Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 411
Betlehemsstjärnari.
(yrast bland julens alla minnen,
hvilka åt de kulna midvinter-
dagarne förläna ett så egendom-
ligt skimmer af ljus, frid och
värme, strålar med underbar, stilla
glansjulens eller Betlehems stjärna,
hon, som en gång lyste österns sö-
kande vise vägen till krubban. Hvar
man skall .finna henne, denna strålande
stjärna, som genombryter nattens mörker
och lotsar tidens sökande öfver världs-
^ hafvets bränningar och skär fram till
Guds himmel, har i alla tider utgjort
den stora, öfver allt annat viktiga frå-
gan. Förgäfves söker du henne genom
tubens fjärrglas eller från observatoriets
höjder. Men barnet finner henne från
sin fromma moders knä. Sjömannen finner
henne stundom, där han bland yrande vågor
och vilda brottsjöar plöjer aflägsna farvatten,
finner henne, när han i den heliga natten
knäpper bedjande händer samman för sig och
sina kära. Och dessa, som nu från den
ensliga hyddan på stranden kasta spanande och
längtande blickar utåt de skummande vågor, de
finna den stjärnan, som leder den vilsne rätt,
hon, om hvilken julevangeliet förkunnar: »och
si, stjärnan gick före dem», och som nu ensam
i den heliga nattens stillhet är det tysta vittnet
till tvänne befryndade själars möte i förenad
bön, hopp och längtan.
Och hvad budskap bringar hon, denna hög-
tidens minnesrika stjärna? Hon visar framåt
till ett stilla fadershus med många boningar,
strålande af ljus och kärlek, af frid och försoning.
Hon för oss till minnes en barndomsvän, aom
för hvarje gång han kommer, kommer lika kär,
lika efterlängtad, lika rik på ljus och tröst.
Ja, en barndomsvän, en vän från lifvets skära-
ste vårdagar, då man på sin moders knä fick
sin första lektion i himmelens astronomi, så
full af värmande kärlek och helig poesi. Huru
tysta och undrande blefvo ej de stojande små,
när de från kärleksfulla läppar fingo höra om
Guds storhet och majestät, hans makt och
hans kärlek såsom texten till den lefvande
illustration, det hänförande skådespel, som
bakom den upprullade gardinen så färgrikt
mötte dem från den stjärnklara natthimmelen.
Det låga barnkammarfönstret öppnade för den
häpna barnablicken utsikten till underbara,
oändliga rymder. Och i denna stämning, hur
fängslande klingade ej för det oförvillade barna-
sinnet det sköna jnlevangeliet om änglarces
korus, ljusglansen från öster, herdarnes förfäran
och Betlehems »gängande» stjärna. Hur härlig
tedde sig ej hans boning, som från så många
tusen och åter tusen fönster återstrålade him-
melens höga under. Den nordiska vinternatten
med dess höga stjärnetält, utspändt öfver det
dunkelhvita snötäcket, framkallade så mången
undersam fråga öfver barnsliga läppar:
»Blinka, lilla stjärna där,
Hur jag undrar, hvar du är.»
Undrar, hvar bland de många tusen andra
hon är att söka, denna stjärna, som tänder
hoppets ljus i tviflarens själ, som kommer den
härdade, i tusen strider pröfvade mannen att
värmas af vekare och mildare känslor. Undrar
med liten pilt i »ödemarkens jul», hvar Jesu
stjärna månde vara, detta rena ljus från ofvan,
som stämmer själfva ödemarkens ulf till mildhet
och skonsamhet samt tinar upp egoistens frusna
hjärta och gör honom ödmjuk och barmhärtig.
Och dock, du hade redan funnit henne, där
du som barn »med hjärtat varmt och ögat ljust»
fröjdade dig åt julens under och hoppfullt blickade
framåt mot kommande dagar, trygg under in-
flytandet af den lyckliga stjärna eller snarare
de goda änglar, som vakade öfver din bardoms
dagar. Det låg någonting så sublimt i denna
barnsliga tro på omedelbar förbindelse med det
öfverjordiska.
Men liten blef stor, och barndomens år för
svunno. Föräldrahemmet var snart ett svunnet
eden, som mer och mer tonade bort i blånande
fjärran. Jul kom och jul gick, för hvarje
gång förande med sig fånget fullt af ljusa,
värmande minnen, minnen, i’hvilkas krets du
förr bad din barnabön och drömde din barn-
doms fagra vårdrömmar. Stjärnorna lyste lika
klart som förr ned på din stig. Men samma
härlighet strålade ej längre fram genom dessa
tindrande stjärnefönster. De lyste nu kallt, så
kallt; de voro ej mer de kärleksfulla ögon,
hvarmed Gud såg ned till sitt barn. Lilla
Fannys ord i sången:
»Lilla Fanny såg så glad
Uppåt stjärnorna och sad:
Med hvad många ögon ser
Gud på Farlny ner.»
— de orden värmde ej längre ditt hjärta.
Hvarför? Jo, Betlehems stjärna hade slocknat
för dig och mörker inträdt. Och i detta mör-
ker hade en härjande frostnatt farit fram öfver
din oskulds skära rosengård och kommit dess
knoppar att förfrysa och dö för otrons och
hånets iskalla omfamning. Din jul var borta,
och dess stora fröjdeämne mäktade ej längre
göra ditt hjärta rikare, varmare, gladare.
Ar hade farit fram af vexlande sorger och
fröjder. Det var jul igen, och du befann dig
åter i det kära hemmet. Allt var sig där så
likt, som om det varit i går, du lemnat det.
