Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 427
He Is n ing.
ymmaj/ran andra sidan hafvet
På böljan toner gunga,
Som sång af sorg och oro
I kvällens timme sjunga.
En ton om tålamodet,
Då frost på tegen andas,
På hagel mejar skörden,
På bark i brödet blandas.
— Guds eviga kärlek — hvars hemlighets-
fulla, underliga vägar måste framtvinga ett
ödmjukt: »jag förstår ej», men hvars vär-
mande kraft framlockar blommor äfven på
den mörkaste, ödsligaste stig.
Hvarför måste dessa stackars varelser lida,
som de göra? Hvarför måsle, år från år,
odödliga själar hållas bundna i tunga, väm-
jeliga fjättrar?
Det vet jag ej; jag måste lära mig att ut-
tala det för högmodet motbjudande: »jag för-
står ej.» Men ett vet jag, ett förstår jag: där
lidandet är gränslöst, där mörkret är stort,
där fordras mycken kärlek för att framkalla
glädje, att fånga solstrålar.
Och där mycken kärlek finns, där löses äf-
ven den bittraste af lifvets gåtor.
Just som denna tanke for igenom min själ,
föreföll det mig, som om en plötslig ljusning
flugit öfver naturen därute.
Jag såg upp mot himmelen; mellan de
mörka molnen syntes en strimma af solen, -
som upplyste det nyss så dystra landskapet.
Den var mycket blek, denna solstrimma —
blek som återskenet af den eviga kärlek, vår
synd, vår misströstan, vår egoism bortskym-
ma — men det var dock sol!
Ej under att den sången
Pig sänkes djupt i hågen:
Pet är din egen broder,
Som sjunger öfver vågen.
Han bor vid blåa tjärnet,
Pär gyllne hjortron glöda,
Yid svedjeland i skogen,
Pär smultron lysa röda.
När glädjens sång han sjunger
I mörka furususet,
På blossa vilda rosor
Likt morgonglöd ur gruset.
En ton om mannamodet,
Som rått mot maktspråk vänder,
När lagens rågång hotas
Åf våldets hårda händer.
Pen sångens ton besvaras
Af tusenstämmigt eko:
Pet ropar ve åt alla,
Som tro och lofven sveko.
Pet ropar: hell dig ädle,
Som manligt tål och lider,
Som stark i arm och vilja
För rätt och frihet striderI
Om en hvar af detta års prenumeran-
ter skaffade en enda ny prenumerant
på Idun till nästa år, skulle Red. sät-
tas i stånd att ytterligare förbättra
och utvidga tidningen. Arbeten så-
ledes, ärade läsarinnor, för eder egen
tidning!
Efter femton år.
Teckning af Cecilia Bååth-Holmherg.
J
uffär hon stod i sitt eget lilla enskilda rum,
jX hvilket låg litet högre än de andra, och till
hvilket några trappsteg ledde upp, kunde
hon se ned genom hela våningen. Alla dörrar
stodo öppna, och solen sken in på de friska gröna
växterna, som i behagliga grupper stodo framför
fönstren; tjocka brokiga yllegardiner hindrade da-
gern att bli för stark, den fick af dem ett röd-
aktigt skimmer, hvari alla de många småsaker,
med hvilka hon tyckte om att pryda sitt hem,
glimmade och blänkte, och som förlänade ett visst
lif åt väggarnas taflor.
Hon hade öppnat ett litet skåp, hvari hon för-
varade sina kära minnen från ungdomen. Hon
hade framtagit en dräkt, hvilken hon burit som
sextonårig flicka. Nästan med ömhet utbredde
hon den framför sig, i det hon med ett dröm-
mande uttryck strök med handen öfver tyget.
Det var ej någon elegant baldräkt eller glän-
sande silkesskrud, ej ens hennes äfven väl för-
varade hvita bruddräkt; hon hade ej burit den i
salongernas sällskapslif; men den. påminde henne
om ångest och förskräckelse, om eld och dån, om
rök och brak; den erinrade henne ock om ljufva
sommardagar, då hon för första och enda gången
i sitt lif skänkte bort sitt hjärta — den fram-
kallade hennes lifs sommarsaga, hvilken nu åter
drog genom hennes själ. — Det var en liten en-
kel bomullsklädning, hvars våder voro liksom öf-
versållade med små hål, som om den varit utsatt
för ett regn af gnistor.
Det var nu femton år sedan.
Hela sommaren hade hon bäfvat vid tanken på
den kommande upplösningen i hemmet, som hen-
nes fars död nödvändiggjorde; att se detta hem,
där hvarje träd, hvarje buske talade till henne
liksom med sitt eget språk, detta hem, där hon
lefvat sin så outsägligt lyckliga barndom, i all-
deles främmande människors händer — det var
henne nästan outhärdligt; hon grubblade däröfver
beständigt, och hon sörjde äfven hvarje sommar-
dag, som, hastigt flydd, förde henne närmare till
en vemodig vändpunkt i hennes lif. — Ack, ack,
Men när om sorg han sjunger,
Ljungblommor hvita, röda,
Likt tvänne syskontoner
Från daggstänkt tufva glöda.
att hon kunnat taga det med sig, allt detta, som
andra aldrig skulle kunna älska som hon, ty en-
dast för henne hade det allt sitt eget hemlighets-
fulla, hviskande språk!
