Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dom fått alla hennes starkaste och bästa känslor,
nu glidit undan som den båt man följer till
synranden utan att vidare fråga sig: Hvarthän?
Hon hade mistat intresset för att segla med i det
bräckliga flarn, Sven Bryde en gång förvandlat
till drömmens stoltaste slup. Hon mindes sin
för-lofningstid i så oklara konturer som om en
annan genomlefvat dessa månader af slitande
sorg och dyrköpt lycka, och på den brutala
brytning, han utan anledning åstadkommit,
tänkte hon nu endast med ömkande vemod
öfver att lifvet skulle äga så mycken svaghet
under en manlig yta, ty Sven Bryde var icke en;
han var en af de många, hvilka kvinnor älska
och begråta, men aldrig verkligt trygga sig till.
Elsa hade velat behålla Sven inom sig som
ett minne. Hon hade med en äkta kvinnas
trofasthet och underliga ödmjukhet inför den
kärlek hon en gång gifvit, velat låta honom
behålla hedersplatsen, trots hans hänsynslösa
bortslängande af henne; trots att hon förnekat
honom, när hon i ett svagt, ångestfullt
ögonblick gifvit sig åt Börje. Och så stark var
hennes vilja att älska den som gått, att hon aldrig
nämnde sin lilla döda gosse annat än med hans
namn.
Men i det innersta ärliga rummet af sitt
väsen visste Elsa, att icke Sven Bryde fanns
längre annat än som den aldrig utplånade fläcken
efter en genomgripande sorg. Hon skulle kunnat
möta honom hvilken dag och stund som helst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
