade min
finska väninnas karaktäristiska drag, då blef det
med ens klart för mig, hvari gåtans lösning
bestod: det var Finland, det ljufva, vemodiga
Finland med alla dess blåa sjöar och mörka
skogar, all dess trohet och all dess sorg, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
