Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon höjde, der hon stod, twå ljusa armar opp,
Och hon betydde Lugn och Styrka, Bön och Hopp.
När Gustaf Adolf låg wid Lützen blek och fallen,
Då skalf hon första gång på ljusa Idawallen:
Då sönk dess högra arm, då grumlades dess sken;
Hon brann wäl blodröd se’n, men aldrig mer så ren.
Nu fällde Lifwet snart sin sköna stjernekrona,
Och Äran blef för tung att ha till hufwudbona’.
När Lifwet somnade, föll diademet af,
Och som ett stjernfall sönk i ewighetens haf.
När sist man waknade och kände sig i pannan,
Och ingen krona fann, då såg man på hwarannan:
Liksom en dröm ännu det mindes hwad det haft,
Och rusade till strids och talade om kraft.
Mot Frihet, Ära, Tro man helga korståg förde,
Med rop om mensklighet dess helgedom förstörde.
Så spildes Ära bort och blod som watten rann,
Och mången miste dem; men ingen dödlig wann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
