Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag förstår, men jag sätter absolut in den
moderna afarten i litanian.»
»Det kan jag tänka. Ingen och minst en
man vill känna sig obehöflig, men jag är säker,
att om ett århundrade har det dock som regel
gått därbän, att ni blifvit en episod i vårt lif,
som vi sekler igenom varit det i ert.»
Han hade släppt hennes arm och gick midt
ute i dammet, hvilket han yrde upp till små
gråa moln hvar gång han varsamt satte ned
foten.
»Anser du en sådan förändring vara ett
lyckligt tidens tecken?» frågade han ironiskt.
»Ja och nej. Kärleken, i den gestalt
den hittills kommit till oss, är ingenting
annat än smärtfylld lycka. Vi lida mest i
samma ögonblick vi älska högst, och vi slita
oss själfva i stycken inför den Moloch, som
aldrig tröttnar att kräfva nya offer; jag menar
den manliga styrkan. Om kvinnorna en gång
kunna frigöra sig från alla dessa förnimmelser,
skall lifvet få en annan och mindre fordrande
mening, men om du frågar mig, om jag kallar
den större, svarar jag nej. Jag tror, att vi
redan på 16- och 1700-talet gjort vår största
insats som äkta kvinnor, och att den
komplicerade, moderna typen ger mycket mindre åt
kultur och historia af varaktigt värde än våra
anmödrar i all deras elementära känslosfär.
De hade vändt om och hade nu hunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
