Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han hade Ull sist lärt sig uppfatta henne som
vän och kamrat.
Hon gick ett par dagar omkring som en
sömngångerska, apatisk för det lif, hvilket rörde
sig utom henne. Men hvarken Sigrid eller
Karl-Vilhelm märkte något. De voro visst inte slöa,
bara fyllda af sin egen existensform.
När Eisa-Maria en förmiddag kom hem
från en lång promenad, hvilken hon företagit
alldeles ensam utåt Djurgården, gick hon direkt
fram till den stora spegeln i sitt rum. Hatten
och promenadkoftan tog hon af sig och stod
där i sin mörka, tätt åtsittande klädesklädning.
Den raska gången hade fördelat färgerna i
ansiktet vackert och gjort hyn ren. Hon såg
mycket ung ut med munnens mjuka, kyska
linje och den fasta, barnsligt runda hakan.
Det var emellertid inte dessa detaljer
Elsa-Maria granskade. Hon såg in i sina egna ögon
länge och uppmärksamt och nickade slutligen
energiskt.
»Nu skall du skrifva till honom,» mumlade
hon. »Det har ånyo blifvit så mycket ljus inom
dig, att det kan räcka till för två!» Hon andades
djupt och njöt som hågkomst de senhöstbilder
hon nyss sett. Öfver prasslande gula löf hade
hon gått och hört dem hviska: »Vi multa bort,
men under oss gror våren!» Utmed stranden
hade hon vandrat, och vågorna hade också
sjungit om evig lifskraft.
Förut hade hon kanske ej tänkt på det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
