Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
graf en frisk skörd af sina älsklingsbarn, tänkte
Elsa. Det var så lätt att tillfredsställa den enda
önskan gamla Lalla haft: »Lägg litet blommor
på min graf!» Och Elsa hade sändt hem
utifrån dessa fleurs sans valeur, som på vintern
skulle ge färg och liksom värme åt Lallas hvita
kulle. Aldrig fick där se ödsligt och tomt ut.
Det hade hon lofvat sig en gång, då hon
öfver-gifven af allt grät ut här hos den döda. Hon
hade hviskat och hviskat feberheta ord, så viss
om att aldrig få svar. ty hon trodde på dödens
stumhet, men det var som hon midt i sin
för-tviflan förnummit, att något vakar bortom
griften, att aldrig den kärlek, som gaf helt utan
att få, upphör att vara till. Lugn hade inte
Lallas bortflyttade ande förmått skänka henne,
men hon hade känt som en fläkt af stilla,
tröstande smekningar. Och de tårar, som eljest
snart skulle stelnat till skälfvande, värkande
punkter inom henne, fortforo att falla, lindrande
bitterheten i hennes’sinne.
Det var ifrån den stunden hon blifvit så
tacksam mot Lalla. Nästan hvarje dag gick
hon till grafven, satte sig på den grönmålade
låga bänken och lät tankarna följa sin bizarra
zick-zackled, ty egentligen hade hon inte fäste
för dem. Hennes lif förflöt slätt och
onyans-eradt. Hon hade icke längre något att grubbla
öfver eller längta till.
Hon visste, och det sörjde hon stilla öfver,
att den man, som en gång i hennes senfödda ung-
3. — Ktiylenstierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