Endast de gamla käras anleten hade förändrats
och under ljusnande lockar allt mer förklarats
till en andlig genomskinlighet, som bådade
skördeanden. Eljes allt som förr. De små
sparfvarne hoppade gladt omkring på de, hög-
tiden till ära, för dem utsatta julkärfvarne.
Julaftonens helgsmålsriogning ljöd så högtidligt
öfver den stilla, landtliga bygden, ljöd som en
fridshelsning från forna lyckligare tider. Den
heliga aftonen sjönk ned så tyst och stilla öfver
det åldriga fromma hemmet. En stämning af
högtid var lägrad öfver allt i hvarje vrå af
huset. Allt hviskade: god jul, fridfull jul;
endast ditt hjärta kände sig därunder allt mera
fattigt, tomt och kallt.
Så till sist öppnades den gamla boken, och
nu ljödo från andäktiga läppar de heliga orden.
Hvilka minnen vaknade ej nu i din själ. Betle-
hem, herdarne, barnet i krubban, den ljusnande
natten öfver österland, ja, öfver hela världen —
allt detta, som fordom gaf lif och färg åt din
jul, trädde åter fram i hela sin rika fägring,
såsom när du hörde det för första gången, i
samma hem, från samma läppar. Du vaknade
liksom från en dröm, en mångårig sömn i
fridlöshet och fattigdom och kände dig åter
rik som barn i hemmet. Julfriden, sabbats-
stämningen därinne, de minnesrika orden ur
julevangeliet, allt göt sig som stilla, milda,
varma droppar öfver ditt frusna sinne.
Du var åter i detta kära hem, där minnenas
röst hördes öfverallt hviska om forna lyckliga
dagar. Allt var tyst och stilla, så tyst och
tillika sä högtidligt stämningsfullt det kan vara
en vinternatt i norden, då
»tusen, tusen stjärnor glimma
på den mörkblå himlens grund.»
I ett nu genomlefde du det flydda. Du
tyckte dig åter vara ett litet barn på din
moders knä, som undrande sporde, »hvar Jesu
stjärna månd’ vara», hon som skänker frid åt
oroliga hjärtan och lyser oss vägen. Då bru-
sade som ett svar fram en stjärnesång, en
sferernas harmoni, ett högstämdt »gloria in
excelsis» under de höga hvalfven. Du började
förstå stjärnornas språk, du började ana, att de
voro Herrens ljus, alla dessa som brunno i
himmelens höga salar, och att hvar och en af
dem i viss mening var en Betlehems stjärna,
tänd att lysa oss fram till kärlekens källa.
Yar det en dröm, allt detta? Kanske, men
då en ljuf dröm med ett ljuft uppvaknande till
en glimmande julmorgon. Härligt strålade temp-
let där borta med stilla värmande sken öfver
den snöhöljda bygden. Ännu härligare strålade
det tempel däruppe, som ej af människohand
vardt bygdt. Och båda lyste de i den tidiga
ottan till den ende eviges ära.
K. A. Hagström.
%
Tant Lovas juldag.
Af Elin Ämecn.
2J Mvd teckningar af Axel Sjöberg.
K’et tjänar till ingenting att förneka,
att tant Lova hörde till den klass
af dessa traditionella »gamla mam-
seller», hvilka visserligen numera
hålla på att försvinna, sedan kvin-
nofrågan haft det lyckliga resultatet att på
olika områden, förut förbjuden mark, finna
verksamhetsfält för ogifta kvinnor, men hvilka
vi dock alla eller de flesta af oss känna
igen från såväl verkligheten som skildringar
i tryck.
Tant Lova själf hade uppfostrats i ett
gammaldags, förmöget hem i den högre äm-
betsmannaklassen. Hon hade flitigt hållits
till nålen, och åtskilliga kuddar, dukar m. m.
af urblekt silke och svartnadt guld, broderadt
på sidentyg, vittnade ännu i hennes hem om
den stora färdighet hon i konstsömnad upp-
nått i sin ungdom. Hon hade äfven fått
den bästa uppfostran, som den tiden bestods
en ung dam, talade franska och hade spelat
klaver. Hon hade till och med som helt ung
farit i täckt kalesch genom halfva mellersta
Europa, i sällskap med far, mor, kammarjung-
fru och betjänt.
Tant Lova såg den tid, under hvilken hon
från barn blifvit ungmö och från ungmö mo-
gen kvinna, i ett idealiskt skimmer, då allt
var väl beställdt. Den närvarande tiden där-
emot, då hvarje dag förde henne ett steg
längre ned för ålderdomens sluttande plan,
var för henne en källa till ständig förargelse
öfver dessa nya »påhitt», detta nervösa jäk-
tande och framför allt det för henne oför-
klarliga och förkastliga i kvinnans sträfvande
efter jämnlikhet med mannen.
»I min ungdom», hette det alltid med ett
kast på hufvudet och en snörpning på munnen,
och den, som var inom hörhåll, fick detalje-
rade beskrifningar på den tidens sedesamma
och väl uppfostrade ungmor. Men värst var
det, när hon kom med »i min mors hus»,
hvilket yttrades med en värdighet och en ton-
vikt, som ofta härmades af släktens ungdom.
Detta »i min mors hus» följdes vanligtvis af
en föreläsning för de unga fruarna om den
ordning, flit, matlagning, indelning af dagen
och inrättande af boningsrum, som där varit
rådande. Men skam till sägandes, var där
ingen af fruarna, som brydde sig det minsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