Men stundom kunde hon glömma sin sorg. Hon
deltog i lekar och skratt i parken; smidig och
liflig, iklädd den enkla ljusa bomullsklädningen,
var hon främst i krocketspeiet och snabbast i enk-
leken — men alltid var han vid hennes sida,
barndomsvännen, den unge studenten, som under
sommaren besökte hennes bror. Han gnabbades
alltid med henne, och hon påstod högt och ifrigt,
att hon ej fördrog honom — hans leende, litet
spefulla ögon gjorde henne harmsen och het; långt
bort slungade hon med välriktade slag hans kula
i krocketspeiet, men hon blef alltid tagen i enk-
leken.
På mellanstunder läste de högt — han och
hennes bror —; de sutto under det blommande
röda hagtornsträdet i parken. De läste Runebergs
»Hanna», prestgårdsidyllen, den första unga kär-
lekens lofsång; hon låg då vanligen utsträckt i
det mjuka, mossblandade gräset, hvari den blå
veronikan så rikligt växte; med armarne under
hufvudet blickade hon upp mot den ljusa som-
marhimlen, som skymtade mellan trädets klarröda
blommor och mörkgröna blanka blad, lyssnade
till dikten och mötte ibland blicken ur hans ögon,
icke längre spefulla, utan sällsamt strålande.
Och i trädets bark hade de alla tre inskurit
sina namn: det var så godt som förlofningskort,
hade han leende sagt. Förtretad hade hon då
med ett kraftigt snitt bortskurit sitt eget. Och
han hade en smula hånfullt bugat sig för henne
och gått sin väg med det vanliga spefulla löjet.
Hvad hon var ond på honom då!
Så kom hennes födelsedag, sommarens festdag,
af henne själf och alla hennes vänner med läng-
tan motsedd.
För sista gången samlades de nu omkring henne,
och muntrare än någonsin gick dansen ute i det
gröna på den stora planen i parken, skuggad af
resliga äppleträd och en tät hög basselhäck, hvars
omogna, i stora ljusgröna, litet ludna hylsor sit-
tande nötter de emellanåt under lekarne hoppande
sökte nå. Och leken hade varat, tills skymningen
bredde sig under träden och ljusen från den stora
hufvudbyggnaden vackert glimmade ut genom de
af aprikos- och persikoträd omgifna fönstren och
liksom vinkade dem in.
Öch folkens krets till himlen
På skilda tungor beder:
Gif värn åt Suomis frihet,
O du, som världar lederI
Ernst Beckman.
Då alla sedan rest — han också, långt bort
till sina föräldrars hem och med honom hans
vän, hennes bror —- hade hon ensam gått om-
kring i trädgården, gripen af ett sällsamt vemod.
Blommorna i rabatterna doftade starkt, fuktade
af daggen; kvällen var stilla, och popplarnas löf,
som eljes nästan ständigt prasslande skälfde, voro
alldeles orörliga; det nästan vemodiga lugn, som
hvilade öfver nejden, inverkade döfvande — hon
kände sig mera ensam än någonsin förr, och det
var, som om det muntra skratt och den klin-
gande sång, hvilka nyss omgifvit henne, skulle
hafva gömt sig kvar därinne under de mörka
träden, som om luften omkring henne ännu skulle
vara fylld af ljudet af glada röster. Men tyst-
naden stördes endast af det entoniga ljud, som
de kväkande grodorna frambragte i den sanka
ängen, hvarifrån lätta dimmor uppstigit. Och
åter hade denna beklämning kommit öfver henne,
denna smärta att snart för alltid nödgas lemna
dessa kära trakter; hennes tankar flöto nästan
drömlikt öfver i det förflutnas minnen, i fram-
tidens obestämda förhoppningar: skulle det kom-
mande okända ens tillnärmelsevis kunna göra
henne så lycklig, som hon varit?
När hon omsider gick in, blef hon länge sit-
tande i det öppna fönstret, alltjämt tankfullt grubb-
lande och blickande ut öfver den sofvande slätten,
bort mot himlen i vester, där ännu en starkt röd
strimma af aftonens sista skimmer dröjde kvar,
och mot hvilken de höga spetsiga popplarna af-
tecknade sig mörka, orörliga, med hvarje blad i
hvila. —• Så hade hon suttit länge, länge, med en
känsla, som om hon toge ett farväl.–––-— —
Det var ett farväl.
Nästa dag, då morgonsolen redan stod högt på
himlen, slogo väldiga lågor upp, tunga rökmoln
omhvärfde huset, trädgården — allt; elden hade
sluppit lös, och den tilltagande starka vinden kom
den att med ett susande ljud flyga äfver hela
gården.
Hon hade för att ropa tjänarne in vid frukost-
tid kommit ut på den vid sidan om hufvudbygg-
naden liggande kringbyggda stora uthusgården,
just som den första eldslågan lik en spetsig tunga
stack upp öfver takåsen hos arrendatorns, och
innan hon fått tid att ropa till de därinne syss-
lande, hade= tungor efter tungor, fladdrande små
skarpgula lågor i hvinande, susande fart, spridt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
