Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
mande tretal berodde däraf, att en bit kött och
en potatis togs från hvar och en af de tre por-
tioner, som i en mathemtare efterskickades af de
gamla flickorna från närmaste spisningsställe. Till
kvällarna åter té, något varmare, och ett par
»smörrebröd» — oftast ett par kvarblifna från
dagen förut på hennes tallrik, trots fröken Sidsels
små finter att få dem öfver på sin.
De två yngsta fröknarna Bruun hade icke
mycket frågat efter henne själf, utan endast hennes
arbete, men fröken Sidsel hade omfattat henne
med djup tillgifvenhet.
Mademoiselle Blanche, som tidigt härdats för
lifvet, har oftare gropar än tårar till buds vid
företeelserna därur; men vid minnet af denna lilla
innerligt goda fröken Sidsel, som älskat henne
med hela sitt gamla ensamma, förbisedda hjärta,
vika groparna för rörda tårar.
Fröken Sidsel var ett litet, spinkigt fruntim-
mer, som luftigt sväfvade fram genom lifvet i sin
vidlyftiga krinolin — ständigt skygg, ständigt
med något af kufvad oro i sitt väsen. De rädda
ögonen sågo helst förbi folk. Det lilla fina, skinn-
torra ansiktet blossade jämt af förlägenhetens
karmosin, gällde det så blott att expediera den
beskedligaste kund. Stämman var så låg och
mild, läpparna artigt leende. Hon läste romaner
på hvarje ledig stund, gamla riddareromaner, i
hvilka hon så lefvat sig in, att verkligheten både
skrämde och sårade henne.
Sålunda blifven ömtålig, vikande undan för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
