Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
Märta kände sig alltför sårad att kunna säga
något vidare. Mina reste sig för att gå, finnande
att intet mer stod att uträtta. I förbivägen skruf-
vade hon upp det elektriska ljuset — det hade
blifvit mörkt — vände sig om och fick se hur
upprörd och blek Märta var. Hon kämpade med
sig själf, sedan gick hon med sina tunga elefant-
steg tvärs öfver golfvet och slöt den unga flickan
i sin famn.
»Jag är äldre än du, och jag har velat vara
dig i mors ställe i kväll. Förlåt mig!»
»Tack! Jag förstår nog! Och borde lägga
det du sagt på minnet! Men jag måste vara är-
lig. Gunnar har mer än allt på jorden att betyda
för mig, och jag ger mig odeladt åt honom, ve-
tande, att jag kan icke göra bättre. En sådan
man älskar man icke med något förbehåll. Ser
du, Mina, i vår kärlek ligger något starkt och
djupt och själfmedvetet — det är ett verkligt stort
patos däri, som skall öfverrösta det sinliga element,
hvilket helt naturligt också måste finnas däri.
Tror du icke, att det skall hjälpa oss öfver alla
de knaggligheter, som finnas i den Zilla förälskel-
sens väg?»
Friherrinnan Mina skakade på hufvudet. »Ord!
Det är förunderligt, hur godt om ord både du och
Gunnar har!»
»Kanske! Men var nu icke ledsen längre för
vår skull. Ett ståtligt bröllop, lysningspresenter,
skåltal — möjligen tidningsreferat sedan, eftersom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
