Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 415
»Men går det an, kära du, att skicka ut
dessa små underliga krafbref? Inte kan det
väl vara möjligt, att alla dessa fruar och
fröknar, som ha fullt upp af lifvets goda,
låta fattiga medmänniskor vänta på deras för-
tjänta arbetslön?» sporde jag.
»Alla ? Nej, det hoppas jag, men bland dem
finnas flera, som göra sig skyldiga till denna
grymma synd; därpå är jag viss. Och du
känner ju ordspråket om det slag, som slås
i flocken. — Yar lugn du, ’gamla konsulin-
nan’ får stå till svars på nästa bjudning, och
till dem, som veta sig vara oskyldiga, säger
jag då blott: Tacka Gud, för det att mitt kraf-
bref icke hade ärende till dig! Tror du, att
jag förlöper mig genom att utskicka dessa
biljetter?» utbrast hon med sin ungdomliga
liflighet, när jag satt tyst och såg på utan-
skrifterna, undrande, hur det skulle kännas i
samvetet för dem, som voro skyldiga, när de
läste krafbrefvet. »Du skall få höra, hur
jag kommit till att fatta ett dylikt beslut.
Det var i fjol i oktober tre år, sedan jag
-— som du nog minnes — flyttade från X.
och hit till denna stora stad. Den första i
nämnda månad i Herrans år 1890 fick jag
besök af en tvätterska, en enka med fyra
barn, hvilken jag lärt känna som en i hög
grad flitig, ordentlig och frimodig kvinna, en
af dessa, som tycktes sätta en glädje i att
arbeta hårdt för sin och barnens utkomst.
Hennes hem utmärktes af en viss prydlighet,
och hon själf samt barnen voro alltid hela
och utsökt rena, äfven då hon sysslade med
det gröfsta arbete. Denna dag, då hon
kom upp’ till mig, var hon klädd med en
viss omsorg, men ansiktet var så underligt
blekt inom ramen af den svarta hufvudduken,
och stämman var något osäker, då hon talade.»
Hade månne någon stulit från henne af
det linne hon hade sig anförtrodt?
Nej, hon behöfde låna penningar till re-
sterande hyra för tre månader.
Och jag — jag kunde ej hjälpa hernie, du
vet nog hvarför. Ack, gamla vän, det var
en tung stund!
»Fru Andersson, går det ej att få förskott
— bara denna gång — hos någon af de
rika —»
»Förskott?» afbröt hon lifligt, »det behöf-
ver jag, Gud ske lof, ej be om, bara jag
finge in mina förtjänta penningar.»
Orden kommo hastigt, och hon tystnade
tvärt, liksom skrämd af någon plötslig tanke.
»Hör på, fru Andersson,» sade jag då, »frun
vet, att jag aldrig frågat efter namnen på nå-
gon af fruns kunder, och jag gör det hvar-
ken nu eller framdeles; men jag vill veta,
om frun kräft någon af dem, som äro skyl-
diga?»
»Ja, men aldrig förrän nu,» sade hon lik-
som urskuldande, att hon denna gång begått
ett dylikt fel. »Aldrig, aldrig gör jag det
mera, ty det vore detsamma som att förlora
dessa kunder. De blefvo, förstås, mycket
onda och svarade, att de ej ville bli kräfda,
då de ju brukade betala, när det fölle sig läg-
ligt for dem. — I dag var det rengöring i
det ena stora hemmet; en annan familj höll
på med flyttning, en tredje skulle ha stort
kalas. — Ja, och hos den fru, till hvilken
jag satt mitt säkraste hopp om betalning, fick
jag genom jungfrun svaret, att hon skulle be-
tala allt på en gång, när jag fått hennes
stora jultvätt i ordning. — —––––––-—
— Det blir svårt att komma hem till barnen
nu», forsatte hon stilla och utan att fälla en
tår. »De ha varit så snälla under hela denna
tid, som vi sträfvat med dessa tre stora by-
kar; icke ens den minsta — hon kan krusa
örngåttsband nu, vet konsulinnan — har bedt
om smör på brödet eller om kaffe eller nå-
got, utan vi ha alla varit förnöjda med se-
parerad mjölk, morgon, middag och kväll.
Alma — min äldsta —- hade trott, att hon
skulle få ut sina veckopenningar för två må-
nader, men fröken Berg, som hon arbetar hos,
kan ej få in sina utestående fordringar hos
sina kunder. Där är det fruar och fröknar,
som låta henne sy den ena fina klädningen
efter den andra på kredit, så fröken Berg
själf halfsvälter, men är ändå ej i stånd att
betala sina fattiga biträden. Ett par fruar,
som hon kräft, ha nu tagit sig andra söm-
merskor, förstås.»
»Nå detta var min första inblick i detta
slags synd i den här staden,» fortsatte gamla
konsulinnan; »jag hade sett åtskilligt däraf
på andra platser, och under detta år ha dessa
brott mot våra fattiga, hårdt arbetande med-
människor mött mig gång på gång, och i går
inträffade åter något, som kom mitt beslut
att skrifva de här ’julbrefven’ att mogna.
