Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blick nästan glömt, att jag icke är ensam
såsom alltid. Hans röst återkallar mig.
»Det var, när begrafningsklockorna ringde
för mor, som far upptäckte, att jag hade ärft
hans anlag för musik. Jag hade icke blifvit
förd till kyrkan förut, och fiolen, där han
dammig hängde med brustna strängar, hade
jag bara sett, aldrig hört. Han tillhörde fars
ljusare ungdomsår. Nå — kyrkklockorna
brusade i den hvita vårluften, svepte ned
öfver vattnet, svingade sig uppåt i rymden ...
Ja, så precist var det. Jag blef yr, vild —
kunde bara gråta. Jag tyckte att hafvet tog
mig, välte mig upp på vågtopparna, ner i
djupet. — Då vi kommo hem, tog far ned
fiolen, satte dit nya strängar och lärde mig
de första handgreppen. Han var mjuk då .. .
mor i den svarta kistan stod ännu för honom.»
Han slet med de bruna, veka händerna
upp ljungen, och var tyst en stund. Så tog
han åter i, troligen så upphetsad af minnena,
som stormade inpå honom, att han måste
tala dem ifrån sig.
»En dag skrattade far åt mitt spel: ’ha,
ha, ha, djefvulen själf måtte ha strängat det
gamla skrället! Du skall en dag kunna spela
själar in i himmelen eller helvetet, ocket du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
