Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
Hon ville resa sig upp, men nu var hon midt
inne i hvirfveln och kunde icke. Och ingenting
kunde hon säga heller, ty hennes eljes snabba
tunga fick ej fatt på ett enda ord.
»Ni är nog rasande vacker, men sådant en-
samt får ej bukt på mig — hör ni! Hvad är
meningen, lilla mademoiselle Blanche? Hvad har
bestämt er, säg! Gunnar von Laangen-Zieppen
var van vid att segra förr i äfventyr som dessa...»
Han höll upp, öfverraskad af den förvandling
hennes ansikte plötsligt undergick, då han nämde
sitt namn.
»Gå undan!» skrek hon till. »>Lemna mig fri.>
Kände hon till något om honom förut! Han
gick ej undan som hon fordrade. Nej, nu ville
han ha slut på detta. Hans blickar brunno och
han såg hennes flämta till i lågor af stolthet, ovilja
och fruktan. Så inträffade det som tvärt återkal-
lade dem till sig själfva: en knackning på dörren.
Med en ed gick han att öppna. Där utanför
stod Melitta. Ung och täck, i blå klädning och
skär om kinden af blyg förtjusning öfver den
öfverraskning hon beredde honom — skenbart i
oskyldig okunnighet om huru fatalt olägligt hon
kom.
Saken var den att man ju på Hasselhus visste
om att banan norrut var stängd af snöhinder, men
ingen mer än Melitta hade räknat ut, att v. Lan-
gen-Zieppen icke kunde ha kommit längre än
till E. I A. var han nog icke, ty blommorna voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
