Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
— jag har låtit bjuda mig, ni tror tanklöst, men
jag tänker att någon gång framdeles godtgöra —»
Hon höll upp och log för sig själf vid före-
ställningen att införa honom hos morbror Göran
och Mina. Hvad min skulle han göra?
Så fortfor hon:
»Vi känna ej ens hvarandras namn — nå, vi
ha våra skäl. Det är ju i alla fall rätt originelt
och trefligt, för att vara i vår nyktra tid. Men
hvad säger ni om ifall vi i stället för namn och
antecedentia gåfve något af oss själfva — öfver-
vertygelser och tänkesätt, menar jag. En smula
trosbekännelse — naturligtvis ej den officiella.
Börja ni, monsieur!»
Nåja, till och med detta kunde han gå in på.
»Evigheten, mademoiselle Blanche, är för mig
ett stort mörkt — låt oss kalla det rum. Nåväl,
de allra flesta människor våga ej själfva, eller idas
ej att blicka därin, utan låta sig nöja med hvad
andra berätta därom. Så ha vi modiga, ärliga
själar, hvilka ha blickat ditin, men ingenting sett
och öppet bekänt detta. Vidare ha vi andra med
känsligare andliga mnäthinnor, hvarvid återspeg-
lingar af det lefvande lifvet i luftiga förtoningar
häftat — de ha tyckt sig se syner därinne, som
en glödande fantasi yttermera fått fullfölja. Ni
vet, att när man länge stirrar på en svart figur,
tecknad på hvitt, så behåller ögats näthinna en
lång stund efteråt bilden — man ser den på väg-
garna, 1 taket, öfverallt, dit blicken vändes. Så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
