- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
434

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IDUN 1891
434
Besuoius.
(Ur portföljen.)
_____ ikt är landet,
ljuflig dess llåa himmel,
varma vågor skölja dess stränder,
vinrankan pryder dess kullar,
och pinjen tecknar sin klassiskt stela krona.
fMot genomskinlig luft
på fälten leta
storhornade, ståtliga hjordar,
och skimrande hvita städer
lägra sig i täta grupper
Iland grönskan vid lergets fot.
tAllt är trefnad,
allt är rikedom, belåtenhet och gladt hopp.
jljå en dag
skälfver jorden;
hafvets larm häfs af ångest:
rik och dån fylla luften;
lergets innandömen Iraka,
och från dess hjässa
korsa llixtar den förmörkade rymden.
Qlödande strömmar
välta fram ur dess inre;
i sjudande vågor den smälta stenen
far härjande fram
öfver gräsets blomstermatta,
öfver vaggande skördar,
mogna för skäran,
öfver folkrika städer.
"Och när solen till sist
bryter fram ur natt och töcken,
beskiner hon en öde trakt,
där lif ej finnes,
där förintelsen rufvar tyst
i ostörd enslighet,
där förgängelsen sitter
och ljudlöst predikar sin dystra lära
med stelnad mun.
jBild — ur mitt hjärtas värld
har du dina drag,
förkrossande sanna!
V. E. Öman.
SommarfepieF.
Skiss
af
V/ilma Lindlie.
(Forts. o. slut fr. sid. 425.)
prägel. Och modern! Hur fin och älsklig hon
såg ut i sin hemväfda klädning!» Och du sade
aldrig, att du träffat honom?» frågade hon, när
löjtnant Brandt, som stannat öfver kvällsmaten,
sent omsider gått därifrån.
»Jag visste ju aldrig, hvem det var,» svarade
dottern rodnande. »Det var roligt, att han kom
— hur man kan misskänna en människa.»
»En kärnkarl,» sade fadern afgörande, — »men
så mycket angelägnare är det att kunna betala
honom.»
Låtom oss ej förgäta, att vår sällhet icke
beror af hvad vi ega, utan af hvad vi äro,
icke af det, som tillskyndas oss utifrån, utan
af den i vår själ inneboende renheten och
kraften.
W. E. Charming.
Både far och mor hade åldrats. Hon såg det,
men nändes ej säga, hvad hon tänkte. Hon kom
strax in i arbetet, in i alla bekymren och farha-
gorna, som hade hon aldrig varit borta, och när
hon såg, hur väl hon behöfdes, och hvilken glädje
hennes ankomst väckte, tackade hon Gud, för att
hon kommit, och glömde, att nagot sådant som
badorter fanns till i världen.
Hvad hon däremot ej glömde, var äfventyreti
skogen. Att möta en ung vacker man, när man
omedvetet väntat en vedhuggare eller^ bonde, var
i sig själft något märkvärdigt, och så hans sätt,
så enkelt, naturligt, och ändå vördnadsfullt. »Lilla
barn» hade blifvit ett smeknamn, som hon ibland
gaf sig själf.
Hvem var han? Föräldrarne visste det kanske,
men hon kom sig aldrig för att fråga dem eller
berätta mer, än att hon gått vilse och slutligen
kommit till rätta igen, och förstod hon honom
rätt, hade de ej sett hvarandra för sista gangen.
Det var då som förgjordt! Hon hade väntat
honom hvarje dag nu i snart en vecka, och sa
kom han just nu. . ’
Det var afton med solglans öfver sjö och skog.
Hon hade lyftat ut tvättbunken under ekarna för
att ej gå miste om härligheten, och nu stod hon
där — aildeles som när han sist såg henne —
med uppskörtad klädning, bara att den var sa
mycket tarfligare, och med såplöddern högt öfver
armbågarne. Hon försökte gömma sig, men han
såg henne genast och helsade, som vore det den
naturligaste sak i världen, att hon stod just där
och ej annorstädes.
Hon rodnade pinsamt. Kanske tog han henne
för huspigan rätt och slätt, och hon som förde
handelskorrespondens på tre främmande sprak,
spelade Chopin och Mendelssohn och sjöng litet till
och med, om han visste! Men hvem skulle saga
honom det?
»Är frökens far hemma?»
»Jag t?or inte han kommit ännu. Fraga efter,»
ropade hon till Elsa, som nyfiket stod och tittade
ut genom köksdörren. . .
»Förlåt, att jag inte presenterade, mig, da vi sist
träffades,» återtog han. »Jag är löjtnant Brandt.»
»På Holma?»
»Skrämmer det er?»
»Nej! Åh nej — men jag tänkte—.»
»Man tänker så mycket, innan man lär kanna
en människa. Jag hoppas bli bekant med edra
föräldrar — riktigt bekant. Tillåter ni, att jag sat-
ter mig så länge?» ,
Han satte sig på gräskanten, och hon tvattade
och vred sina kläder nästan i förtviflan öfver, att
det ännu var en god stunds arbete kvar.
»Fröken har inte kommit hem bara tor sitt
nöjes skull, ser jag.» , .
»Mamma behöfver mig sa väl. Elsa kan gora
så litet ännu. Farbror bjöd mig till Marstrand,
men _» Hon tystnade tvärt och kände, att det
där skulle hon aldrig sagt.
Det blef några ögonblicks tystnad, hvarunder
han klappade sin hund och såg fundersam ut.
