Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420 IDUN 1891
synnerlig ut nyss, när hon var inne ett tag
och stod och skådade öfver bordet.
»Kära barn, hvad står på?» sporde den
gamla frun, stängde sakta dörren efter sig, gick
fram till klädhängaren och smekte det stackars,
halfgömda hufvudet. Hur barsk hon än kunde
synas, så var hon likväl både mor och mor-
mor och var van att torka tårar.
Helga lyfte hufvudet ur kappan och lade
det i stället öfvergifvet mot sin nya väns bröst,
men snyftade värre än förut.
»Hvad ä det, kära hjärtandes?»
»De ha ätit upp den! De ha ätit upp
den . . .1»
Snyftningarna blefvo konvulsiviska.
»Hvad ha de ätit upp?»
»Gö ... gö . . . gösen . . .»
»Hvilka? Katten? Råttorna?»
»Nej. De där fy ... fy .. . fyra ...»
Det var de fyra skollärarne, som annam-
Om ett par ögonblick var hon tillbaka igen,
kastade ett stort paket in i köket och trädde
åter in i salen med glasögonen på näsan.
Pastorn såg litet orolig ut. Han tycktes
icke lyssna till domprostens historier med till-
börligt intresse, utan lät sina ögon väl myc-
ket spela omkring och helst åt tamburdörren.
Men fru kaptenskan smålog åt honom, gick
rakt fram till bordet och tog af locket till
soppskålen, som ännu stod kvar.
»Ursäkta, snälla pastorn, men buljongen
var så god. Lilla Helga har verkligen alltid
så utmärkt mat.»
Den uppklarnande värden fick den äran att
hjälpa henne, och när hon kom till sitt bord
igen, narrade hon till och med kyrkoherdens
fru att följa sitt exempel. Och när kyrko-
herdens fru åt mera, kunde naturligtvis de
fyra skollärarne icke heller underlåta att lägga
i dagen sin belåtenhet med fru pastorskans
där vid smörgåsbordet,» sade den gamla frun
med ett grymt ögonkast på de fyra.
»Men, mamma ...»
»Ja, jag skulle bara velat se dig göra det
vid nitton år! Herre gud, ett barn på nitton
år! Jag får säga, jag tycker hon reder sig
utmärkt.»
»Hm . . .,» mumlade fru Hult.
»Hm . . .,» sade gamla kaptenskan, så ond
att det lyste om henne. »Man säger inte
’hm’ om värdinnan i huset!»
Hennes dotter var röd, hon med, och höll
på att svara något, men- med detsamma öpp-
nades dörren för ett stort, rykande fat. Det
var fisken, en väldig gädda, som låg i krum,
men ändå knappt fick rum inom bräddarne.
Helga gick omkring och bjöd tallrikar, och
man började äta med en aptit, som var kryd-
dad af den långa väntan.
Men nu var det också slut med allt dröjs-
i m
»
mm
mat den. Jungfrun hade i sin oskuld burit in
fatet och ställt det på smörgåsbordet, utan att
Helga visste af det, upptagen som hon var
af att göra såsen i ordning. Och de fyra
halta, men för öfrigt friska skollärarne hade
genast uppfattat det som en tillökning i smör-
gåsbordet. Och smörgårbordet, det var för
dem det. Det fanns inte mer än hufvudet
och stjärten kvar af hela den präktiga fisken,
som kokerskan hade sagt borde räcka till
middag i morgon med, som var kalasets pièce
de résistance, och som hon lagt upp så vac-
kert! Åh, om åtminstone prosten hade tagit
för sig! Åh, de hade ätit upp hennes heder
och rykte! Åh, hon visste det, de skulle
säga, att hon var snål och knusslig!
»Tyst, tyst, tyst, håll dig nu undan i kö-
ket bara, så ska du få se på någonting,»
sade gamla kaptenskan, öppnade dörren, sköt
in henne till kokerskan och försvann själf ge-
nom förslugudörren.
kokkonst. Det såg nästan ut, som om man
tänkte börja middagen från början igen.
Men slutligen blef det för lång väntan för
lilla fru Hult. Hon böjde sig småleende mot
sin goda vän, kyrkoherdens fru, och hviskade
halfhögt med visshet om att bli uppfattad
med sympati.
»Jag tror, de gått och köpt fisken!»
Men hon fick strax svar på tal från ett
oväntadt håll och på ett oväntadt sätt. Det
var hennes egen mor, som höjde sin allra
skarpaste röst.
»Hör du, min kära Amalia,» sade gamla
kaptenskan, »nu ska du inte sitta och bita
tungan af dig. Tycker du, det passar sig att
yttra sig så i ett gästfritt hem, dit man blif-
vit vänligt inbjuden?»
»Men, snälla mamma . . .,» började fru Hult.
»Ja, ja, jag skulle just vilja se dig ställa
till en middag för femton personer och fyra
ulfvar. För de ä’ inte annat än ulfvar, de
mål. Stek och fågel och kakor och dessert
kommo efter hvarann med iltågsfart, och kap-
tenskan gick omkring med sina fulla tallrikar
och prisade lilla fru pastorskan. För kyrko-
herden berömde hon lamsteken, för nämnde-
mannen kycklingen, för länsmannen plommon-
tårtan och för kyrkvärdarne den hembryggda
likören; så fingo inte deras fruar en lektion
i kokkonst morgonen därpå, så voro de då
inte lika vanliga herrar, och fick inte pastors-
huset efter den dagen rykte för att vara bä-
sta mathuset på fem mils omkrets, så hjäl-
per det då ingenting med agitationer.
Men när herrskapet Hults gick öfver gårds-
planen och kom till sitt igen, tog fru Hult
sin mor i förhör.
»Säg mig nu, mamma,» sade hon, »hvad
gick det åt dig? Förut hade du ju så myc-
ket att anmärka.»
»Tyst,» sade gamla frun, »jag går och fun-
derar på någonting.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