En fattig skomakare, som genom bekym-
mer förfallit till dryckenskap, men som genom
sin energiska hustrus och några kristna män-
niskors omvårdnad och stöd håller på att ar-
beta upp sig ur moraliskt och ekonomiskt
elände, hade gjort något arbete åt mig. Jag
hade ej förrän nu anlitat honom, och hustrun,
som i går eftermiddag kom hit med kängorna,
kände mig ej. Mitt lilla kaffebord stod du-
kadt, jag bjöd den främmande kvinnan att
sitta ned bredvid och dricka en kopp, men
jag observerade, att hennes min var mycket
dyster, då jag slog i kaffe åt henne. Utan
en aning om hennes tankar om mig nästan
trugade jag henne till att taga mera bröd,
men då jag slog i andra koppen åt henne
och därvid sade: ’Se så, drick nu denna, me-
dan jag går in efter penningar!’ utbrast hon
i häpen förvåning: ’Får jag betalning nu —
strax!’
Då begrep jag, att hon trott, det min obe-
tydliga vänlighet mot henne varit ett — kan-
ske nytt — sätt att besvika hennes svaga
hopp om betalning.
Och sedan måste äfven hon gifva mig en
skildring af sin och sin familjs nöd, bekym-
mer, frestelser och strider, under det mannen
och hon arbetade för kunder, hvilka betalade,
när det — var lägligt för dem.
Det är min öfvertygelse — fortsatte den
gamla damen efter en stunds tystnad — att
bildade, förmögna kvinnor sig ovetande bära
ansvar för mycket af det samfundselände, som
finnes omkring oss, och att det därför är en
plikt och en samvetssak att söka väcka så
många af dem som möjligt till insikt om de
olycksdigra följder, hvilka uppkomma genom
ett så skamligt kreditsystem.»
Gamla konsulinnan samlade i hop sina
julbref, kallade in en liten fattig gosse, som
suttit och väntat i köket, visade honom ett
tvåkronemynt och sade: »Den här penningen
får din mor, när du ordentligt burit omkring
alla de här små brefven.»
Hon lade dem i en liten resväska, hängde
den kring gossens hals, och han gick med
strålande anlete.
»Gud fader i himmelen, låt dessa julbref
lända till välsignelse äfven för dem, som läsa
min maning med ett styng i samvetet!» bad
då den gamla så innerligt, så varmt och
ödmjukt, att jag af mitt innersta hjärta hvi-
skade ett: amen.
Med teckning af Jenny Nyström.
[[ur härligt att vara aderton år, att veta
allt — kemi, fysik, astronomi, utveck-
sy lingslära, alltsammans !
Hon satt med boken i knät, visdo-
mens bok. Liksom en frisk vind sking-
rar och aflägsnar dimman öfver sjön där fram-
för kenne och nr skogen bakom henne, så
skingrade ock hennes vetande den dimma af
gamla nedärfda föreställningar om ett mystiskt
något, som gifver lif och själ åt denna natur,
hvars enkla mekanik hennes frigjorda och upp-
lysta ande nu kände.
Sommarsolen sken, luften dallrade, skogen
doftade, sjön återspeglade strandens träd och
himmelens skyar, men hon kände hvart enda
»hvarför», hon visste från boken, att det var
materiens eviga förnyelse och orubbliga lagar.
Och med ett leende på läpparna skådade
hon tankfull ut i denna natur. Liksom i sa-
gorna älfvor och sjörån utöfva en hemlighets-
full makt öfver människan, sä förhöll det sig
i själfva verket med den mystiska föreställ-
ningen om en andekraft, som med osynliga
band sammanbinder människa och natur och
kanske blott med en vindpust i trädets krona
sänder till själen en hviskning, som tänder stäm-
ningen, böjer viljan, bestämmer handlingen.
Det klingar vackert i skaldens varma, melo-
diska sång, men för den starka, klara anden är
det som tron på älfvornas dans i sommarnatten.
Hon reste sig och gick tillbaka utefter den
smala skogsstigen. — Dagen var skön, och
hon stannade än för att betrakta ett perspek-
tiv mellan träden, åt hvilket olika belysningar
syntes gifva ett djup, som aldrig ville taga slut,
än för att böja sig ned öfver en blomma och
njuta dess doft, denna ljufc berusande ande-
dräkt, hvarigenom växten utandas sin längtan
för att ditlocka giftomannen, den surrande in-
sekt, som skall förena den med dess älskade.
Där ljöd ett kort hundskall.
Ja, där borta, där stigen krökte sig, hade
en vacker jakthund kommit fram. Det var
öfverraskningen att se henne, som aftvungit
honom detta gläfs; nu såg den sig hastigt
tillbaka och fortsatte så sin väg med nosen tätt
efter marken, på spår efter något, Gud vet hvad.
Men efter honom kom han, den unge, vackre,
smärte jägaren med bössan öfver axeln och
jaktväskan vid sidan. I samma ögonblick som
han blef synlig, såg hon, hur bra han tog sig
ut mot denna bakgrund; och — besynnerligt
nog — med denna första hastiga blick hade
hon så uppfångat hans bild, som om hon sett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
