Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52 A. Julnummer. 24 december 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 435
ctmla mormor.
Berättelse af Adolf Hellander.
a, det är i dagarne jämnt hundra år, sedan
Jcl gamla mormor föddes, men nu hvilar
hon sedan sju år tillbaka under snötäcket
därute i den stora tysta staden utanför Norr-
tull, och ett litet enkelt svart kors bland de
mångtusende andra visar platsen, där hon sof-
ver sin fridfulla sömn.
Gamla mormor — vi behöfva icke känna
henne under något annat namn, ty så hade
barnen i trakten, där hon bodde uppe på Sö-
dermalm, benämnt henne under mer än tre de-
cennier —■ hade ett barns sinne, en ängels
godhet och, själf gifvande, drog hon allas kär-
lek till sig. Och dock hade hennes lif in-
galunda varit en dans på rosor. När man
förnam, hvad hon hade genomgått under sitt
långa, sträfsamma lif, kunde man förvånas,
öfver att så mycken kraft och själsstyrka
oförminskad kunde bo i denna lilla späda
fina varelse, hvars halfskumma ögon ännu
vid nittio års ålder blickade så gladt om-
kring sig.
Långt bort i Värmland stod hennes fattiga
föräldrahem, och minnena från hennes hem-
bygd och barndom gömdes som heliga reli-
ker i hennes hjärta. De väldiga skogarnes
högtidliga tystnad, den breda Klarälfvens
majestät, folkets gamla sedvänjor och lekar
hade hos gamla mormor bibehållit en tjus-
ningsmakt, som sedan gaf lif och färg åt
hundrade sagor och sägner, till hvilka de
unga andlöst lyssnade. Det var icke sagor
af idel ljus och fröjd, de egde äfven djupa
skuggor. Klart mindes hon den stora nöden
under kriget 1808—1809. Allt manfolk drog
ur huset, jorden låg oplöjd, ladorna stodo tom-
ma, vintern var förfärlig, de hemkomna landt-
värnsmännen spredo fältsjukan, och i fattig-
mans stuga blandades bark i kornbrödet.
Djupt i sin byrålåda förvarade gamla mor-
mor, väl inlindadt, en bit mörkt, skrumpet
bröd från dessa olycksår, och då hon visade
det någon gång, blefvo barnaögonen så för-
underligt allvarsamma.
Men åter gick en ljusning öfver landet och
hvar och en grep nya tag för att skapa en
ny, lyckligare tid. Gamla mormor var en
ungmö om aderton år, då hon till Stockholm
fick följa med en värmlandsfamilj, i hvars
hem hon förblef några år, till desä hon, föl-
jande sitt hjärtas val, trädde i brudstol med
en ung, fattig man. Om den närmast föl-
jande tiden talade gamla mormor aldrig. Nog
af, efter några få år stod den unga makan
som enka, med två små döttrar i ett sköf-
ladt hem.
Nu började kampen, en strid, i hvilken
modet och styrkan i en kvinnosjäl pröfvades.
Fjärran från sin hembygd, utan ringaste pen-
ningmedel, nästan utan vänner, gällde det för
den unga enkan att med sina två händer
skaffa hem och bröd åt sig och barn. Men
Gud stod vid hennes sida och hade skänkt
henne en spänstighet, som icke lät sig böjas,
och därtill en mångsidighet, som ständigt
öppnade henne nya, om äfven små förvärfs-
källor. Hon sydde och spann, stöpte ljus
och gjorde pallar och dynor, yäfde mattor
och tillverkade choklad, klädde brudar och
svepte lik, förfärdigade de allra märkvärdi-
gaste leksaker och dockor, och på så sätt,
under ett nästan öfvermänskligt arbete, dag
ut och dag in, med få timmars nattsömn,
hade hon efter år af mödor hunnit så långt,
att hon åtminstone vågade andas ut. De
båda döttrarna hade nu väst upp och
voro henne till kraftig hjälp, och under sam-
fäldt flitigt arbete framlefde den lilla familjen
nu lyckliga dagar. Den ensamma kvinnans
ensamma mångåriga kamp hade väckt beun-
dran, och en ny vänkrets slöt sig trofast till
henne.
