Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
visshetens med panik blandade tjusning, ångest
och tvekan... allt är borta.
Hon lyfter kinden från bädden af våta vio–
ler — den har kvar doften af blommorna och är
skär af det jubel, som besjälar henne. Hon måste:
säga honom det — genast!
Efter en misstänksam blick bort på den slum–
rande Mina, sitter han mycket snart bredvid henne,,
på den mjukt gungande soffan, och det heta
älskareblodet tager ut sin rätt.
»Du kommer, af dig själf — utan fruktan,,
utan en bitanke?»
»Så helt och hållet, att jag knappt förstår:
det själf ännu. Kanske var det dock det, du ytt–
rade om häfstången, som mest inverkat på mig..
Jag kan icke låta dig arbeta så ensam, älskade —
älskade.»
»Som mest bestämde? Alltså också något:
annat har påverkat dig! Hvad är det?»
Med skygga ögon måste hon bekänna, att:
det också var det, att hon icke längre kunde lefva.
utan honom. Vintern hade lärt henne det.
» Välsignelse öfver vintern! Och om jag nuit
stoppade tåget och förde dig med mig till kyrkan
under äppleträden där, och på stunden tvang prä–
sten att göra dig till min hustru — bah! jag blir:
visst tokig! Säg mig blott, att du är öfvertygadl
om att bådas vår lycka kräfver, att vi tillhöra
hvarandra sålunda — som man och hustru.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