»Och ni trifs här?» fortsatte han. o
»Här är vackert — fast inte som pa Holma,
förstås.»
»Ni håller af det stället?»
»Jag är ju född där, och vi voro alla sa lyck-
liga, det var inga bekymmer då, ingen oro eller
ängslan.»
»Och det är egentligen jag, som — —
»Det är ju inte ert fel.» „
»Jag skulle kommit hit förr. Jag har tankt pa
det hvarje stund, sedan vi sist träffades, men —
uppriktigt sagdt — jag var rädd, ni skulle vara
en dussinfröken i alla fall — hur olik en sadan
ni än föreföll. Jag har sett allt för manga sa-
dana för det.» Han hade rest sig upp och stod
bredvid henne. »Det är synd om edra fina sma
händer.» Det låg något ömt i tonfallet, alldeles
som i skogen, då han sade: »Ni är våt om edra
små fötter, ser jag.» ...
Det strömmade något varmt genom hennes hjarta,
och hon tänkte: »Hvad han måtte vara god mot
dem han håller af.» .
Där kom fadern från arbetet, nästan i en dags-
verkares dräkt, men med den bildade mannens
Löjtnant Brandt vardt snart hvardagsgäst i hu-
set, och från Holma sändes stora korgar af blom-
mor, jordgubbar och grönsaker till Björkvik, där
Ebba gick omkring, hjälpande föräldrar och syskon
till rätta. .
Sommarferierna ledo mot sitt slut. Hon ville
inte tänka på, hur det sedan skulle bli — hur hon
skulle kunna lemna dem alla. Och ändå måste
hon det. Om vintern var det mindre arbete i
hemmet, så att modern kunde reda sig utan hen-
ne och en mun mindre att föda — samt lönen •
nej. det var ej att tänka på.
Rågen var skuren, och det gällde att fa den
bergad. Det regnade ju så hopplöst dag och natt
— visserligen hade det hållit uppe ett par da-
gar, men barometern föll, och det mulnade mer
och mer.
Fadern hade varit ute sedan tidigt pa morgo-
nen, och Ebba och Leopold återvände just nu från
åkern, dit de burit hans middagsmat.
Ebba såg bekymrad upp mot den molnhöljda him-
len. »Ah, det är ju sista lassen, som gå, ni
tänka då inte annat än på väderleken och allt
möjligt tråkigt,» sade gossen förargad.
»Du förstår inte, du!»
»Mycket mer än ni, för ni ä’ dumma allesam-
mans. Tror du, att löjtnanten blir svår mot pap-
pa, när han — när du — jag menar — »
»Tyst då, tyst! Där kommer Thieros!»
»Inte behöfver du väl rodna så förskräckligt för
det — det skall jag tala om.»
»Leopold då! Ser du inte!»
»Det visste jag väl, att han skulle komma efter.
Då kilar jag min väg,» hviskade gossen, ryckte
ifrån henne mathemtaren och sprang framåt vägen
som en förföljd.
»Det var roligt, att jag mötte fröken.»
Hon räckte honom handen.
»Vill ni inte gå genom skogen?» frågade han.
»Jo — hvarför inte,» svarade hon dröjande.
Det var nästan mörkt därinne, ty molnen hängde
tunga öfver trädtopparne, och så förunderligt tyst
som oftast innan oväder bryter löst.
Båda tego, men samma tankar sysselsatte dem
— minnet af när de sist gingo här.
»Var det inte en regndroppe?» frågade hon
plötsligt.
»Kanske,» svarade han förströdd.
»O ja, det börjar regna!»
»Är ni så rädd att bli våt?»
»Ack nej, men rågen!»
»Lilla barn, tänk nu inte på sådant! Tänk pa,
att jag älskar dig — att jag älskat dig från första
ögonblicket, jag såg dig, Ebba!» _
Han böjde sig ned och såg henne m i de var-
ma, fuktiga ögonen. »Säg, att du håller.af mig.»
Hur god och trofast han såg ut! »Älskade!»
hviskade hon och lutade sitt hufvud mot hans
axel. .
»Och nu stannar du hos mig för alltid,» åter-
tog han och slöt henne i sin famn.
»Hos dig — och på Holma,» sade hon dröm-
mande — »så underbart det kan gå till.»
Plötsligt brast hon ut i skratt, medan tårarne
ännu stodo henne i ögonen.
»Hvad är det?» frågade-han förvånad.
»Åh ingenting — du skall få veta det sedan—
det var bara mammas ljusa sidenklädning!»
Nu kom regnet i stora tunga droppår.
»Låt oss springa kapp !» ropadeiion och sprang
skrattande före honom. Thieros efter, hoppande
och skällande.
Inom ett ögonblick hade han tagit fast henne
och kysste henne, om och om igen, medan reg-
net strömmade ned.
»Du blir våt,» sade hon ängsligt.
»Än rågen då?»
»Den hade jag glömt.»
Vid stättan tog han henne i sina armar och
bar henne däröfver. Så sprungo de hand i hand
backen nedåt till Björkvik, där modern stod i för-
stugudörren, orolig öfver att Ebba var ute i reg-
net, men ännu oroligare öfver, att rågen ej kom-
mit under tak.
C. W. SCHUMACHER
Kongl. Hofleverantör.
I För Sveriges
\ Husmödrar!
Spisbröd 1 Cakes o. Biscuits
försändes öfver hela. riket.
STOCKHOLM,
17 Norrlandsgatan 17.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0442.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free