Så blef den ena dottern gift, nya år kommo
och gingo, och så ljödo för första gången de
jollrande orden »gamla mormor» från en li-
ten parfvels läppar. Men hur ungdomlig var
hon ej! De långa, bekymmersamma åren hade
väl stänkt litet silfver i håren, men smärt och
rak var gamla mormor som en ung flicka,
dansade som en sylfid och ville aldrig för-
tröttas i arbete. Och öfverallt där barn
funnos, skockade de sig samman kring henne
— kring gamla mormor. Det var något
ljust och varmt, som utstrålade från henne.
När hon satt midt i barnaringen, tedde hon
sig som en ren, hvit lilja, omgifven af nyut-
spruckna rosenknoppar, och satt någon liten
sorgtagg i barnahjärtat, så försvann den strax
vid gamla mormors smekning. Ett hårdt,
klandrande ord kom aldrig öfver hennes läp-
par, friden följde troget i hennes spår, och
frid lyste ur hennes milda ögon.
Gamla mormors andra dotter förblef ogift
och öppnade på äldre dagar en småbarns-
skola. Timmarne kunde vara långa nog för
de små, där de sutto på sina pallar kring
lärarinnan, och många längtande blickar rik-
tades nog genom fönsterrutorna ut till det
strålande solskenet. Då öppnades dörren till
det inre rummet helt tyst och ett hvitt, möss-
prydt hufvud tittade ut och nickade så vän-
ligt. Då var revolutionen färdig, disciplinens
band lösta. Med ett unisont »gamla mor-
mor!» rusade smågossar och småflickor upp,
skolböcker och griffeltaflor kastades hul-
ler om buller och tjugu par små armar
famnade ooh snurrade om den lilla gum-
man. Det var högtidsstunder för de små
under de tröga timmarne. Alla små hemlig-
heter skulle förtros åt gamla mormor och alla
tvister slitas af henne. Led det åt juletid,
så gällde det att få komma in i mormors
allra heligaste, i hennes lilla verkstad, för att
fa betrakta alla de härligheter, hon med sina
flitiga händer sysslade med. Det utgjorde
belöningen efter skoltimmarne. Barnen stan-
nade beundrande innanför dörren och betrak-
tade julbockarne, stora och små, hvilka stodo
uppradade på det gamla pärlfärgade matbor-
det. De förgyllda krumhornen böjde sig sir-
ligt och glaspärlögonen blickade så trolskt
på barnskaran. Men det bästa af allt var
ändå den stora gunghästen, som stod på
golfvet. Den var mormors mästerstycke. Den
var stoppad och hade ludet skinn och man
och svans af tagel och hade sadel och stig-
byglar och »var alldeles precis som en rik-
tig häst». Och barnen klappade »Pâlie» och
fingo gunga i tur och ordning och betraktade
gamla mormor med beundran.
Dessa jularbeten voro hennes sysselsättning,
ännu sedan hon hunnit in på nitti-talet, och
med den förvärfvade penningen skänkte hon
julglädje, icke blott åt de sina, utan ock åt
många fattiga små i grannskapet.
Men hennes vackra lefnadssol dalade sakta.
De klara, goda ögonen blefvo matta, och de
flitiga händerna började darra. Då kände
sig gamla mormor vemodig »Jag börjar bli
gammal» —brukade hon säga—»och är ej
mer till någon nytta, och då är det bäst att
få dö.» För öfrigt bibehöll hon sina själsför-
mögenheter, hennes minne från gamla tider
var beundransvärdt, scener från hennes barn-
dom i det gamla kära Värmland skildrade
hon varmt i poetiska ord, och så talade
hon om barnen, alla dessa barn, som sedan
vuxit upp och själfva blifvit mödrar och fä-
der, men alltid infunnit sig på högtidsdagar,
åtföljda af sina barn, för att helsa gamla
mormor.
