Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
von Langen-Zieppens hustru var värdt offer. Dess-
utom kunde ingen passa Gunnar bättre än hon
med sin kraftiga vilja och praktiska duglighet.
Hon skulle veta att bättre sätta sig i respekt hos
en trolös man, än modern med sin behagsjuka
lekfullhet förmått det. Ja, Gunnar måste räddas
åt henne och åt sig själf.
Beslutsamt burrade hon upp luggen, bet i
läpparne för att få dem röda och gick så och
knackade på till 37—38. Som hon gjort det hajade
hon dock tillbaka — tänk om det i alla fall icke
vore han!
Men det var det. Och med utomordentlig
själfbeherskning lyckades hon att icke låtsas se
hur slagen han vardt vid hennes åsyn.
En sista skymt af själfbevarelseinstinkt för-
mådde honom att träda ut till henne och draga
dörren endast på glänt efter sig; hade han stängt
den riktigt skulle det sett alltför misstänkt ut.
Han litade på mademoiselle Blanches takt att
förhålla sig passiv och att den röda skymningen
ej skulle förråda henne.
»Ni själf lifslefvande, herr Langen-Zieppen!»
utbrast Melitta med barnsligt triumferande röst.
»Min gud, så rädd jag var att ha tagit fel.»
>Hvilken öfverraskning!
>Jag skall berätta er alltsammans .... men
hvarför ber ni mig icke stiga in? Så ohöflig
ni är»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
