Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d/
Hon var en mycket viktig personlighet i sina
egna ögon nu för tiden. Sedan hon från fattig flicka,
som själf förtjänade sitt bröd, ryckt upp till fri-
herrinna, trodde hon blindt på sin förmåga att
intaga, och det var icke utan att man inom herr-
världen gycklade något öfver det allvar hvarpå
hon upptog den alldagligaste salongsartighet. Fri-
herrinnan Minas dygd var oantastlig — det var
utom allt tvifvel — men något lustig. Med sin
rodnad och sitt hjälplösa: »Hvad ni är obesked-
lig — gå er väg!» vid den lindrigaste uppmärk-
samhet, rakt frammanade hon en flirtation, som å
ena sidan aldrig var mindre menad, å den andra
aldrig mera trodd.
Det föll henne ej ett ögonblick in att betvifla
Gunnars försäkran och hon var alldeles för tung
för att kunna med ett lätt skämt slå bort hans
fråga. På fullt allvar gjorde hon i sina tankar
ett hastigt öfverslag — Gunnar med sin farliga
lättfärdighet, bedårande svarta ögon och förnäma
skickelse, men å andra sidan var väl hennes
Göran bra mycket solidare. Förvirringen vek
dock icke och hon fick icke ett ljud öfver de half-
öppna läpparne.
»Fortfarande genomskinlig som glas», sade
han då med sitt tysta skratt. »Du håller mig för
den förlorade sonen, som det kunde vara riskabelt
nog att gifta sig med. Men nu är jag så stadig,
Mina, att dina väninnor borde kunna gråta af
salighet däråt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