En dag trädde sakta inom dörren en sol-
bränd, bredaxlad man med långt skägg, och
den gamla nittiåriga neg så djupt, men den
starke mannen slöt den lilla späda gumman
i sina armar, lyfte henne upp i sin famn och
frågade, »om ej »gamla mormor» kände igen
lille Arvid, som suttit på skolpallen och gun-
gat på mormors julhäst och hört så många
vackra sagor?» —-
Nu var lille Arvid en duktig ingeniör och
hade skapat sig en ställning i den stora re-
publiken på andra sidan oceanen, men när
han återsåg sitt fädernesland, ville han bland
sina första besök helsa sin barndoms gamla
vän.
En annan gång stod en blek ung man
med drömmande ögon inför henne och såg
så innerligt mildt på den gamla. Hur många
gånger hade hon ej kysst bort »lille Gustafs»
tårar, då lexan var för svår. Nu var han
filosofie doktor, hade varit ute och fått drömma
på Italiens klassiska jord och skref vackra
sagor och sägner, vackrare kanske än dem
gamla mormor kunde, men han kom dock
för att i hennes ögon se den sista glansen
af så mycken fromhet och barnakärlek.
Ähja, hon mindes dem nog alla — myc-
ket väl, — men de små hade blifvit så stora
... så stora.
En härlig junimorgon, då solen därute i
naturen kysste jorden varm, då trädens fina,
ljusgröna blad svällde af lifskraft och fågel-
skarorna sjöngo jubelsånger i skyn, slumrade
gamla mormor längre än vanligt. Hon log
så barnagodt och tycktes hviska: »Väck mig
icke, mina kära, jag är så trött!» Ingen störde
hennes sömn, ty hon hade somnat in för all-
tid — och himlen hade vunnit en ängel mer.
Men de godas och frommas minne lefver.
Iduns anmälan
för år 1892,hvilken återfinnes å sid. 436 i detta
nummer, torde noga genomläsas. Den inne-
håller nämligen intressanta meddelanden för
det kommande året-
Innehållsförteckning.
Konungahusets yngste. — Julkväde till kvinnan; af Frithiof
Holmgren. — Betleherasstjärhan ; af K. A. Hagström. — Tant
Lovas juldag; ^ af Elin Ameen. — Fattiga barns bespisning;
af J. U. Baath. — Pappa kommer; af Gurli Linder. —
Gamla konsulinnans julbref; berättelse af Ave. — I skogen;
af Kristian Winterhjelm. — Julstök och julklappar; af Mathilda
Langlet. — Den första snön ; af Daniel Fallström. — Att taga
och att gifva ; af Helena Nyblom. — Pastorskans stora mid-
dag; skiss af Anna Wahlenberg. — Fågelbo; af Johan Nord-
hng. — Martin skoflickaren ; efter Leo Tolstoys saga »Där
kärleken är, där är Gud», af Charlotte Lindholm. — Sommar-
ferier; skiss af Vilma Lindhé. — Ett intryck från Eugenia-
hemmet; af Mathilda Roos. — Helsning; af Ernst Beckman.
— Efter femton är; teckning af Cecilia Bååth-Holmberg. —
En spelmanshistoria ; af Selma Lagerlöf. — Jussuf; af K. A
Melm. — Småttingar; af Amalia Fahlstcdt. — Julafton i Rom;
af Georg Nordensvan. — Ett julkalas; af Snorre. — Julstäm-
ning; pianostycke af Elfrida Andrée. — Vesuvius; af V. E.
Oman. — Gamla mormor; af Adolf Hellander.
Otto 76 77,
Order till landsorten expedieras mot postförskott eller järnvägsefterkraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
